Tack till de som är med och bidrar, men inte syns
Om hur Atlético de Madrid besegrade de skeptiska rösterna, miljarderna, om hur en fystränare blivit en idol och hur allt detta har lett till klubbens tionde ligaguld.
"No tengo palabras para decir lo que siento. Es un honor estar aquí y compartir vestuario con esta gente. Esto es un premio al trabajo, al sacrificio, al amor por unos colores que no se compran. Esto acaba de empezar, lo mejor está por venir."
Det var med de orden som Gabi avslutade sitt tal inför uppskattningsvis 200,000 supportrar som gett sig ut under den ljumma Madrid-kvällen för att färga gatorna röd-vitrandiga. Det gick inte att ta miste på stoltheten när han radade upp orden, ett efter ett till publikens stora jubel. Det var dock mitt i talet som en klump bildades i halsen på mig. Så här efteråt räcker det med att jag själv tittar på de. "Esto es un premio al trabajo, al sacrificio, al amor por unos colores que no se compran." och betyder fritt översatt "Det här är belöningen för arbetet, för uppoffringen, för somliga färger som inte kan köpas". Det är så vi ser vårt Atlético de Madrid. Folkets lag eller "el equipo del pueblo" som Diego Simeone brukar säga.
Diego Simeone var det ja..mannen som skulle kunna få vilken Atlético-spelare eller supporter som helst att springa genom en vägg flera gånger om bara för att laget skall vinna ett par meter på en fotbollsplan greppade tag i mikrofonen. Argentinaren var ungefär lika övertygande i sitt tal till de röd-vitrandiga som Gabi och precis som när lagkaptenen talade så dök den där klumpen i halsen upp hos undertecknad igen. Det blev plötsligt väldigt svårt att svälja. Hela kroppen fylldes med stolthet i samma moment som Cholo uttalade sig om det laget just åstadkommit: "Det här är inte bara en ligatitel, det är något viktigare. Det de här spelarna överför. Om man tror på något och jobbar mot det så är det möjligt. Tack till spelarna för utan deras ansträngning hade det här inte varit möjligt. Tack till folket som gör oss sällskap, till de som är med och bidrar, men inte syns. De gör det här möjligt." sade Simeone. Är man röd-vitrandig så vet man precis vad han pratar om. Man är mer än medveten om att supportrarna aldrig kunde få det man suktat efter i 6567 dagar (med två säsonger i helvetet inräknat) om sammanhållningen inte varit total. Så total och försiktig att väldigt få ens vågade isolera sig från det heliga mantrat "partido a partido" eller "final tras final" som det blev sista fem omgångarna.
Alla var vi med och skrev något kapitel i den här 18 år långa resan tillbaka till toppen. Alla kommer vi att komma ihåg vart vi satt eller vad vi gjorde när Mateu Lahoz blåste av tillställningen på Camp Nou. Själv satt jag på en kulle, mitt i en skog och såg matchen på en tablet för att jag behövde vara ensam. Jag skrek, svettades, gjorde korstecknet tre gånger varje gång Barcelona försökte borra sig igenom den röd-vitrandiga muren och drack tre klunkar vatten i taget så fort jag kände att det blev torrt i munnen, men aldrig så mycket att det var tomt i petflaskan. En tom petflaska hade inneburit att spelarna kroknat ihop i slutet och därmed inte orkat hela vägen efter Atléticos galna inledning på andra halvlek som någonstans personifierade den här säsongen. "Fútbol con puros huevos" var det någon sade. Alla som känner mig vet att jag löper 13 km varje dag. Det är en rutin. Efter att Willy Caballero gjort den där räddningen på Adriáns skott som kunde ha avgjort ligaspelet kände jag att jag var tvungen att springa ännu längre. Dels för att rensa huvudet efter vad som var ett väldigt tungt bakslag. Dels för att jag visste att jag kände att jag hade gett allt. Svaret blev 25 km, så fort jag bara kunde. Trots att jag sällan har kört den rundan tidigare så klarade jag det för jag vet att allt ligger i psyket. Så gärna ville jag ha den här titeln. Så viktig var den för mig.
Det är ungefär så här som jag föreställer mig att Atlético-spelarna ser på de tidiga morgnarna i juli när Profe Ortega, mannen som lagt grunden till de röd-vitrandigas fysiska status de senaste säsongerna, tvingar de att springa på Los Ángeles de San Rafaels golfbanor som påminner om en grön öken utan något som helst slut. "Ya caerá el Atleti, 'insert episode'" sade experterna, en efter annan, i Spanien, på de brittiska öarna, i Brasilien, i Sverige..överallt var de rörande överens: Atlético kunde inte vinna. De var bara ett poplag som charmat alla under hösten, men som skulle få göra plats åt de stora under våren. Februari kom. Atleti hamnade i en svacka. Nu var det över. Det fanns inte en chans att de höll hela vägen. Here comes the final blow. Likförbannat visste vi som följt de här spelarna sedan Simeone och hans tränarstab tog över efter Gregorio Manzano att varken försök till att destabilisera klubben som truppen eller den fysiska statusen inte skulle stå ivägen för det som betydde någonting: Cholismon. Jag minns även "Profeten Zidane" med några omgångar kvar av säsongen på vårt forum, mannen som kunde se in i framtiden, men som inte har hört av sig sedan hans profetior gått snett.
Det är just här som vi kommer tillbaka på det som såväl Gabi som Simeone var inne på: "belöningen för arbetet, uppoffringen", "tack för spelarnas ansträngning", "tack till folket som gör oss sällskap" (supportrarna), men framför allt den sista meningen "till de som är med och bidrar, men inte syns". Många har varit inne på Simeones betydelse och vad argentinaren symboliserar i röd-vitrandiga kretsar. Med all rätt så är han även namnet som hela Europa pratar om 2014, men det är just de som inte syns som gör det möjligt för Cholo att utföra det arbete han gör. Profe Ortega är just en sådan. Han är en ganska vanlig familjefar från Uruguay utanför fotbollen, men när han snörar på sig fotbollsskorna så är det han som bestämmer. Speciellt på försäsongen, då tar Simeone ett steg åt sidan och låter "El Profe" jobba med spelarna. Som ung samlade han golfbollar för att hjälpa familjen tjäna pengar. Innan han blev fystränare på heltid jobbade han parallellt med att lära ut hur man spelar rugby på den brittiska skolan i hemstaden Montevideo. Det i sin tur gav honom kunskapen i att lära ut hur man pressar i zoner på det mest effektiva sättet vilket också gjorde att han jobbade utifrån det när det gällde att förbereda spelarna för samma typ av rörelseschema på en fotbollsplan ur ett träningsperspektiv.
Om det är någonting som den här upplagan av Atlético de Madrid gör så spelar de precis som de tränar. Den som har varit på Cerro del Espino och sett en träning vet vad undertecknad snackar om. På vägen ut vet ni säkert också att Profe Ortega är lika mycket idol som vilken spelare som helst. För vi värdesätter hans arbete något enormt. Hela träningen bygger på en brutal intensitet där situationerna under träning utvecklas till riktiga matchsituationer till den grad att Simeone emellanåt tvingas kliva emellan för att spelarna inte skall skada varandra. "Se entrena como se juega" och "el esfuerzo no se negocia" är två påståenden som såväl Profe som Simeone håller kärt. För att lyckas med det har han en gång sagt att spelarnas ämnesomsättning och träningsrytm måste vara på topp, liksom viljan att hela tiden ha samma typ av inställning under träningarna. På sina resor runtom i världen under de senaste 34 åren har han lärt sig och sett många saker, men aldrig någon som Diego Costa vars fysik han beskriver som "ologisk". Det går inte att säga något annat om någon som kommer tillbaka efter en korsbandsskada, debuterar sex månader senare och håller Rayo kvar i Spaniens finrum.
"Orkar de?" har frågan ofta varit, jodå, de orkade hela vägen i ligaspelet. Fysiskt var det inga som helst problem. Det var snarare mentalt som problemen infann sig. För efter den fysiska dippen i februari så byggde Profe Ortega och hans fysteam återigen upp de röd-vitrandigas fysik. Den här gången med hjälp av de GPS-instrument som gör att "El Profe" kan analysera deras status väldigt precist. Det blandat med hans erfarenhet och kunskap. Och det här med att undvika en fysisk dipp är omöjligt. Det kommer, förr eller senare. Som han förklarade under lagets första riktiga försäsong sommaren 2012. Där har ni en del av hemligheten till spelarnas fysiska grund: korta, intensiva trippelpass med gymträning inräknad strax efter de obligatoriska fystesterna när spelarna återvänt från sin respektive semesterdestinationer.
Precis som Simeone är inte Profe Ortega och hans fysteam de enda arkitekterna bakom Atléticos framgångar. Det är ett lagbaserat arbete som de har utfört. Få har sett fystränare Óscar Pitillas jobba med de få spelarna som faktiskt har gått sönder under en längre tid. Återhämtningsträningen är också en mycket viktig del i detta Atlético för hur återhämtar man sig på bästa vis efter ett intensivt matchande var 3-4 dag? Det vet återhämtningstränaren Carlos Menéndez och hans team, men det är en hemlighet. Få därute är medvetna om att Mono Burgos är helt besatt av tekniska nymodigheter (förutom Google Glasses) och att det är just han som förbereder många av de fasta situationerna som Atlético utför under matcherna. Bakom "vår älskade clown" Burgos finns även en mycket intelligent individ som Simeone diskuterar nära och intensivt med när matchcoachningen ställs på prov. Juan Vizcaíno har sett och gjort i stort sett allt i Atlético de Madrid. Han har varit med om att nästan flyttas ned flertalet gånger under 1990-talet med klubben i hans hjärta. Han såg när Gregorio Manzano nästan körde stora delar av den här truppen så nära botten man bara kan komma. Vid ett tillfälle var spelarna så övertygade om att de skulle åka ur Primera División under den där hemska hösten 2011 att de hade tappat i stort sett allt hopp.
Varje gång våra grannar på fel sida staden försöker destabilisera någon av våra spelare (var förberedda, det lär hända den här veckan också..) så kan vi vända oss till Simeones presschef, Pepe Pasques. Han är personen som sänder kryptiska meddelanden till den genomsnittliga supportern eller journalisten som inte har en agenda. Pablo Vercelonne är målvaktstränaren som varit med och utvecklat Thibaut Courtois till en toppmålvakt.
Precis som dagen innan Radamel Falcao skulle spela sin sista ligamatch på Vicente Calderón i röd-vitrandigt mot Mallorca så samlade Simeone tränarstaben på presskonferensen efter att Atlético de Madrid vunnit ligan i Barcelona och delade ut beröm till var och en av de. Utan de hade det inte varit möjligt. Det var nog därför jag hade den där klumpen i halsen när jag såg Simeone och Gabi tala inför supportrarna vid Neptuno i söndags. Allt det här gjorde vi tillsammans. När spelarna inte orkade lyftes de av fansen, när fansen inte reagerade så gjorde spelarna det. När vi dessutom behövde en tolfte spelare för att matcha Barcelona på Camp Nou så dök Luis Aragonés upp i straffområdet och såg till att den tionde ligatiteln hamnade vid Manzanares-floden.
Atleti, du har tagit mycket genom åren, men den gångna helgen gav du tillbaka minst lika mycket.
