Konstnärer i vitt: Guti
Ena stunden för lat och nonchalant, nästa stund fullständigt briljant. Kulthjälten som bara växte och växte, omringad av stjärnor men alltid där, coolast av klubbens legender, José María Gutiérrez Hernández.
Playmakers, för mig en konstform inom fotbollen, den som tänker och därför spelar, den som strålar med sin elegans på fotbollsplanen. Vi fortsätter med den blonda guden: Guti.
Tidigare: Laudrup.
En klubb med oändlig historia, oändliga legender och profiler. Men den kanske coolaste av alla, kulthjälten med 14 på ryggen, José María Gutiérrez Hernández, förevigad som Guti.Tio unga år var Guti när han började spela för Real Madrids ungdomslag. Han började längst fram men tog ett kliv ner och förvandlades till den där nonchalanta spelfördelaren.Konstant omringad av stjärnorna som världen hade att erbjuda, lyckades han ändå hitta sin väg till slagfältet, år efter år, match efter match.
Året var 1995, december månad. Den egna produkten, en hemmason var mogen nog att kliva fram och för första gången representera Real Madrids A-lag. Moståndet var Sevilla, en match som Los Blancos vann med 4-1, en match att minnas av den simpla anledningen: Det var matchen Real Madrids rockstjärna, Guti debuterade. Hans kontroversiella aura är ingen hemlighet för den som såg Guti spela. Det där heta tempremantet, onödiga röda kort drog han på sig, han kunde sparka ner motståndare utan någon som helst tanke på konsekvenser. Han blev ju vice-kaptenen, den som aldrig riktigt tog ansvaret men ändå var en ledare av den excentriska sorten. Låt dig inte luras, Guti kunde vara sämst så mycket som han kunde vara bäst, det fanns sällan någon balans mellan det hela, men när han hade en fin dag, då var han otrolig och det kom oftast från ingenstans, en galning som glänste och satte chock i tittaren. Inte via explosivitet, kämparglöd eller någon extraordinär löpning, utan via tre simpla ingredienser: Blick, passningsteknik och ren galenskap.
Guti var ju den som på sitt egna sätt glänste med Mardidismo inom sig, även om han ofta stod still. Han skapade rubrikerna, han var väl en av Madrids mer hatade, kanske för stark uttryck, ogillade åtminstonde. Men kulthjälten förblir en av klubbens mer dekorerade fotbollsspelare, sammanlagt 15 titlar vann han under sin långa och oförglömliga period i klubben, Champions League mästare gånger tre.
Det är alltid svårt att plocka ut stunder ur en händelserik karriär, men när hjärtat tar över minnet, förenklas processen en aning. När jag tänker på Guti, dras jag tillbaka i tiden till patenterade klackarna, lika genialiska som galna. Den första av de två minnesvärda, år 2006, en intensiv och öppen vårkväll mot Sevilla, Zidane avslutade anfallet, men arkitekten bakom det hela, Guti.Den andra och fullständigt ologiska, det var dags för Guti att ta på sig trollkarlshatten och trolla bort ett spöke som nästan hade hunnit bli två decennier gammalt, Riazorspöket. Varför skjuta in bollen i mål när du kan klacka den till en ung Karim Benzema? Det där med att linjen mellan dåre och geni, Guti är väl ändå definitionen.
Det var alltid någon Seedorf, Zidane, Wesley Sneijder eller Kaká där, men på något sätt var Guti ändå alltid där han med, i de hårdaste av tider och även i de finaste av stunder. Likt ikonen och lagkamraten Raúl, blev klubb och spelare en synonym.. Ett högst dysfunktionellt äktenskap, Guti och Real Madrid, men ännu mer vacker än så var den. Det gick inte att dra isär det där bandet mellan spelare och klubb. Det blev 542 matcher för klubben och 77 mål, bara nio andra individer har representerat klubben fler antal gånger.
Man kan minnas Guti som man vill, tycka vad man vill om honom, men det finns ingen som kan mostäga att han var enad med klubben, även om Mourinho kom och inte kunde lova speltiden, även om det inte blev ett spektakulärt avsked, med nostalgitårar och allt det där. Jag minns Guti, evigt nonchalant men strålande briljant, han som trollade bort Riazorspöket, han som var omringad av stjärnorna men alltid var där. Stort uttrymme i hjärtat, för Real Madrids coolaste konstnär någonsin; José María Gutiérrez Hernández, förevigad Guti!
