Krönika: Segundo de Febrero
Jag var tretton år gammal. Det är snart nio år sedan nu.
Slumpen hade satt mig på Vicente Calderón sedan familjeresan på höstlovet hade gått av till Madrid. Atlético spelade 1-1 mot Villarreal. Ett hemmalag som sladdade i tabellen höll en ledning från starten av matchen till den 94 minuten då Forlán nickade in kvitteringen från ingenstans. Jag kan fortfarande minnas min bänkgranne, en äldre spansk herre. Jag minns hur han invant skakade på huvudet med sammanbiten min, suckade tungt, reste sig upp från sin plats och lämnade arenan.
Jag tror den där sucken blev fundamentet på vilket mitt supporterskap till Atlético senare skulle byggas. Något år efter besöket i Madrid var jag nämligen fast. Men vad var det jag gav mig in på?
Atlético har länge haft den där utsökta förmågan att hålla sina supportrar på halster. Namnkunniga värvningar kom gång efter annan. Fotbollsvärlden såg storögt på när Atlético spenderade mest pengar i Europa sommaren 2007 – pengar man egentligen inte hade. Nu skulle det lyckas, nu skulle det gå. Titta, vi har den här spelaren. Och den här. Och den här. Så vad är problemet?
Atlético var en känslo-bomb. Allt som oftast var det frustrationen som låg närmast till hands. Hoppfullheten fanns aldrig långt bort, men hopplösheten likaså. Ena helgen slog vi Barcelona, andra förlorade vi mot Recreativo. Klubbledningen var desperat och handlade kortsiktigt med förhoppningar om snabba förändringar och utan tanke på varaktig framgång. Det satt i väggarna, och det tycktes omöjligt att tvätta bort.
Jag vet inte vad Diego Simeone har gjort, och jag vet inte om han vet det själv heller. Klubbens utveckling de senaste två åren är så sensationell att jag saknar ord för att göra den rättvisa.
Den känsla man känner nu är främmande. Det var inte på de här premisserna vi gick in i vårt supporterskap. Det var aldrig meningen att vi skulle stå i en guldstrid och titta ned på både Real Madrid och Barcelona från vår förstaplats. Det här är inte vårt vardagsrum. Det här är en vindvåning vi inte ens visste fanns med en lönndörr vi snubblade över i jakt på annat.
Men vänta lite här nu, säger ni. Sakta i backarna. Är du inte lite väl bombastisk nu? Ännu har man inte vunnit ett dyft.
För kanske sitter vi här om ett år eller så i melankolisk kontemplation efter en förlust mot Levante. Kanske gick allt det där roliga i kras. Kanske blev vi brutalt duperade i vår tro på att det faktiskt kunde gå.
Kanske blev det respass redan mot Milan i CL och kanske kom vi inte ens i närheten av någon titel. De allra mest pessimistiska rapporterna beskriver Atlético Madrid som ett luftslott med en timer satt på oundviklig detonation på grund av den tidigare ledningens episka vanskötsel av klubbens ekonomi. Kanske blev den stora brisaden av redan under sommaren och kanske blev Costa, Koke, Arda, Filipe och till och med Simeone tvungna att lämna.
Det är då jag ska minnas det här.
Den 2 februari 2014.
Dagen då den hopplösa loser-klubben jag blev kär i toppade La Liga.
