Krönika: Gerard Piqué - Hjälten i Katalonien och skurken i Spanien
En hjälte för det nya Katalonien, en skurk i det gamla Spanien, Gerard Piqué har hamnat i kläm och frågan är om verkligheten blev lika finslipad som han hade tänkt sig.
Piqué som någonstans har gått och blivit symbolen för den katalanska andan post-finanskrisen ställdes nu öga mot öga med hemmapubliken i Oviedo som inte ens försökte dölja sitt missnöje med mittbacken. Gerard Piqué har fostrats i Barcelonas sätt sedan barnsben och i längden även döpts av det katalanska missnöjet med centralmakten i Madrid. Medan Iniesta har varit en ganska tillbakadragen figur offentligt och samtidigt som Xavi öppet allierade sig med Iker Casillas i ett försök att rädda landslaget har Piqué rest sig som en representant för frustrationen i regionen. Piqué har blivit någon den nya generationen kan se sig själva i, någon de kan relatera till och de kan ställa sig bakom.
När Barcelona stod med trippeln i bakfickan under våren kunde Piqué inte låta bli att skicka ett par tuffa ord åt Madrids håll. Det som gjorde Piqué till en stark frontfigur var inte bara skägget och den vackra frun, Piqué styrka tycktes någonstans ha rötterna i hat och förakt, någonting som bubblat i åratal och först nu verkligen får komma till sin oundvikliga bristningspunkt.
Piqué själv menar nu att han istället njuter av buropen när det är i sammanhanget Real Madrid och Barcelona, men att hans hängivenhet till landslaget har varit total och att med det därför inte förtjänar den behandlingen. Att försöka skilja på dessa två världar är en fruktlös övning i överflödig semantik, något Piqué förr eller senare tveklöst kommer inse om han nu inte redan har gjort det.
Allting är dock inte som i sagornas värld, här finns det alltid två sidor av myntet, om man vill ta på sig rollen som hjälte på hemmaplan måste man även vara redo att spela skurken när det kommer till att ge sig ut på okänd jaktmark. Att buropen mot Piqué har blivit en diskussionsfråga tyder alldeles oavsett på missnöje ur det egna ledet.
Spanien har alltid varit komplicerat kulturellt och att dra gränser mellan regionernas konkurrens och hat mot varandra från fotbollen och sin tur landslaget är således omöjligt. Ska Piqué vara en förlängning av det katalanska rörelsen för självständighet måste han vara redo att ta emot publikens vrede. Han kan inte vara en hjälte utan en ärkeskurk, så har det varit sedan länge.
Hans lagkamrat som sin tur inte är särskild förfinad när det kommer till offentliga kommentarer, Sergio Ramos, visade sitt stöd för sin mittbackspartner medan han även kritiserade Piqués kommentarer och den oundvikliga reaktionen från publikens sida. Som man bädda får man ligga. Samtidigt representerar Ramos den motsatta sidan. Född och uppvuxen i ett Sevilla som historiskt sett hade tydliga regimsympatier och nu fanbäraren i den vita huvudstadsklubben. Att dra alltför stränga historiska paralleller blir lätt tröttsamt och att se allting ur den linsen blir snabbt skevt. Men det här är ändå två människor som ska ställa sig sida vid sida och försöka ge skenet av ett starkt samarbete. Huruvida det kan återigen bli framgångsrikt får vi se.
Det spanska landslaget representerar kanske mer än någonsin hela landet med spelare från alla möjliga olika regioner och städer. Om Piqué vill vifta den katalanska flaggan högt, vilket jag tycker att han med all rätt nog bör göra, får han inte vara rädd för att skapa lite friktion i vare sig omklädningsrummet eller på läktarna. Han har potentialen att vara en positiv kraft i området och verka effektivt för katalansk självständighet, den förmågan kommer utan någon som helst tvekan skapa irritation bland de som gynnas av att maktbalansen förblir lika skev som den alltid har varit. Kompromisslösheten kommer vara nyckeln för framgång. Alla kommer inte vara nöjda, men samtidigt har det nog aldrig riktigt varit tanken.
