Julklappsutdelning
Även fotbollsspelare firar jul. Men vad får de för julklappar?
Förr om åren ägde Villarreals julfirande rum hos Casa Rossi med italiensk gastronomi och musikalisk underhållning från Gonzalo. I år tillbringar italienaramerikanen julen i sitt födelseland med rehab som täckmantel när han gränslöst häver i sig M&M’s som om det inte fanns någon morgondag.
I Rossis ställe har Olof Mellberg tagit på sig ansvaret för att arrangera julfirandet hemma hos sig och bjussar där på ett klassiskt svenskt julbord.
Plågat klämmer gästerna i sig den nästintill oätliga fattigmaten ett svenskt julbord egentligen innehåller, vettskrämda av bara tanken på att göra den skräckinjagande mittbacken upprörd.
Mätt och belåten smiter sedan gullspångsonen iväg med ursäkten att han glömt att inhandla dagens el Periódico Mediterráneo och återkommer senare, utan tidning, iklädd en gul och fin tomtedräkt, utan behov av något töntigt lösskägg och med en stor säck på ryggen. Vad finns det i den mån tro?
För att åter välkomna Jonathan Pereira till klubben tilldelas han den första klappen. Och se där, en årsförbrukning av tillväxthormoner. Alla vet ju att det är det enda som saknas för att han skall utmana Messi om balon d’Or-utmärkelsen varje år.
Dani Toribio får en heldag med Daniel Andersson där han får övertyga Toribio om att man kan tvingas dras med ofördelaktiga smeknamn genom karriären om man aldrig slår passningar i vertikal riktning.
Juan Carlos får ett par nya målvaktshandskar, ty de han använder just nu verkar vara samma som han använde för tio år sedan. De verkar åtminstone vara för utnötta för att greppa fotbollar med.
Ike Uche får en plats i Nigerias slutgiltiga trupp till Afrikanska Mästerskapen så han slipper tänka på Villarreals eländiga spel ett tag.
Kapten Senna får ett föryngringsserum så han kan övertyga Felipe Scolari om att han är bra nog för att bärga ett VM-guld till sitt Brasilien. Må hända att det är trevligt med ett EM-guld, men visst är vi principiellt emot nationalitetsbytande för att man inte får chansen i sitt riktiga landslag?
El Rifle Pandiani får en svensk jaktlicens av tomte Mellberg så att han kan följa med honom och Zlatte och jaga älg i de svenska urskogarna.
Mario får talang.
Giuseppe Rossi ger sin agent ett livstidskontrakt. Eftersom Mr. Pastorello är fullkomligt oförmögen att sälja sin adept betyder det att Rossi stannar i Villarreal karriären ut.
Mateo Musacchio får en tandställning. När den har uträttat sitt syfte kommer därmed Villarreal utan tvekan inneha världens snyggaste mittbackspar.
Javi Venta får en evighetsmaskin. Villarreal har trots allt förbannat svårt att hitta någon bättre högerback.
Manu Trigueros och Diego Mariño får båda plats i Spaniens trupp till U21-EM i sommar.
Truyols och Lejeune får varsin fast plats i Villarreal B för resten av säsongen. Anfallarna i Segunda B lär passa deras försvarsspel bättre.
Vicente del Bosque ringer oväntat nog Cani och informerar honom att han kommer spela i landslaget till våren. Kan Susaseta så kan Cani.
Jaume Costa får Oriols plats i startelvan och samtidigt en instruktionsvideo där Oriol visar hur man inte ska spela försvarsspel.
Héctor Canteros får en förklaring av Velázquez om varför han inte fått spela fotboll det senaste halvåret.
Bruno tvingas hjälpa unge och orutinerade Moi Gómez som vinglar hem med för mycket glögg i kroppen tillsammans med Joan Oriol vars mage inte klarade av den svenska sillen innan de fått sina julklappar.
Även Hernán Pérez och Fernando Cavenaghi får varsin instruktionsvideo för att rätta till brister i deras spel. Hernáns innehåller Santi Cazorla och Borja Valero som visar att yttrar kan gynnas av att passa bollen ibland och inte enbart dribbla.
Huvudperson i argentinarens är Falcao som ett exempel på att man kan vara en av världens bästa spelare trots relativt begränsade egenskaper, men då måste man jobba häcken av sig.
Vicepresidenternas svar på Omar Milanetto, José Manuel Llaneza, får en tid på en klinik för fettsugning inbokad. Villarreal vill hemskt ogärna tappa Roigs högra hand på grund av dennes fysiska tillstånd.
Nu ropar tomten att det är dags för den allra sista klappen att delas ut, och den som skall få den är självklart president Fernando Roig Alfonso. Juan Carlos inser då att Velázquez inte ens är närvarande och försöker nämna det för de övriga, men ingen bryr sig nämnvärt. Inte heller Gerard Bordas har fått någon presang, men han sitter ändå tyst i ett hörn, för blyg för att påtala detta.
Men när Mellberg sträcker sig för att nå den sista klappen råkar han stöta till den Roig-producerade keramikvasen han fått vid sin ankomst till klubben. Vasen faller med ordentlig fart rätt i skallen på Roig som på momangen faller till marken. Senna ringer genast efter en ambulans medan de övriga spelarna förfärade och förskräckta tittar på. Några minuter senare vaknar dock Roig upp, tillsynes oskadd, och spelarna kan äntligen andas ut. Roig själv är dock inte medveten om den allvarliga stämningen som nyss rådde utan är mest förvånad över att Riquelme inte är närvarande vid tillställningen. Smällen han fick har gjort att han glömt sitt gräl med det argentinska geniet, och illa kvickt kastar han sig över sin telefon för att snabbt erbjuda honom ett kontrakt efter att Llaneza förklarat att Riquelme inte längre tillhör klubben. Riquelme ger sedan alla den bästa möjliga presenten genom att utan betänketid tacka ja till Roigs kontraktsförslag, och flygs sedan in för att medverka i julfirandet. Han hinner dock knappt anlända innan alla däckat i Mellbergs trädgård med massa importerade granar, på grund av all hemmagjord glögg de sippat i sig under kvällen. Riquelme är dock glad ändå över den familjära stämningen som han känner ligger i luften och ser fram mot att leda sitt lag till La Primera División igen.
God jul och gult nytt år från Villarreal-redaktionen!
