Krönika: Farväl, el maestro
Det är med tårar i ögonen jag skriver den här texten. Kroppen skakar och tankarna i huvudet flödar omkring. Vad har precis hänt? Har vi sålt en spelare som anses vara en av världens bästa mittfältare, till en klubb som inte vunnit en titel på åtta år?
En spelare som skulle bli en ikon i Real Madrid. En spelare som dominerade det offensiva mittfältet på ett sätt som vi inte sett sedan Zidanes glansdagar. Mesut Özil är en Arsenal-spelare. Jag försöker upprepa orden i mitt huvud, men får inte fram någon koppling. Özil blev borttvingad. Det bara måste vara så.
Dirigenten från Tyskland växte upp i staden Gelsenkirchen. Hans pappa var även han uppvuxen i landet sedan två års ålder. Pappan var en välutbildad och smart man som hunnit etablera sig bra. Han ägde ett företag i staden medan mamman arbetade som hemmafru.
Özil sågs snabbt för sina kvalitéer inom fotbollen. Det alldeles första och stora steget togs när han år 2005 började spela för Schalke 04:s ungdomslag. Han växte allt mer och mer och när han väl fick chansen med A-truppen förutspåddes en ljus framtid. Saker blev dock inte som de borde. Efter rapporterat bråk med tränaren och en känsla av att klubben inte gjorde tillräckligt för Mesut tog sejouren i Schalke slut. Nästa destination blev Bremen och den berömda klubben Werder Bremen. Özil beskriver flytten som den svåraste perioden i hans liv.
Framgångarna ledde till att två landslag fick upp ögongen. Turkiet där hans tidigare släkt växt upp och levt, eller Tyskland som han själv växt upp i? På grund av sin uppväxt blev valet enkelt. Özil avvisade Turkiet och valde att spela för Tyskland. Ett enkelt val, menade han.
Ny stad, nytt lag och nya möjligheter. Özil fick en bra start på våren. Med ett mål i tyska cupfinalen såg han till att Werder Bremen vann cupen. Laget tog sig också till en final i UEFA-cupen men Schaktar Donetsk från Ukraina blev numret för stort. Det var dock inte där genombrottet kom, utan det skulle dröja till säsongen därpå. Mesut Özil fick hela fotbollsvärlden att stanna upp med sina konster. Tysken slutade på 9 mål och 17 assist i ligan och blev en snackis världen över.
Efter att ha sett Mesut Özil spela VM 2010 i Sydafrika blev jag imponerad. Spelaren visade upp en fotbollshjärna sällan skådad och ett driv som får vilken fotbollsmänniska som helst att stanna upp för en sekund, och bara titta. Bara titta på den underbara spelare han är. Klubbar radade upp för att få hans signatur. Arsenal, Manchester United, Barcelona och slutligen även Real Madrid. Alla ville få spelaren som de visste skulle bli en av världens bästa.
Den 17:e augusti 2010. Ett datum jag kommer att minnas föralltid. Mesut Özil blev klar för Real Madrid för en otrolig billig siffra. 15 miljoner euro var det som Florentino Pérez var tvungen att gräva fram ur fickorna. Jag minns den dagen som en av de gladaste dagarna under José Mourinhos era. Vi hade precis signat kanske världens största talang, och det för en otroligt låg summa pengar. Özil kommenterade övergången med en hyllning till världens vackraste klubb.
– ” När jag fick höra att Real Madrid var intresserade tvekade jag inte en sekund. Det är en klubb man inte säger nej till. Det är som en skola, en klubb med fantastisk historia där jag kan lära mig väldigt mycket, en arena med flera tusentals åskådare och en trupp med några av världens bästa spelare.”
Det dröjde inte länge tills han skulle få göra sin debut. Bara fem dagar efter övergången spelade han sin första match i form av en träningsmatch mot Hercules. Numret på Özils tröja byttes konstant. Från början hade han 26, sedan övergick han till 19 och efter försäljningen av Rafael van der Vaart fick han till slut sitt nummer. 23 stod det där bak, precis under ett namn som hade många förväntningar. Och som han svarade på dessa förväntningar. Under hans första säsong fick han berömmelse, respekt och berömdhet. Men framförallt; Kärlek. Özil blev älskad av både fans och media för sina bedrifter. Under första säsongen mäktade han med hela 24 assist. Den högsta siffran för någon spelare i alla de stora ligorna ute i Europa.
Inför säsongen 2011-2012 bytte han återigen nummer. Denna gång till ett nummer han gjort sig förtjänt av. Tröja nummer 10. En tröja som burits av inga mindre spelare än Figo, Ferenc Puskas och Clarence Seedorf. Under den här säsongen gav Özil alla Madridistas runtomkring i världen någonting att glädjas över. Tysken förmedlade att han hade planer på att pensionera sig i Real Madrid och bli en ikon för klubben. Özil gjorde inte heller denna säsong någon besviken när han hjälpte Real Madrid att bärga sin 32:a ligatitel för klubben. Mesut Özil hade blommat ut till den spelare man trodde han skulle bli, redan vid 22 års ålder.
I Real Madrids nästkommande säsong, vilket skulle visa sig bli Özils sista, började spekulationerna florera. Luka Modric kom till klubben och Özil ryktades vara väldigt onöjd med situationen och uppgavs vilja lämna. Han dementerade sedan uppgifterna och uppgav istället att värvningen av Modric bara kunde ses från positiva aspekter. Dock skulle säsongen bli allt annat än godkänd för Real Madrid. Man vann ingen titel och den största smällen var 4-1-förlusten mot Dortmund. Mesut Özil kunde inte skyllas för nederlaget men han och Ronaldo sågs som de två spelarna som skulle ro hem alla titlar till Madrid.
Sedan står vi där vi står nu. Efter en försäsong där allt verkat normalt med en ny tränare, ett par nyförvärv och stundtals väldigt bra spel lämnar Mesut Özil Real Madrid. För ett par dagar sedan var Özil på ett Adidas-event på Santiago Bernabeu. Där fick han frågan om hans framtid och svarade väldigt rakt, att han stannar i klubben och fullföljer sitt kontrakt. Ancelotti gick på samma spår ett par dagar efter då han bekräftade det Mesut precis sagt. Vart gick det då fel? Var det ett kontraktsförlag från Real Madrid som Özil inte ville skriva på? Eller var Arsenals summa alldeles för hög för att säga nej till? Personligen tror jag inte på något av det. Jag tror att han blev borttvingad från klubben. Florentino Pérez tillsammans med Ancelotti såg inte Özil i sina framtidsplaner och sade därför till spelaren att han var tvungen att hitta en ny klubb. Varför gör man då så? Varför vill man inte ha en spelare som tillför så otroligt mycket och som även sagt att han vill stanna? Hur kan man som klubb bara se på när en sådan spelare lämnar? Hur kan Florentino Pérez stå och tysta publiken som skriker att Özil ska stanna? Varför inte göra något åt saken istället? Många frågor obesvarade men jag är säker på min sak. Den här affären påminner mig om gången då vi gjorde oss av med Del Bosque och Makelele. Jag hoppas att saker och ting går bättre den här gången.
När jag fick höra ryktena trodde jag inte en sekund på det. Sedan fortsatte ryktet att växa och till slut satt Özil på läkarbänken i München. Hjärnan började sakta men säkert koppla ett grepp om händelsen. En spelare som anses vara en av världens bästa mittfältare har idag lämnat klubben för spel i Arsenal. Det är med tårar i ögonen jag skriver detta och med stor sorg i hjärtat säger jag adjö.
Farväl, el maestro.
