Krönika: Konstnärens eländiga bakfylla.
Man såg helt ostoppbara ut, hela Real Madrid strålade ett sällsynt självförtroende, de hade ju trots allt lyft titel efter titel, slagit jätte efter jätte under Zinedine Zidane. Historieböcker skrevs om, rekord bröts med passion och elegans. Ronaldo säkrade ännu en boll av guld redan i maj. De värvade med en blick mot framtiden samt okaraktäristisk förnuft och fortsatte med att köra över Barcelona under försäsongsfasen. Sedan rasade Real Madrid, något spektakulärt.
Det tog inte ens två år för Zidane att etablera sig som en historisk figur vid sidan av planen. Något som inte alls förvånade mig, då han alltid varit en speciell individ, vars aura än idag är bortom adjektiv och beskrivningar. Två raka Champions League titlar cementerade hans plats i det vackra spelets historia som tränare. Den första vanns slugt men Real Madrid kändes verkligen inte som ett dominant mästarlag. Den andra kom tillsammans med en ligatitel, en dubbel, något som Real Madrid inte hade vunnit sedan TV-sändningarna presenterades exklusivt i svartvitt. Zidanes Real kändes som överlägset värdiga mästare, man visade klass och dominans i varje stormatch, man gick ut på planen med en arrogans som kändes förtjänad. Det hela fullbordades med en magisk 4-1 seger över Juventus, en andra halvlek att minnas då Zidanes manskap visade hur jävla bra ett fotbollslag byggt på unika individer kan vara. En poetisk insats, som fick neutrala åskådare att undra hur Juventus kunde falla så lätt, mitt svar var, är och kommer alltid att vara: Real Madrid var för bra den kvällen, det går inte göra något när Isco, Modric, Kroos och Marcelo är fyllda av självförtroende samt formstarka. Så hur kommer det sig att man finner sig själva kämpandes inte för en ligatitel utan för möjlig CL-kval, redan i januarimånad?
Först och främst måste vi ändå acceptera att varje mästarlag behöver lite flyt, det spelar ingen roll hur bra man är, flyt behövs för att rada upp titlar. Real Madrid hade vinden med sig förra säsongen, men även det är något som förtjänas med en tro på sitt spel och konstant hjärta. Under hösten 2017 och 2018s första månad har man inte haft någon vind med sig alls, total och konstant oflyt. Flyt är dock lite som kärleken, den förtjänas med en tro på det hela men kan så lätt tappas med saker som arrogans och mättnad, linjen den är bevisligen hårfin. Zidanes Real Madrid spelar inte dåligt, oftast. Problemet för mig är att man lika ofta tar ut segrar i förskott, den där gamla tron på sitt spel har förvandlats till en arrogans och envishet. Tittar man tillbaka på El Clásico, den som förvandlades till en förnedring, så är det en match Real Madrid mycket väl kunde vunnit. Man spelade fantastiskt bra under matchinledningen och även en bra bit in, framtills halvtidsvilan kändes det som att det hela skulle gå i Reals favör. Andra halvlek blev istället ett praktexempel på varför laget totalrasat under denna säsong. Man gick ut på plan som om man ledde med 5-0, spelare som Marcelo och Carvajal visade inte längre kämparglöd och hjärta, det verkade snarare som att just de två, tillsammans med hela mittfältet hade tagit ut segern i förskott. Tron laget och truppen hade på spelet blev en övertro, en sorts hybris som straffades något rejält av Messi och co.
Det är dock tjänstefel att bara hänga ut ytterbackarna, som förra säsongen fullständigt briljerade, framförallt Marcelo som under våren lyste med en sån energi, det var svårt att tro killen var mänsklig, han rushade fram och tillbaka, dribblade sig igenom försvar efter försvar som någon sorts animefigur, fråga bara FC Bayern Munich och deras försvarare. Sergio Ramos har tagit sin förmåga att tappa huvudet till en helt ny nivå och kostat laget dyrbara poäng med onödiga utvisningar. Toni Kroos har känts ofokuserad, lat och trött under hela säsongen, han slarvar lättare än någonsin, Modric känns sliten han med, han flyter inte på planen som han brukade, numera rör han sig som om han är trött på att bära spelfilosofin på sina axlar och ben varje gång det inte går som planerat. Casemiro har presterat men i ärlighetens namn känns han överflödig stundtals. Cristiano känns gammal men fan ta mig om han inte iallafall försöker, olikt resten av Zidanes ettablerade elva. Det är dock nästan sorgligt att se Ronaldo denna säsong, inget verkar gå hans väg, den fina timingen och hans förmåga att röra sig utan boll verkar ha gått helt förlorad, inte för att nämna hans numera urusla dribblingsteknik. Den evigt kritiserade Karim Benzema hängs alltid ut, men är det inte dags att undra om hans brist på mål har med helheten och laget att göra mer än det är hans fel? När till och med Cristianos målfacit är betydligt sämre, är det ändå en fråga att ta upp. Benzema har förvisso varit usel under stora delar av hösten men det har inte direkt gått bättre när han bänkats eller inte kunnat delta. Spelare som har Zidanes tillit tröttsamt mycket känns helt enkelt slitna, trötta och det värsta av allt är att vissa av dessa välbetalda män går ut med en provocerande mättnad, som om deras ansvar och plikt gentemot klubben tog slut våren 2017.
Mätta eller trötta spelare är en sak. Visst, det är ett problem men nu är detta Real Madrid vi pratar om, vilket leder oss till en identifering av Zizous nästa och kanske största problem: Hans totala envishet.
Gång efter gång, hur dåligt det än går, envisas Maestro med samma mittfält, i princip samma spelare i nyckelroller, som om form och prestationer är något helt irrelevant. Det är förståligt varför Zidane väljer att tro på sina utvalda grabbar, de har trots allt inte gjort karln besviken under en hel säsong än men visst ska det finnas en gräns. En huvudanledning till varför så många vinnare inom fotbollen faller är deras blindhet gällande det där med att man måste ha förmågan och modet till att förändra, förnya, att tänka om och att utveckla. Zidane håller på att begå samma misstag, vilket är en dödssynd i hans position för att han har en makalös trupp under sina fingrar, med spelare som utan tvekan kan göra skillnad om de regelbundet ges chansen från start. All snack om hans succéfyllda rotation är egentligen något av en lögn, för när det kommer till kritan, när det är den stora och viktiga matchen som ska spelas, ger han ytterst sällan rum för möjlighet, han väljer nästan alltid att tro på sina utvalda herrar, framförallt mittfältstrion Casemiro, Modric och Kroos, till viss mån även Karim Benzema. Dagsformen och färska prestationer kvittar, dessa män startar de viktigaste matcherna. De behöver aldrig känna sig hotande, vilket är en del av deras mättnad och arrogans på planen. Problemet fanns även förra säsongen och nu börjar man undra hur det egentligen hade gått om en formsvag Bale inte hade skadats under våren? I min värld är Iscos framfart under 2017 en av de absolut största anledningarna till att Real Madrid vann CL, hur bra han än var så vägrade Zizou att ge honom en startplats i de största matcherna framtills Bale skadade sig. En förändring som gav utrymme för utveckling och möjlighet, det gick hela vägen. Det behövs igen men Zidane verkar konstigt och mänskligt nog inte riktigt ha lärt sig detta faktum. Ännu mer frustrerande är att när han väl gått ifrån diamanten och förändrat spelet har det gått väldigt bra. Vad sägs om matcher där både Isco och Asensio startat, till exempel mot Las Palmas, skön och klar vinst. Det bästa exemplet är dock hemmamatchen mot Sevilla, där Zidane istället för diamanten ställde upp med vad som kan defineras som en 4-4-2 uppställning. Det vi fick se där var en flexibel ubåt med en våldsam motor som forcerade och visade motståndarna noll nåd, det gick ju fantastiskt bra men nästa stormatch? Diamanten och utvalda herrarna, samma trötta skit.
Under den senaste matchen mot Villarreal togs ett beslut som örfilade mitt fotbollsförnuft rakt ner till själva helvetet. Real Madrid har just nu två fotbollsspelare som känns kreativa och heta, som med finess har förmågan och kvalitén att förändra vilken match som helst. Den ena heter Gareth Bale och den andra bolltrollaren kallas för Isco. Man jagar mål mot Villarreal, resten av laget känns avdankade. Zidane väljer alltså att ta ut båda samtidigt, Asensio kommer in, den kan jag köpa men inte istället för någon av Bale eller Isco. Men visst, Asensio, även om Zidane tar in honom för fel anledning (inlägg). Den andra spelaren han väljer att ta in är alltså Lucas Vazquez, missförstå mig inte, jag har inget emot Vazquez, det är en fin truppspelare men inte är det någon man slänger in istället för världsklass spelare när man jagar mål. Det som gör det ännu värre är att han tar ut Bale, som är en av lagets bästa huvudspelare och tar in just Vazquez som knappt kan nicka en boll, för att spamma inlägg efter inlägg som en fantasilös FIFA-spelande tonårig vars dagar går ut på att hopplöst försöka irritera folk online. Varför är det nästan alltid Isco som offras? Vart kommer denna ständiga tro på Lucas Vazquez ifrån egentligen? Lever Dani Ceballos? Varför köptes inget alternativ till Benzema? En ändlös sjö av frågor men fantastiskt få svar.
Vi har spelarnas totala trötthet, mättnad och arrogans. Vi har Zidanes envishet och hans oförmåga att förändra när det väl gäller samt hans idiotiska byten. Mitt i all denna frustration har vi Real Madrids sällan tystlåtna supportrar och media, som gång på gång misslyckas med att identifera de rätta problemen och oftast väljer att lägga det hela på individer snarare än att försöka se problem i en helhet. Benzema, alltid det svarta fåret som får ta busvislingarna och skiten, nu var han inte med mot Celta Vigo eller Villarreal, det blev hela en poäng. Real Madrids anhängare har aldrig direkt varit kända för sitt tålamod, något som alltmer klargörs nu när vissa går emot Zidane och börjar prata om en ersättare, bevis på korta minnen och kanske även ren idioti. Zidane må ha sina fel men att börja prata om att han ska ersättas är för mig helt ofattbart med tanke på vad han han åstadkommit under en så kort period. Ligatiteln må vara bortom räckhåll, men det är en förlust som mycket väl kan hamna i skymundan om laget lyckas ta cupen och en tredje raka CL-titel, något som jag vägrar sluta tro på, för trots all min kritik mot Zidane, så har han egentligen inte gett mig större anledningar att sluta tro på säsongernas helhet. Det är inte helt kört men visst måste Maestro förändra något om inte hans utvalda herrar ( Marcelo, Kroos, Modric, Casemiro, Ronaldo ) börjar leverera som förr igen. Vaknar man inte till liv snart kommer PSG, som väntar i en stekhet CL-åttondel att straffa Real Madrid något svårt. Matchen kommer att spelas i en inte så distant framtid men Real Madrids form och kvalité där och då, är ett gigantiskt frågetecken med en global strålkastare på sig.
Ibland måste kan kanske falla stenhårt, ner i botten och förnedras totalt för att öppna ögonen och vakna till liv. Ska man sträcka sig efter någon sorts positiv synvinkel på denna såhär långt minst sagt katastrofala och misärfyllda säsong? Det är svårt men jag kan ju säga att det är skönt att Real Madrid rasade innan våren, där de mest avgörande matcherna spelas i följd. Det finns fortfarande hopp om säsongen, kvalitén finns där men Zizou måste vara villig att förändra. Förändring tvingades han till förra säsongen med Iscos framfart och magi. Nu behöver vi inte ens leta efter någon formstark spelare som förändrar spelidén, resultaten är mer än otillräckliga för att tvinga Zidane och Real Madrid till förändring och omtänk. Om han nu förändrar, utvecklar eller ens tänker om är oklart men faktum är att hela Real Madrids säsong hänger på det. Kanske även Maestros framtid som mannen med ordet vid sidan av planen på Santiago Bernabeu.
