Krönika: Efter förlust och förnedring
Det värsta med att vara skribent är att man inte kan ta ledigt två veckor efter att ens lag har blivit fullständigt pulvriserade av den värsta fienden. Det bästa är att man får äran att förmedla de känslor då framkallas till dem som kanske inte kan föreställa sig hur det faktiskt känns.
Så vi börjar där. Till er Culés, och alla er andra, som letat sig in till denna text, låt mig beskriva hur man mår efter att ha bevittnat sitt ÄLSKADE lag förlora med 5-0 mot antagonisten av alla antagonister: det känns som om någon tagit ett stort, tungt, spetsigt, kallt och rostigt järnspett och skjutit ner det i halsen på en, och sedan fortsatt förbi lungorna och vidare ner till tarmarna. Väl där vispar han omkring lite, för att sedan fortsätta ytterliggare ett par decimeter innan det helt enkelt tar stopp.
Och därför är det lätt okontrollerbara känslor som styr för tillfället, men det här ska förhoppningsvis uttryckas på bästa möjliga sätt trots detta.
En fördel för en Real Madrid-supporter är att det är ohyggligt lätt att se huruvida spelare har kämpat eller inte i en tuff, grinig, och framförallt viktig match. Deras vita dressar ska vara gråa, helst bruna. Sami Khedira lyckades, på ett något oklart sätt, få både röd och gul färg på sin skjorta, men det duger inte. För i övrigt var samtliga spelares matchställ så pass rena att de skulle kunna gå ut på en krogrunda i dem efteråt.
Det finns bara en spelare jag fortfarande har respekt för efter denna insats från helvetet. Hans namn är Iker Casillas. Resten kan påbörja sina försök att återvinna nyss nämnda respekt redan nu.
För övrigt har jag en teori som vi kan kalla för Pedro Leon-teorin. Den går ut på följande: inför Real Madrids möte med Auxerre den 28 september valde José Mourinho att lämna nyförvärvet Leon hemma i Madrid medan resterande (friska) lagkamrater åkte till Franrike och lirade match. Mourinho tyckte helt enkelt inte att den unge spanjoren hade gjort vad han blev ombedd i den senaste ligamatchen mot Levante. Han blev bestraffad. Några omgångar senare råkade Sergio Canales ut för samma behandling då Mou ”inte tyckte om hur Canales spelat” mor Murcia.
Efter måndagskvällens spektakel på Camp Nou borde därför Real Madrids startelva mot Valencia på lördag, enligt logiken, se ut ungefär såhär: Dudek (trots att Casillas var helt utlämnad mot Barca kan han få vila då jag har en känsla av att Jerzy är hyfsat spelsugen efter tre år på bänken) – Arbeloa, Garay, Albiol, Mateos – M. Diarra, Granero – Pedro Leon, Canales, Juan Carlos – Higuain (alt. Morata om Pipita inte är frisk). Men jag har en känsla av att så inte blir fallet.
Dagens Real Madrid klarar av att vinna mot Atletico Madrid. De klarar av att slå Milan, Ajax och Bilbao. Men man klarar inte av att göra detsamma mot ett Barcelona som helt enkelt var bättre på alla punkter. Å andra sidan ska inte det behöva spela någon roll, se bara på Hércules.
Av de spelare som utgör Mourinhos nuvarande startelva är det bara en, kanske två, som vet vad el Clásico handlar om. Iker Casillas är den enda som varit i klubben sedan barnsben och förstår bakgrunden och vikten av denna drabbning (kansket är Sergio Ramos som åtminstone varit med och vunnit klassiker och oftast visar hjärta). Om inte det sänder signaler till Florentino Perez att få ordning på ungdomsakademin så vet jag inte vad som gör det. Real behöver fler egna produkter i laget, inte för att de nödvändigtvis är bättre än spelare som kommer utifrån, utan för att de vet hur stort ett möte med lag som Barcelona är, och på hur många stadier det utspelas.
Los Blancos ligger nu två poäng bakom ligaledarna efter 13 omgångar. Därmed återstår 25 matcher och ligan är långt ifrån avgjord. Men det är inte det detta handlar om för tillfället. Det är inte bara ett antal fotbollsspelare och en tränare som blivit förnedrade ikväll, utan det är x antal miljoner fans världen över som kommer att få utstå spott och spe de närmaste dagarna.
Och det finns bara en sak som Mourinho och hans mannar kan göra för att vi ska komma över detta mörka datum i fotbollshistorien. En ligatitel? Visst, det vore trevlig, men såhär spontant räcker det inte. Utan det är bara en Champions League-seger som kan rädda denna säsong från att bli ihågkommen som ’året då Barca åt upp Real på Camp Nou’.
Missförstå mig rätt, jag förväntade mig varken en trippel förra året eller denna säsong – i mina ögon sker det inte när man har bytt ut halva startelvan, tränaren och presidenten. Jag kräver inte heller att Real ska vinna Champions League av i stort sett samma anledningar som nyss nämnts, utan jag kommer fortfarande att älska Real oavsett resultat. Men den förnedring vi supportrar nu fått bevittna och kommer att få leva med, den kräver något riktigt, riktigt ordentligt för att glömma bort. För min del skulle det vara CL. Och jag önskar åtminstone att Mourinho, och samtliga i spelartruppen, gör sitt yttersta för att vinna den och återupprätta deras och vår heder. För sitt yttersta gjorde de nämligen inte måndagen den 29 november 2010 i Barcelona.
