Krönika: Konstig kärlek eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bollen
Supporterskap uppstår av alla möjliga orsaker. Alla har vi olika unika historier och minnen, som har format vårat intresse för en eller annan klubb. Vi har även ibland behövt försvara våra sympatier för klubben inför människor som mer än gärna vill ha oss till s.k. medgångsupportrar. Här nedan följer en kort skildring om hur just jag blev oförklarligt förälskad av vad som är det gröna fältets schackspel, och för den klubb som jag skulle offra allt för.
''Varför håller du på Real Madrid?''
Det är en fråga som jag ibland får ställd till mig. Ibland önskar jag att jag hade ett bra svar på just den frågan. Precisera, peka och säga; ''Det här, det är varför''.
Nej, svaret blir alltid för mig; ''Av kärlek" Men hur kan man förklara den kärleken? För svarar man kärlek, är det vad man får i uppgift. Först hör man ett litet skratt, sedan;
''Kärlek? Va fan menar du med det?''
När den frågan kommer är det lika bra att man vänder på klacken och går därifrån. Det är då man inser att personen man talar med uppenbarligen inte har kunskap om fotbollens magi. Den sorts magi där huvudingrediensen är kärlek, något som ibland drabbar de mest oförberedda personer. Saken är den att jag älskar Real Madrid. Vid första anblicken stod det klart att det var jag och Real. Handen i handsken eller hur man vill uttrycka det. Det var perfekt, precis just det som hade fattats i mitt liv. Ytterligare en av livets alla pusselbitar föll på plats.
Sanningen är faktiskt den att, fram till 2002 var fotboll något som inte ens fanns på kartan för mig. Min pappa och syster brukade sitta och titta på alla dess matcher som gick på tv. ''Hur kan ni titta på något så tråkigt?'' Kunde jag säga och åter titta ned i mitt Gameboy Color. Men något hände under fotbolls-VM i Sydkorea/Japan, plötsligt öppnades en helt ny värld framför mina ögon. Detta tack vare en viss brasse som gjorde saker jag aldrig tidigare sett (ni vet vem jag talar om). Han behandlade bollen på ett sätt jag tidigare aldrig hade bevittnat, i alla dessa matcher som fladrat förbi mitt medvetande. Han gjorde de mest otroliga konst stycken utan någon ansträngning. Han fick mig att gå ut och faktiskt friviligt vilja sparka på en fotboll.
En naturlig fråga efter den historien är: ''Så det var Ronaldo som fick dig att börja heja på Real?'' Ja kanske var det så. Men allt jag minns från den första matchen är de vita tröjorna som seglade upp och ner på det gröna havet som är Santiago Bernabéus gräsmatta, 50 meter crossarna mellan Salgado och Carlos och Figos inhopp.
''Alltså fick de stora namnen dig på fall?''
- Hade varit på det sättet hade min kärlek nog varit död vid det här laget. Nästan alla spelare jag växte upp med har lagt av, eller är på väg att lägga upp fotbollskorna på hyllan. Sanningen är den att när Ronaldo lämnade klubben, insåg jag att min framtid var med klubben och inte individuella spelare. Mitt hjärta levde i symbios med denna spanska fotbollsklubb. Varje vecka präglades av resultatet från den föregående matchen. Efter en vinst mådde man toppen, vid en förlust var allting skit och trist. Detta är lika sant idag, jag önskar att det var något man kunde stänga av. Om jag ändå bara kunde lämna alltsammans, inte behöva bry mig om resultat, matcher och vem som är skadad hur länge. Mitt hjärta skulle må mycket bättre av att slippa se bollar gå i stolpen och pinsamma försvarsmisstag allt om vartannat. Men det går inte ignorera, för kärlek är inte något man kan kontrollera, bara ge efter för.
Jag vet inte riktigt varför jag håller på laget som jag gör. Allt jag vet är det att min kärlek för Real Madrid är riktig och den kommer att bestå, tills det sista andetaget lämnar mina lungor.
''Love isn't something you find. Love is something that finds you'' - Loretta Young
