Krönika: Myten om de tre i Barcelona
När Diego Simeone yttrade sig om den offensiva tridenten i Barcelona gjorde han det med närmast barnslig fascination inför mötet. Han menade att nyckeln till trions framgång är att de har lyckats sätta locket för avundsjukan och egon som annars kan infektera förhållanden. En förklaring jag inte alls köper.
Simeones uttalande ryker med smörigt skitsnack fint paketerat för de som är tillräckligt naiva och villiga att svälja det så länge det styrker deras på förhand existerade verklighetsbild.
Messi, Neymar och Suarez. Vi har att göra med tre världsstjärnor som genom sina respektive karriärer har utkonkurrerat tusentals andra fotbollsspelare på alla möjliga nivåer för att ta sig till där de står idag, den absoluta världstoppen. Deras egon har således blivit deras största styrkor, deras främsta vapen i en kamp som blivit deras vardag. Man blir inte bäst i världen annars.
Att de har hittat varandra nu betyder inte att de plötsligt har tummat på framgångsrecepten och lagt allt det åt sidan. Tvärtom. De har matematiskt, snudd på vetenskapligt, noggrant kalkyrerat vad som passar bäst för den nuvarande situationen.
Det handlar inte om att lämna egot vid sidlinjen i någon form av altruistisk symbolhandling för resten av laget, de är helt enkelt intelligenta varelser som insett de når störst framgångar om de lyckas leva i symbios med varandra. Konsekvensmedvetet uträknat och klart.
Man måste sluta romantisera sånt inom sporten, uttalanden i samma anda som Simeones leder enbart till tomma ord utan någon vidare substans eller mening, fast i samma trötta klyschor som upprepas gång på gång i outtröttliga cykler som har fått pågå alldeles för länge. Vi som fotbollssupportrar är mer intelligenta än så.
Jag tror inte heller att Simeoene själv fullt ut tror på det uttalandet, han inser vad som får bäst genomslagskraft i media, dock bör det inte hindra oss från att kräva mer.
De tre där framme som har burit Barcelona till toppen av tabellen är fenomenala för att de har lagt all skitsnack åt sidan, de vet att det som först främst gynnar dem som individer är att de spelar lika mycket för laget och de man delar omklädningsrum med som för sig själva. Att vägen till personlig framgång går genom lagkamraterna, det faktum att de har insett detta visar på precis hur fantastiska de är som spelare och varför samarbetet just nu tillhör fotbollsvärldens bästa.
