Krönika: "Barcelona är Justin Bieber. Real Madrid är Plácido Domingo"
"Nja, ovanstående och halvsaltade påstående är kanske inte sanna, lite beroende på vem du frågar så klart. Men det sista är sant, FC Barcelona är Justin Bieber."
Ja, hur ska man orka med detta egentligen? Fyra klassiker på två veckor, det är lite som att köra en två veckors på Magaluf med toppstyrd fylla varje kväll och sedan avsluta kalaset med en tequila för nio Euro på flygplanet hem till Sverige. Inte för att jag känner igen mig i den beskrivningen – jag var trots allt på Magaluf bara i en vecka…
Supporterskap har ju en tendens att göra människor totalt intelligensbefriade, det är möjligt att jag inte är undantaget som bekräftar regeln. Jag har väl tack och lov lärt mig att hantera mitt supporterskap i min yrkesroll, en rätt god och nyttig förutsättning kan tyckas. Men det är lika klart som att Barcelona vinner Copa Catalunya mot Girona varje säsong att jag fortfarande och alltid kommer att vara en supporter, i detta fall med Real Madrid-emblemet nära hjärtat.
Självklart är jag orolig, vi står inför en avgrund där fritt fall innebär att det värsta av alla scenarion inträffar – nämligen det faktum att Barcelona mycket väl kan eliminera Los Blancos från samtliga turneringar av rang denna säsong. Blotta tanken får mig till och med att längta tillbaka till Magaluf 2003 trots bakfyllor värdig en lirare som Christer Pettersson.
Barcelona är hyckleriets fäste. Real Madrid är insatt passion.
Barcelona-supportrar har roliga hattar. Real Madrid-supportrar inser att roliga hattar är Sweden Hockey Games 1997.
Barcelona-publiken går till Camp Nou för att Leo Messi spelar. Real Madrid-publiken går till Bernabéu för att Real Madrid spelar.
Barcelona lider av mindervärdeskomplex. Real Madrid skiter i Barcelona.
Barcelona är stolta över Jimmy Jump. Madrid undrar varför Jimmy Jump inte sitter på dårhuset.
Barcelona är Justin Bieber. Real Madrid är Plácido Domingo.
Nja, ovanstående och halvsaltade påstående är kanske inte sanna, lite beroende på vem du frågar så klart. Men det sista är sant, FC Barcelona är Justin Bieber.
Möte ett av totalt fyra kommande tid är inte alls så ”meningslöst” som en del vill få det till. Förvisso är ligan så gott som körd för Real Madrid (för inte gör Mourinho en Capello?) men den psykologiska aspekten av ligamötet ska sannerligen inte underskattas. Barcelona har inte bara vunnit de senaste fem matcherna, de har även förnedrat oss som håller på Real Madrid. Deras insatser har gjort våra liv till rena helveten på arbetsplatser och skolor runt om i vårt avlånga land. Framgång har ju en tendens att väcka liv i det så kallade ”plastsupportrarna”, ni vet de som fick en Barca-tröja av sin moster 1994 men som alltid sedan dess hållit klubben nära sitt hjärta trots att du som vän till denna person inte ens visste om att vederbörande gillade fotboll?
Inför höstens El Clásico fick jag ett SMS av en god vän som håller på Barcelona, han skrev kort och gott ”5-0 Barca” flera timmar innan avspark. Jag avfärdade hans SMS som ren dårskap och skrev tillbaka att om Barca skulle vinna med 5-0 så skulle jag döpa om mig till Pol Pot. Nu går jag omkring och delar namn med en numera död kambodjansk kommunistisk diktator, tack och lov är min vän inte av det långsinta hållet så jag slipper varje fall att presentera mig som ”Pol Pot”.
Vad Barcelona-presidenten Sandro Rosell ska döpas om till när Barcelona inte vinner mot Real Madrid med ”5-0 som vanligt” känns oklart men låt oss kalla honom för Joan Laporta om så sker – det är tillräckligt elakt.
Nåväl, taktiskt och spelmässigt är Barcelona just nu ett bättre fotbollslag än Real Madrid, det ska inte stickas under stol med på något vis alls. Real Madrid har givetvis chansen, José Mourinho vet hur man slår ut Barcelona från Champions League även fast ingen av oss supportrar blev övertygade efter 0-5 i ligan.
Det finns många nycklar i dessa klassiker. Nerver, Messi mot Ronaldo, spela sig ur hög press och vem filmar bäst av Di María och Alves? Är det förresten bara jag som ser fram emot Di María mot Alves på en kant (om så skulle ske...)? Det skull bli ett tvåmanna-VM i teatraliska överdrifter. Fantastiskt.
Hur står vi ut då? Hur orkar vi med fyra nervkittlande hatmatcher på bara två veckor? Jag måste vara ärlig, mitt spontana svar stavas S-P-R-I-T. Men då jag vet att en del minderåriga läser detta så tar jag genast tillbaka min omogna motivering till nervdämpande medel.
En Madridista håller alltid huvudet högt, vid händelse av en tung förlust så gör man inte som undertecknad och stänger av sin mobiltelefon. Nej, gör tvärtom istället – gratulera din antagonist, ta honom i hand.
Låt klassikerna börja – må bästa lag vinna!
Hala Madrid.
MVH en gammal redaktör som fick lust att skriva av sig lite.
