Krönika: Från en cupfinal till en annan
De vann, de krossade, de erövrade men i slutändan återstod endast ett vrak av det som hade kunnat bli. Resan var lång och tuff men i slutändan hamnade vi på samma plats som vi hade tagit avstamp från. Det här var Real Madrids resa från toppen till botten.
Året var 2011. Jose Mourinhos första kampanj med marängerna led mot de mer prekära avsnitten. Tidigare under säsongen hade laget förödmjukats av Barcelona, med en 0-5 förlust i bagaget väntade fyra bataljer mot värsta konkurrenten. Mourinho hade spenderat månaderna efter förlusten med att vässa klorna inför striderna. Laget som ställde upp mot Barcelona den våren visade prov på förmågor som fick varje madridistas ögon att glimta till av förtjusning.
Copa Del Rey-finalen 2011 mot Barcelona skulle bli prov på vad vi kunde förvänta oss av den nya upplagan av Real Madrid, med Jose Mourinho i spetsen och några av världens bästa spelare bakom sig visade man Barcelona vad man var kapabla till. Matchen slutade i eufori med en viss Cristiano Ronaldo som flög högst på Mestalla den kvällen men själva budskapet var större än så. Lejonet hade avslöjat sig. Det var inte magiskt att titta på, men något säger mig att det aldrig var syftet. Det var spännande om något, på plan fick vi se elva spelare som slet för varje boll och varje duell. På plan fick vi den kvällen se elva gladiatorer, alla redo att spilla bloden för orsaken och staden.
Det fanns inga kompromisser, Europa skulle erövras. Nu i efterhand har många försökt plocka upp bitarna, många har försökt färdiglägga pusslet men få har lyckats. I slutändan kan vi endast spekulera kring vart det gick fel. För mig är det tydligt vart sprickan i fundamentet för Real Madrid startade. På Santiago Bernabeu 2012 åkte laget på den första stora smällen mot ett Bayern Munchen som med tungan på vågen lyckades knippa åt sig plats i finalen. Marginalerna var på fel sida. Just den kvällen förblev jag optimistisk. Visst kändes det snopet men laget hade kommit långt under en kort period och potentialen kunde alla bevittna. Man reste sig aldrig från smällen mot Bayern. Man lämnade allt man hade på Santiago Bernabeu den kvällen. Traumat från det nederlaget lämnade tyvärr aldrig Madrid.
Följande säsong startade på fel fot med trötta spelare som kom in i det hur helt fel vinkel. Bara två år tidigare hade man suttit i samma sits, mer eller mindre samma startelva mönstrades i finalen mot Atlético de Madrid i CdR-finalen 2013 men skillnaden var större än något som kunde mätas på pappret, likt två sidor av samma mynt var detta ett helt annat lag. Demonerna som hade förföljt laget under hela säsongen fick till slut övertaget och resultatet var inte vackert. Det var fruktansvärt tydligt att det fanns någonting under ytan som kokade, något som först nu visade sitt sanna ansikte.
Det brinnande skeppet som hade börjat sjunka övergavs nu av lagets mest framstående ikoner. Kaptenen (tränaren) som ska styra skeppet vände nonchalant ryggen till laget, både bokstavligen och symboliskt. Stjärnan som hade burit laget på sina axlar gav till slut vika och svek de som hade satt sin tillförlit till honom. De spelarna som två år tidigare hade varit villiga att ta ett skott för varandra hade sedan länge lämnat varandra i mörkret. Det laget som tre år tidigare brann för varje beslut visade nu enorm likgiltighet inför tragedin som pågick framför deras ögon.
Det vilar något poetiskt över det hela. I Copa del Rey-finalen 2011 visade man prov på lagets otroliga kapacitet, 2013 visade man hela världen hur lågt man kunde sjunka. 2011 visade man hur favoritskap inför en final inte behövde betyda någonting, 2013 åkte man på samma medicin som man själva hade delat ut. Men det mest ironiska med det hela är hur Atlético visade upp samma förmågor som Real Madrid hade visat upp mot Barcelona den sena vårkvällen 2011. Det var aldrig något vackert spel från Atléticos sida, man var dock villiga att spela ihjäl sig för vinsten. Man hade hungern som Real saknade och likt Real Madrid några år tidigare tvekade man inte en enda sekund när motståndaren visade minsta tecken på svaghet. Rovdjuret hade förvandlats till offret och ingenting visade prov på detta lika väl som finalen i CdR 2013. Symboliken var slående.
Vad framtiden håller för Real Madrid kan ingen avgöra i dagsläget. Jag kommer ihåg hur jag flera år sedan läste en krönika på SvenskaFans där man efterfrågade just hunger från den nya erans Real Madrid. Idag finner jag mig själv i samma situation. Oavsett vem den nya tränaren blir hoppas jag att vi får se samma viljekraft. För det är värt att upprepa, när Real Madrid spelade med den hungern och viljan var det ingen som kunde stoppa det ångande tåget. När Real Madrid törstade efter blod så började grundvalkarna i Europas största klubbar att darra. Det är värt att återminnas. Det är värt att eftersträvas.
