Krönika: Farväl Xabi
Real Madrid har alltid varit en klubb som sällan har kunnat lova morgondagen till sina spelare. Du kan ena dagen vara kung i staden bara för att dagen därpå kastas ut med huvudet före. Real Madrid har alltid varit en klubb med ett kraftigt flöde av spelare som ansluter och spelare som lämnar. En klubb där väldigt få kan lämna avtryck.
Real Madrid är en klubb med många ytterst skickliga spelare, än mindre är skaran legender vars namn fortfarande ekar på arenan när det vankas hemmamatch. Nyaste tilläggen till denna exklusiva grupp spelare är, ingen mindre än, Xabi Alonso.
Det går inte att underskatta Alonsos roll i det Real Madrid Florentino Perez har byggt upp under sin andra sejour i klubben. Han må inte ha varit den största stjärnan som värvades in under sommaren 2009, men i mitt tycke kan Alonso mycket möjligen ha varit den viktigaste värvningen sett till kvalitetsökningen som han bidrog med. Efter flera års identitetskris på mittfältet klev återigen en general in, en general som ganska snabbt blev den viktigaste kuggen i laget som gick och vann precis allting.
Ledaren som behövdes
Förvisso hade Guti klarat av den rollen utmärkt men det var tydligt att Real hade svårt för att hitta någon som kunde uppfylla kraven. Fernando Gago blandade och gav medan den tänkta ersättaren Rubén de la Red tragiskt nog pensionerade sig pga olösta hjärtproblem. Det fanns ett tydligt gap på mittfältet i Real Madrid, ett gap som Guti ej längre kunde fylla efter många års trogen tjänst. Xabi axlade den rollen utan några som helst problem, han blev inte bara lagets hjärta, han blev även lagets hjärna.
Resten är egentligen historia, Xabi har under dessa år förvandlats till ett lagets mest konsekventa spelare och en av de spelarna som verkligen har växt i samband med de allra största matcherna. Även under föregående säsong där han tycktes ha tappat en hel del rent fysiskt klev han in och styrde upp mittfältet under den senare delen av hösten. Med Xabi i laget hade man någonting att luta sig tillbaka mot, någonting att förlita sig på även när allting var som allra värst.
Champions League-finalen mot Atlético Madrid tycktes till en början vara ett stort anti-klimax för hans tid i klubben men även under finalen, som han fick se på från läktaren, stal han showen. Det är svårt att bedöma om en spelare verkligen älskar klubben, Xabi är inte född i Madrid och han spenderade sina ungdomsår i bland annat Real Sociedad. Det vore naturligt om han kände mer för La Real än vår Real, men under CL-finalen visade han sin dedikation till klubben och till projektet. Han hade gjort La Decima till sitt uppdrag, och det syntes på långa vägar.
Hans euforiska utbrott vid Bales 2-1-mål, är inte bara mitt bästa minne med honom, det är även den stunden då han verkligen visade vad han kände för klubben. Löpningen ner till kortsidan för att fira med resten av laget är ett högklassigt feel good-moment hämtat ur närmaste Hollywood-rulle.
Människan utanför fotbollen
Som spelare var Xabi fantastisk. I fem års tid har han nu städat bollar runt mittcirkeln med sina fantastiska glidtacklingar samtidigt som han vecka ut och vecka in har förbluffat oss med sin briljanta precision i krossbollarna. Som general på mittfältet var han fantastisk, som människa utanför planen var han magisk. Han hade just den aspekten som så ofta saknas i dagens fotboll med ett växande antal divor och wannabe-stjärnor. Han hade djup och intellekt, han hade klass.
Det finns många skickliga fotbollsspelare i världen, men det finns få spelare vars personlighet når upp till samma nivå som deras spel på plan. Det finns få spelare som klarar av att öppna munnen och förbli intressanta. Xabi var en av de.
Jag älskar det faktum att han noterade och beklagade sorgen när James Gandolfini, Lou Reed och Robin Williams gick bort. Jag älskade det faktum att han lyssnade på Velvet Underground, Artic Monkeys, Kavinsky och Leonard Cohen. Jag älskade att han tittade på tv-serierna Luther, True Detective och Mad Men. Jag fascinerades av kostymerna han så stiligt bar och jag älskade hans ikoniska skägg. Han hade utöver spelet en personlighet som var minst lika intressant.
Jag älskade personen Xabi Alonso, även om man kommer kunna följa hans fortsatta äventyr med Bayern Munchen når det aldrig upp till samma nivå som när man fick se honom spela i den vita tröjan. Hans närvaro i klubben kommer att saknas.
Jag funderade länge över slutorden och hur den här krönikan skulle avslutas, ord känns tyvärr helt överflödiga vid det här laget. Istället lämnar jag er med en bild som enkelt sammanfattade det mesta om Xabi Alonso, spelaren och den karismatiske människan där bakom.
