Krönika: Framgångarnas förbannelse och livet i skuggan
Två tränare på olika sidor av ridån, två tränare med mer gemensamt än man kunde ana. Luis Enrique och Zinedine Zidane.
Den alltför forcerade symboliken blev lite väl pinsam när Luis Enrique stod där tisdags-kväll enstaka meter från mannen vars skugga Lucho fortfarande arbetar under. Pep Guardiola, tränaren som alltid kommer vara först, mannen som förblir störst. Exponerad, rör det sig om en one-trick-pony eller en magiker med kombinationen Messi-Suárez-Neymar som sitt enda trick. Taktiskt utmanövrerad.
Jag landar i slutändan på att jämförelsen mellan Pep och Lucho är tämligen svår på gränsen till orättvis, men kanske viktigast av allt irrelevant, men inte kan man låta bli. Det är även därför den känns viktig att lyfta fram, trots att det var ombytta roller bara någon vecka tidigare där det var Pep som åkte på den stora förlusten.
Timmar senare och några mil sydöst sitter Zidane i samma sits, mot ett desto mindre prestigefyllt Legia, men blicken är densamma. Han ser vilsen ut. Testar 4-4-2 och öppnar starkt men går någonstans längst vägen bort sig helt och tvingas symptomatiskt nog jaga kvittering med Morata och Benzema på bänken samtidigt som Castilla-forwarden Mariano spelar. Förvirrad, vatten över huvudet, kalla det vad man nu vill, det är inte första gången den här säsongen mister sätter krokben för sig själv genom uttagningar och byten.
Man konstaterar att han är väldigt långt ifrån sina kollegor. Att den där Champions League-bucklan lika mycket maskerade problemen som den satte ribban orimligt högt. För visst kan man omöjligen kräva mer av en tränare som inte ens varit aktiv i mer än ett år på högsta nivån. Real Madrid är inte heller scenen där du kan hitta din röst. Tillsatta tenoren borde kunna sina toner.
Kanske är det där kopplingen tränarna mellan känns som starkast. Båda tycks vara dömda att leva med sina förbannelser, utan för den delen möjlighet till försoning. Vad gör mannen som inte tycks kunna ta sig ur giganternas skugga? Vad gör mannen som inte tycks vara redo för stundens hetta?
Båda har hittills varit tillräckligt framgångsrika för att kunna hävda sig. Men frågan är om inte Zidanes kunskapsbrist i slutändan sätter stopp för Real Madrid förhoppningar och ambitioner, vilket självfallet skulle vara tråkigt då han förblir en personlig favorit som slängdes in i en galen situation. Hans motpart Enrique har sedan början av karriären i Roma och sedan via Celta alltid spelat underhållande fotboll, men har han en extra växel.
Det sägs att det tränade ögat ser skillnaden mellan trender och avvikelser. Med fransosen tycks trenden bli klarare. Spanjoren är ännu en avvikelse i väntan på fler utfall. Tiden får utvisa.
