Krönika: Real Madrid eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska kaoset
Nu står vi där igen, på startpositionen inför en ny tränares sejour, vi står där med alla obesvarade frågor och tankar om alla möjliga olika aspekter som måste lösas innan säsongen drar igång. Nu står vi där igen.
Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross största bidrag till sitt fält var hennes modell över de fem stegen varje människa går genom för att bearbeta sorg. En enkel tillämpning för denna situation skulle kunna se ut som följande:
1. Förnekelse - ”Nej, det kan inte vara sant, Carlo har sagt att han vill stanna och Florentino har själv sagt att Carlo ska bli Real Madrids Ferguson. Det är bara tidningarnas påhitt och deras sätt att driva sina agendor. Carlo kommer inte få sparken.”
2. Ilska - ”ÄR DET HÄR ETT J*VLA SKÄMT ELLER? PEREZ ÄR EN IDIOT SOM INTE HAR EN ANING OM VAD HAN HÅLLER PÅ MED. ALLT MAN HAR GJORT SENASTE ÅREN KOMMER ATT SLÄNGAS BORT.”
3. Förhandling - ”Carlo borde få minst ett år till? Det här är tränaren som gav oss La Deciman, han förtjänar en till chans. Ge honom ett år, om han misslyckas igen, sparka honom då.”
4. Depression - ”Jag vet inte ens varför jag bryr mig om den här klubben när det orsakar så mycket irritation och frustration. Det är inte värt det.”
5. Acceptans - ”Carlo hade sina brister, han var en av våra bästa tränare men han var inte perfekt. Benitez är inte heller den sämsta tränaren därute, han kanske är precis det Real Madrid behöver just nu. Det kan bli bra om han gör X, Y och Z.”
Allt i den här klubben är vridet upp till 100%, Real Madrid är inte den klubben man följer för sansade beslut och logiska slutsatser. Real Madrid är klubben som lever med huvudet bland molnen och fötterna nere i helvetet, Real Madrid är klubben där allting tas till sin allra mest extrema slutstation. Det är därför du älskade klubben mer än någonting annat på denna planet den 24:de maj 2014, det är därför du hatade den som pesten den 25:e maj år 2015.
Ibland önskar du att klubben bara kunde välja en tränare sen köra stenhårt på dess vision, ibland önskar du att vi fick en tränare med en långsiktig vision som respekterade klubbens historia och var villig att ge plats åt ungdomsakademin. Men det är inte därför du älskar klubben. Du älskar klubben för att du någon gång såg Hierro i den vita tröjan och lärde dig att en mittback i Real Madrid minsann inte faller tillbaka och täcker farliga ytor, utan att en mittback i Real Madrid kliver upp och tar kommandot. Du älskar Real Madrid för att du såg Zidanes mål i finalen mot Leverkusen och tänkte; ”det där är det häftigaste jag har sett någon göra på en fotbollsplan”. Du älskar Real Madrid för att du insåg hur den här klubben arbetar på en helt annan nivå när du såg Figo, Zidane, Ronaldo, Roberto Carlos och Beckham stå bredvid varandra vid lagfotot. Du insåg att Real Madrid inte är en klubb man bara gillar, utan det är en klubb som man brinner för.
Du må förvisso har verkligen älskat Carlo och tyckt att han gav klubben en viss typ av värdighet som länge hade saknats, men du kan inte heller neka den spännande känslan av att ha en tränare vid dörren samtidigt som ryktesmaskinerna snart börjar dra igång. Du älskar att det alltid finns något nytt och okänt vid horisonten, att ingen dag är lik den andra. Ibland skräms du av detta, men det är även därför du har tillägnat klubben ditt hjärta.
Du lär dig att sluta oroas över framtiden, för att istället bara njuta av nuet.
Du kommer vara långt ifrån nöjd, men du inser också att det Real Madrid klassar som problem och djupa dalar är smärre drömmar hos majoriteten av klubbar. Du inser att det kunde ha varit mycket värre än utgång i en semifinal i den finaste av turneringar och att det finns värre sätt att förlora än liga än att hamna två poäng bakom de stora konkurrenterna. Du må förbanna dess existens med jämna mellanrum, men i slutändan inser du att det ändå inte finns någon annan klubb för dig.
Du lär dig att sluta göra motstånd, och bara låter dig föras med i strömmen. Du må inte alltid hamna där du önskat, men vad gör väl det.
