En utförlig tankeredovisning om Real Madrid under Mourinho och inför Manchester United
"Det hela har dock utmynnat i att Mourinho skapat en långsiktigt ohållbar situation då hans motpol i det psykologiska spelet är lagkapten och Canterano."
Eftersom han, på grund av sjukdom, inte kunde delta i måndagens Casa Blanca, har Joakim Broberg lovat att kompensera med en egen, lite mer djupgående intervju – om man så vill kalla det – där han spinner vidare på den diskussion som hölls i panelen och ger sin lägesanalys av situationen i Real Madrid inför morgondagens CL.
Om Mourinhos roll i lagets utveckling samt potentialen och hur den har utnyttjats:
Mourinhos påverkan, såväl på som utanför plan kan egentligen delas in i två väldigt tydligt avgränsade delar. Den första var det som Jose Mourinho initialt bidrog med till klubben och som uteslutande kan sammanfattas som positiv. Det handlade kortfattat om att att stabilisera hela organisationen runt laget, ingjuta en tydligare vi-känsla och på ett imponerande snabbt vis också hitta en vinnande väg rent fotbollsmässigt. En fotboll som präglades av ett samlat försvar där ett aggressivt presspel ofta innebar många tidiga bollerövningar vilka sedan följdes av ett omställningsspel som snabbt blev Europas vassaste. Tillsammans med en genomgående mer cynisk approach fick det klubben att väldigt snabbt äta ikapp det försprång som Europas toppklubbar utvecklat gentemot Real Madrid under ökenvandringen 2004-2009. I denna ”cynism” ryms också hur Mourinho var väldigt framgångsrik i sitt man- management som var av stor betydelse för den individuella utvecklingen och mognaden hos framförallt Marcelo och Benzema.
Ifall den direkta effekten av Jose Mourinhos inledande gärningar i Real Madrid var övervägande positiv så började redan tidigt en annan process som sedan dess successivt vuxit ifråga om intensitet och omfattning. Denna process innefattar en rad olika kategorier men som alla har sitt gemensamma ursprung i Jose Mourinhos ledarstil och personlighet. ”Vi mot världen-mentaliteten” och en radikal framtoning har under hela Mourinhos karriär varit grundbultar i kontakten med både spelare och omvärld. Genom sina resultat (snarare än genom sin fotboll) så har Mourinho byggt upp ett rykte som vinnare vilket också var den främsta anledningen till att han rekryterades av Real Madrid.
Om vi försöker separera det rent spelmässiga till nedanstående frågeställningar kan vi istället uppehålla oss vid vad Mourinhos tre år inneburit utanför fotbollsplanen, vilket dock på många sätt går i linje med hur det har sett ut på planen och som starkt präglas av en envishet och en självgodhet som efterhand fått konsekvenser på olika plan. En linje i Jose Mourinhos egen arbetsbeskrivning har varit att alla element i Real Madrid tydligen måste vara den radikala motsatsen till Barcelona och utanför planen har Mourinho bedrivit ett ständigt krig mot främst Barcelona, men också mot domarkår, nationella och internationella fotbollsförbund, media och generellt emot alla krafter i fotbollsvärlden (inklusive supportrar) som inte delar alla hans åsikter. Denna ibland charmiga trotsighet har fallit många i smaken och detta i kombination med delvis förbättrade resultat har tagit Mourinho till oerhört stark ställning bland grupper av Real Madrid-supportrar. Med tanke på Madrids nämnda katastrofsäsonger från mitten av 2000-talet, och Barcelonas historiska guldepok så var det på många sätt precis Mourinho som stöddiga, Barca-hatiska, framgångstörstande Madrid-supportrar ville ha och genom att trycka på rätt knappar har Mourinho lyckats nå en status bland dessa personer som gör honom i det närmaste immun mot kritik.
Problematiken är dock att Mourinhos tunnelseende-präglade metoder där hans ideal är upphöjda över allt och alla bidragit till att steg för steg orsaka en djup splittring inom Madridismon. Denna splittring utgörs dels av rent fotbollsmässiga grunder där Mourinho gått i klinch med alla som kritiserat Real Madrids spelsätt och titulerat dessa vid ”Pseudo- Madridistas” eller ”Ilumininados”. Den ständiga jakten på nya konflikter har samtidigt inte stannat vid det externa utan oliksinnade såsom Jorge Valdano, Zinedine Zidane, Albert Toril samt de delar av spelartruppen som inte till fullo ställt sig bakom Mourinhos hållning har i olika utsträckning fått smaka på Mourinhos makt. Mourinho har på ett med ett mer eller mindre diktatoriskt tillvägagångssätt rensat i leden ovanför, nedanför och runt omkring och genom sin skickliga manipulation så har han lyckats gå ur varje strid ännu starkare och få fler personer med sig. Direkt eller indirekt förlöjligande med ibland mobbingliknande tendenser är inte ovanliga. De som inte dör för hans idéer, inte accepterar att vara Kamikaze-piloter i hans personliga prestigekamp mot fienden och som utrycker någon kritik måste hanteras genom att plockas bort eller genom att öppet distansera sig från dessa personer. Den här jargongen blir dock svår att hålla över tid, framförallt när resultaten inte går vägen.
Att det funnits och finns strider inom klubben är sedan ingenting man ska blåsa upp i onödan, det är fullt normalt att interaktionen mellan olika krafter leder till konflikter som ibland har som enda utväg att den ene eller andre slutar. Så länge resultaten gått vägen så har också Mourinho kunnat värja sig emot i princip all kritik genom att peka på just resultaten eller på specifika anledningar till att resultat inte uppnåtts (domare) vilket delar av supporterskaran accepterat utan att blinka. Men med tiden så har fler och fler tröttnat på retoriken, framtoningen och inte minst den totala avsaknaden på självkritik. Bland de som successivt kommit till dessa insikter märks inte minst de delar av spelartruppen som uppenbart inte står bakom tränaren i olika frågor, oavsett om man vid uttalanden gör gällande att så är fallet.
Det hela har dock utmynnat i att Mourinho skapat en långsiktigt ohållbar situation då hans motpol i det psykologiska spelet, Iker Casillas, är lagkapten och Canterano. Att Mourinho ändock lyckas manipulera en så stor skara till den grad att dem faktiskt undantagslöst sympatiserar med honom i alla frågor och inte minst vänder sig emot en fanbärare som Iker Casillas visar hur besvärlig situationen faktiskt är. Den spanska delen av Real Madrid, från den vanlige supportern, personal i klubben samt journalister och allmänt fotbollsfolk i Spanien står för ideal såväl socialt som på fotbollsplanen som väldigt tydligt motsätter sig mycket av det som Mourinho står för. Den extremism och de principer som Mourinho drar till sin spets har av olika anledningar fungerat i Englands Macho-kultur och i Italiens mer cyniska resultatfotboll men även där har det visat sig hur Mourinho inte är någon tränare som kan bli kvar länge i samma miljö. Nu har han alltså lyckats charma och omvända delar av Real Madrids supporterskara men nere i Spanien är opinionen långtifrån lika Pro-Mou som man kan se i svenska supporterforum utan många har sedan länge hållit sig ifrån den blinda överglorifiering som ofta omger diskussionerna runt Mourinho i Sverige.
– Det nuvarande spelarmaterialet har sedan länge nått det man kan förvänta sig av dem utifrån rådande spelfilosofi. Det har blivit poppis att möta kritik mot Real Madrids spelidé med nedvärderande mothugg för att liksom underminera dessa åsikter från att bli vedertagna trots att problematiken hela tiden legat just där och fortfarande finns precis just där. Real Madrid har under en långt tid haft samma spelidé, så ja visst finns det en spelidé, men bekymret ligger i att spelidén är begränsad och över alla Mourinhos tre säsonger visat sig ha problem mot flera olika typer av motstånd. Detta var också påtagligt under hela fjolårssäsongen vilket jag personligen tog upp flera gånger när folk slog kullerbyttor över poängrekord, målrekord och annat så fanns det fortfarande betydande brister som trots tydlig manifestation i flertalet matcher inte fick någon resultatmässig betydelse i ligaspelet vilket gjorde att många valde att bortse ifrån att problemen från Mourinhos första säsong knappast blev särskilt mycket färre under hans andra. Under den tredje säsongen ligger problemen fortfarande på samma områden (det har till och med tillkommit några) och nu talar vi inte om stagnation utan snarare om en kvalitetsmässig tillbakagång spelmässigt.
Vilka olika delar som utgör problemet har redan analyserats tidigare men det som är väsentligt att ta upp är ju hur Mourinhos principer närmast omöjliggjort förbättringar på dessa områden. Det har plockats in en Sahin och det har köpts en Modric för dyra pengar men ingen har fått något större förtroende. Men i övrigt så har Mourinho kategoriskt nekat intresse för allt det som Real Madrid så uppenbart varit av behov sedan nystarten gjordes 2009. Sedan den sommaren har dock Mourinho på ett mer eller mindre aktivt sätt valt att negligera allt det som spansk fotboll haft att erbjuda som matchar den profilen på spelare Real Madrid varit i så stort behov av att addera till truppen.
Under en tid när spansk fotboll står sig starkare än någonsin så har Real Madrid enbart haft fyra spelare som kontinuerligt spelat i det spanska landslaget. Spelare som David Silva, Juan Mata och Santiago Cazorla har alla lämnat för Premier League utan att Mourinho höjt på ögonbrynen. Till den skaran av spelare kan vi också addera en liknande spelartyp i Eden Hazard som i somras hade funnits tillgänglig. Det är alltså väldigt uppenbart att Mourinho vill göra detta på sitt sätt och genom att motsätta sig affärer av det som allmänt kopplas till det spanska fotbollsundret, det vill säga spelare som bygger sitt spel på touch, spelförståelse och variation, så visar Mourinho att han är fullständigt såld på idén om att Real Madrid ska vinna på att i så liten utsträckning som möjligt likna det som kännetecknar Barcelona och det spanska landslaget. Det handlar alltså inte enbart om att Mourinho är taktiskt övertygad om sin fotboll utan lika mycket är detta en fråga om prestige. Och fine, jag hade trots fotbollstaktiska invändningar accepterat om Mourinho varit övertygad om att allt ska utgå ifrån den raka och omställningsbaserade fotbollen han står för. Men då skulle det ju också varit en konsekvent linje där hela laget skulle ha byggts utifrån den spelmodellen vilket inte är fallet idag där spelare som Özil, Benzema, Sahin och nu även Modric ska pressas in i ett spelsätt som inte tar tillvara på deras kvaliteter.
Det är också intressant att diskutera hur mycket frälsning Real Madrid fått av Mourinhos gärning i klubben. En cuptitel, javisst, en ligatitel med ett poängrekord, absolut. Men att vinna ligan en gång på tre år och ta en cuptitel är knappast något exceptionellt i Real Madrid. Att Real Madrid skulle ha strukit ett streck för Barcelonas guldålder är ju också en verklighetshetsfrånvänd överdrift. Real Madrid har tagit upp kampen mot Barca, vunnit ett par matcher på marginalen och haft perioder av matcher där man sårat Barcelona mer än något annat lag. Men under betydligt fler matcher och under majoriteten av matcherna så är det Barcelona som haft ett tydligt övertag även om Real Madrid successivt lärt sig hur man i större utsträckning kan neutralisera Barcas spel. Vidare till CL-spelet där åttondelsspöket sägs vara som bortblåst och att Mourinho gjort Madrid till en maktfaktor i Europa igen, och självklart har det varit underbart att vara med längre fram under de senaste två åren. Men, i ärlighetens namn har inte ett Lyon på dekis, ett Tottenhamn med tio man på Bernabeu, ett försäsongstränande CSKA eller ett APOEL i min bok utgjort några test. Tidigare åttondelsuttåg var mot lag som Juventus, Arsenal, Bayern München och Liverpool, bara för att markera skillnaden.
För att sen högst motsägelsefullt avsluta detta resonemang i lite positiva ordalag så är det fortfarande så att Mourinho utstrålar en trygghet och att han genom sin psykologiska faktor kan få ut max av sina spelare i de här mötena med United och därigenom lotsa laget genom denna oerhört pressade situation. Det är vid såna här tillfällen det ska vara en fördel att ha Mourinho där en hundraprocentig scouting och knivskarpa förberedelser ska bana väg i utslagsmatcher vilket tidigare varit Mourinhos absoluta styrka.
Vad gäller mediakriget som i synnerhet denna säsong varit extraordinärt påtaglig:
– En komplicerad fråga som både handlar om journalistiska övertramp men som samtidigt är fullt logiska konsekvenser av Mourinhos beteende, det vill säga ”Som man bäddar får man ligga”. Spansk media är verkligen inga guldgossar och de tvekar knappast att krydda på med extra allt i sina historier. Många journalister har också ett personligt agg mot Mourinho vilket definitivt påverkar delar av bevakningen. Däremot ska man akta sig för att förringa Madridtidningarnas insyn i klubben. Man ska också ta i beaktande att Marca och As inte har samma blinda supporterperspektiv på sin bevakning som tidningarna i Katalonien utan parallellt med att As och Marca ofta går Madrids ärenden så är de också i någon mån kritiskt granskande, inte minst när det går emot. Att det sen är Mourinho som är tränare med sin historia och konfliktsökande personlighet bäddar ju för att pressen brassar på extra. Vad och vilket som sedan är korrekt i alla rykten om splittringar är upp till var och en och bedöma men min personliga tolkning är att mer tyder på att det finns problem än att det skulle vara frid och fröjd, alltså ingen rök utan eld.
Succé eller fiasko – gränsen är hårtunn:
– Nu återstår det att se hur den här säsongen slutar vilket till mångt och mycket kommer bestämma hur den här treårsperioden kommer att summeras rent resultatmässigt. Utgången i Champions League kommer vara direkt avgörande för hur Mourinho kommer att bli betraktad. Antingen får han sista ordet igen vilket mycket väl kan komma att leda till att han drar och vinkar adios till ett land, en klubb och en kultur som han aldrig funnit sig i, eller så ryker Real Madrid mot Man Utd och ett stort fett FIASKO skulle då sättas för säsongen och för Mourinhos era.
– Det är enbart La Décima som skulle rädda den här säsongen.
Om allt går åt skogen…
– Det är väl egentligen bara Jose Mourinho som skulle få fortsätta efter en titellös säsong där det stora målet om La Decima missats för tredje året i rad. Oroligheterna och spänningarna måste lösas på något sätt och det skulle inte vara ologiskt om Real Madrid tar avstamp med en ny tränare. Däremot är det inte helt säkert att det föregås av att Real Madrid sparkar Mourinho utan det är snarare mer intressant att fundera över huruvida Mourinho faktiskt vill och orkar stanna kvar i Spanien då han ägnar varannan intervju om att tala om hur han saknar England. Den enda farhågan kring att Mou lämnar handlar om hur mycket av den luft som blåsts in i Real Madrid under hans era som kan komma att pysa ut den dag han lämnar vilket blivit fallet i de klubbar han lämnat förut med Inter som bästa exempel.
På spelarsidan är det också tidigt att analysera olika utgångar men utgångspunkten är att klubben själv lyckas styra över vilka spelare som lämnar. Den ekonomiska situationen i Spanien påverkar naturligtvis också Real Madrid i någon ände och det är sällan det sipprar ut konkret information om transferbudget och dylikt men om finanserna tillåter så kommer det garanterat bli mer rullians i år än de senaste åren.
Truppen och dess framtid:
– Ja, utan att spekulera för mycket i nya spelare i det här skedet av säsongen så är det väldigt mycket som talar för att det blir relativt stor omsättning på spelare i sommar. Värvningarna kommer ju hänga ihop med vilka spelare som lämnar men alldeles oavsett så går det att se ett flertal områden som kan och bör förstärkas. Real Madrid är alltjämnt i behov av en bättre högerback där väldigt mycket talar för att Carvajal plockas tillbaka. Vidare så kommer det behövas minst en ny spelare till det centrala mittfältet där det återstår att bestämma vilken typ av mittfältare det bör vara vilket dels hänger ihop framtida spelsätt men också hur man vill jobba vidare med de nuvarande alternativen.
Offensivt lär det också hända en del där Kaká måste lämna plats öppen för en ny kreativ spelare och det är inte heller orimligt att en kantspelare värvas in. Längst fram har det också växt fram ett behov av att se över situationen där Florentinos omvalskampanj mycket väl kan leda till att det läggs ut stora pengar på en ny anfallare.
Slutligen, det vi alla väntat på, Copa del Rey och Champions League – hur går det?
– 1-1 är normalt inget optimalt resultat att ta med sig till en retur borta mot Barca men sett till omständigheterna var det fullt godkänt och nu är det bara att hoppas på att laget kan hitta formtoppen. Dock klar fördel Barca.
– (Mötet mot United är) Väldigt ovisst på förhand. Det går att vända och vrida på inbördes styrkor och svagheter och komma fram till olika slutsatser varje gång. Jag tror att båda sidor känner att den här matchen kommer för tidigt. United var dock inte den svåraste lotten Madrid kunde få och på ett papper går det att argumentera för att Real Madrid spelare för spelare är bättre men matcher avgörs aldrig på papper eller i supporterforum utan på förhand känns det som ett 50/50 läge. Dels har Real Madrid inte någon gång under säsongen fått en kontinuerlig känsla av att spelet fungerar där man haft alla spelare tillgängliga utan säsongen har hackats sönder av formsvackor, skador och annat elände.Successivt så har läget ljusnat något men att komma till spel utan världens bästa målvakt och världens bästa vänsterback som utgör en vital del av lagets anfallsspel är naturligtvis kännbara avbräck. Utifrån det perspektivet kommer United med en mycket bättre säsong i ryggen såklart och har hela truppen tillgänglig.
En annan faktor som känns oroväckande är att United har ett kynne och en mentalitet som passar Real Madrid illa. Där Real Madrid från och till har problem att sätta maxinsatser i matcher som verkligen gäller något så har Manchester United en fantastiskt förmåga att prestera det som krävs av dem när det gäller som mest och ingen kan undgå känslan av att United kan göra mål från ingenstans och inte behöver någon specifik matchbild för att vinna utan får alltid med sig gynnsamma resultat. Real Madrid är där den direkta motsatsen där inga matchbilder eller omständigheter kan ingjuta någon trygghet utan det finns alltid mängder med scenarier som kan göra att saker och ting går åt skogen.
Real Madrid spelar för sin säsong och United kan åka till Spanien och likt Liverpool 2009 koncentrera sig på att bryta ner Madrids spel vilket kommer bli ett stort test för denna upplagan av Madrid. Real Madrid har en högre högstanivå och fler potentiella matchvinnare, United ett kollektivt försvarsspel och mängder av mentalt starka spelare. Det är omöjligt att sia om en utgång men självfallet ligger grunden för ett avancemang i att Real Madrid trycker på gasen direkt och får med sig ett bra resultat från Bernabeu.
* * *
Hala Madrid!
