Krönika: När Madrid blev cyniskt
Kan Real Madrid vinna genom att parkera bussen?
Tiden går fort när man har roligt sägs det. Även om jag inte vet hur speciellt roliga (snarare ohyggligt smärtsamma) jag tycker att de här Clásico-veckorna är så kan man i alla fall konstatera att vi knappt hunnit smälta händelserna på Bernabeu i lördags förrän vi nu kastas in i en historisk cupfinal på Mestalla. Ett antal Madridistas gör det med relativt hög svansföring och stor tilltro till Mourinhos nygamla ”Barcamedicin”, kan dock inte riktigt skriva under på att min inställning är likadan. Nej, jag tillhörde inte dem som slog kullerbyttor över 1-1 senast. Ingenting ska tas ifrån Real Madrids moral och kämparglöd när man står upp och närmast vänder matchen med tio man i andra halvlek. Lika lite ska vi nedvärdera den defensiva insats som visades upp där Barcelona kommer till mindre kvalificerade målchanser än Real Madrid och allra sist ska vi glömma hur var och en av de elva individerna som spelade för Real Madrid med Pepe som härförare gjorde oerhört mycket bättre ifrån sig jämfört med de skrattretande nivåerna man uppnådde i höstas. Kort och gott var alla tänkbara element i Real Madrids spel bättre den här gången och i vanlig ordning tillskrivs denna taktiska ”seger” till det taktiska ”geniet" Jose Mourinho men i den unisona hyllningskören tänker inte jag ställa mig, inte än.
Det har blivit lite av tabu att kritisera Mourinho utifrån bakgrunden med vunna titlar, hans utstrålning och allmänna stjärnstatus. Ofta läser man hur Real Madrid handlar mer om Mourinho än om spelarna, laget Real Madrid. Likadant var det i hans tidigare klubbar där Mourinho på ett smart sätt flyttade fokus från spelarna till sig själv. När journalister, experter och även Madridistas ska argumentera för att Real Madrid ska vinna matcher den här säsongen och i huvudsak huruvida laget kommer vinna titlar eller inte så går det att hitta en stor gemensam nämnare, Mourinho. Alla drar ner orsaksförklaringar till Madrids eventuella framgångar eller chanser till framgångar till tränare Mourinho och hans genialitet. Jag måste säg att jag är ganska trött på dessa förenklade, alibi-liknande utlåtanden där Mourinhos alla drag och uttalanden analyseras in i absurdum. När Real Madrid spelar 1-1 mot Barcelona efter en stark laginsats kryddat med individuella toppar så är det likväl Mourinho som tillskrivs majoriteten av credit. Jag hyser en stor respekt för Mourinhos historik och hans förmåga som tränare men en ofrånkomlig utgångspunkt är att det är spelarna på planen som vinner matcher och som förlorar matcher. Tycker det kan vara viktigt att understryka en dag som denna. Lika fullt som jag vill tona ner Mourinhos upphöjda betydelse så kommer hans namn frekvent att förekomma i den här texten och diskussionen har sin grund i hans taktiska alternativ som tveklöst har betydelse för Madrids spel. Utifrån hur det såg ut i lördagens el Clásico vill jag mena att Mourinhos taktik vunnit mer gehör från oss maränger än vad den förtjänar.
Ser vi till lördagens match så fick vi alltså se ett Real Madrid som spelade lågt, tight och aggressivt för att i så stor utsträckning som möjligt minimera Barcelonas möjligheter att kombinera sig fram till de hotande ytorna mellan Madrids försvar och mittfält. Real Madrid intog sig rollen som underdog och gav Barcelona samma förutsättningar som är fallet när de spelar mot bottenlagen i ligan. Allting talar naturligtvis för att Barca hade ägt bollinnehavet oavsett Madrids utgångspositioner i försvarsspelet men det går inte att komma ifrån att Real Madrid mer än någon gång tidigare fokuserade 100 % på omställningsfotboll för att rubba antagonisten. Med facit i hand, d.v.s. resultatet, så lyckas alltså Madrid gå ifrån 0-5 till 1-1. Målchansmässigt skapade Barcelona hundratalet procent mer på hemmaplan i höstas vilket också legitimerar Madrids taktiska disposition. Samtidigt kan höstens tillställning aldrig vara en referenspunkt för att analysera huruvida Real Madrids spelat bra eller inte, matchen i höstas återspeglade ingenting av styrkeförhållandena lagen emellan. Barcelona spelade säsongens bästa match och Real Madrid säsongens sämsta så jag tycker vi kan lägga ned jämförelserna matcherna emellan för att sväva iväg i hyllningarna av Madrids framsteg. Däremot går det att fråga sig vad som faktiskt fungerade den här gången jämfört med tidigare och vad det är som fortfarande behöver bli bättre.
30 november 2010 borde vara Jose Mourinhos mörkaste kväll som fotbollstränare. Inte nog med att Real Madrid förlorade med 5-0 efter förnedrande former, alla hans fotbollsmässiga ideal var som bortblåsa i matchen och alla hans spelare underpresterade. Vad som är Jose Mourinhos fotbollsmässiga ideal kräver en längre utläggning men om vi uppehåller oss vid en av de fundamentala beståndsdelarna i portugisens fotbollstänk så kommer det ner till försvarsspelet. Oavsett vilket lag Mourinho tränar så kommer utgångspunkten alltid vara att försvarsspelet är grunden till framgång. Valet av försvarsspel bestämmer i mångt och mycket hur lagets ”approach” är men ett lyckat försvarsspel innebär också närmast per automatik fördelar när det handlar om det mer svårpreparerade anfallsspelet. Det betyder att även ett offensivt balanserat lag som Real Madrid kommer få gynnsammare förutsättningar för sitt anfallsspel om man först sätter sin defensiv och för Real Madrids del fanns det såväl defensiva som offensiva problem att komma till rätta med när Mourinho tog över förra sommaren. Naturligtvis valde också Mourinho att lägga fokus på försvarsspel som botemedel på problemen i båda spelriktningarna.
Eftersom Real Madrid inte var Inter och inte heller Chelsea så gick Mourinho med på att välja något av en mellanväg i sin utformning av försvarsspelet. Real Madrid spelade såklart inte med någon hög press men inte heller speciellt lågt utan kännetecken för Real Madrids försvarsspel har varit ett kompakt lag och hög aggressivitet runt mittplan för att återvinna boll och ställa om. Det spelsättet har varit ganska lyckosamt och även om problemen i det uppställda anfallsspelet inte raderats bort så har Real Madrid utvecklats som lag och kan nu också resultatmässigt ses som topp-4 i Europa. Men samtidigt som den allmänna utvecklingen gått åt rätt håll så gick styrkeförhållandena mot Barca, som faktiskt jämnades ut betänkligt under Pellegrini, helt i motsatt riktning där Real Madrids ”mellanväg” fallerade totalt på Camp Nou. Det verkade inte finnas någon struktur och tanke på hur man ville bemöta Barcelona och kopplat till Mourinhos senaste uttalande om att Madrid tidigare försvarat med sex och anfallit med fyra så har det nog aldrig tydliggjorts mer än i Barcelona den 30 november 2010.
Det gick alltså inte att bemöta Barca med mellanvägen och då måste man ju fråga sig vad som är den rätta vägen för att klara examensprovet? Sett till i lördags var Mourinhos förhoppning ett lågt försvarsspel . Svaret är nog att det inte finns någon färdig formel att ta till. Jag är dock övertygad om att bussparkering inte är ett långsiktigt alternativ att använda sig av utan min känsla är att det spelsättet alltid kommer straffa sig i slutändan, att spela så lågt och helt och fullt ge bort initiativet till Barcelona. Dels hamnar man obehagligt långt ned i varje spelsekvens men det som var huvudproblemtiken i Real Madrids spelsätt i lördags är ju den närmast totala frånvaron av anfallsspel och possession. Vid mängder av tillfällen gör Real Madrid av med bollen vid första passningen eller som bäst vid den andra passningen och det är kopplat till hur tio spelare av elva befinner sig långt ned på egen planhalva när man vinner bollen och därtill utsätts för Barcas monsterpress vilket föranleder ideliga bolltapp.
Min teori är att Real Madrid måste ge sig chansen att vara bättre än Barcelona för att vinna Clásicos. Lördagens metodik innebär en oerhört underlägsen framtoning som få spelare mår bra av och som trots relativa framgångar senast kommer få fantastiskt svårt att hålla Barcelona mållöst. Barcelona görs inte sämre av att dem får mer bollinnehav, de får möjligen mindre antal målchanser, men dem blir inte sämre och en handfull målchanser kommer uppstå ändå. Därför måste målet vara att äga boll så mycket som det bara är möjligt och det är just här som Real Madrid har sitt största berg att bestiga inför kvällens match, att våga och även klara av att äga boll. Skulle man dra ett tekniskt genomsnitt på de både lagen skulle Barcas vara rejält mycket högre än Real Madrids och där finns självklart en av förklaringarna till att Barca kan dominera matcherna men samtidigt är inte Real Madrids tekniska kunnande så brutalt lågt så att dem inte skulle klara av att spela ur Barcelonas första press, flytta upp laget och få längre anfall. Förmodligen tillhör inte dem här funderingarna några av Mous översta punkter i taktikblocket utan vi får nog acceptera att Real Madrid har en identisk matchplan som senast. Möjligen är det här den kortsiktigt bästa vägen för att slå Barcelona då det som jag diskuterat flitigt finns både kollektiva och individuella brister i anfallsspelet för att utmana Barca på ett annat sätt. Min förhoppning är dock att ett varierat försvarsspel där man under perioder pressar högt och försöker få större kontroll över matchen (vilket kräver mer spelskicklighet och fotbollsmässig smartness) kombinerat med lägre försvarsspel för att strypa Barcas ”flow” är metodiken för framtiden.
Det framgår nog väldigt tydligt att jag inte går igång allt för mycket på italiensk cynism och kan inte i det långa loppet identifiera ”mitt” Madrid med den sortens fotboll. Fotboll handlar ju dock som bekant om att vinna och för Madrids del handlar det om att vinna titlar. Är det så att ett försvarsinriktat Madrid är vad som krävs för att bringa hem den första cuptiteln sedan 1993 så är det självklart spåret vi ska fortsätta på. Det finaste med lördagsmatchen var inte att Madrid neutraliserade stora delar av Barcas spel, det var inte heller målet eller poängen. Oberoende av förberedelser, taktisk disposition och individuella prestationer så var det mer än något annat en Laginsats som gjorde att man höll jämna steg med världens bästa lag. Ikväll är det Laget Real Madrid, mer än något annat, som ska vinna.
