Krönika: Tiqui-tacan är död. Länge leve fotbollen!
Spanien är utslagna ur VM. Hemmanationen Ryssland har slagit ut Spanien. Det är inget annat än ett monumentalt fiasko för La Roja att behöva lämna detta VM-slutspel redan efter åttondelsfinalerna, men samtidigt är det inte särskilt förvånande. Spaniens öde må ha beseglats när Iago Aspas svaga straff räddades av Akinfeev men det här misslyckandet grundlade spanjorerna själva betydligt tidigare än så.
Efter ett fantastiskt VM-kval och flera fina insatser i träningsmatcher under våren så kom Spanien med Lopetegui som sheriff till VM som en av de största favoriterna till att lyfta bucklan den 15:e juli i Ryssland. Vi minns framförallt överkörningen av Italien i kvalgruppsfinal och en utskåpning av Argentina i träningsmatchen där Spanien plötsligt återigen fick oss att både minnas och drömma om storhetstiden omkring 2010. Lopetegui var långtifrån ett självklart val som förbundskapten men den här våren och det här kvalet hade nog dödat de allra sista kritikerna och La Roja hade enat ett Spanien som annars det senaste året lidit av stora motsättningar omkring framförallt Kataloniens självständighet.
Men så bara några dagar innan den stora fotbollsfesten ska sparka igång i Ryssland, mitt i de sista förberedelserna och träningspassen inför premiär så briserar en bomb. Julen Lopetegui är klar som Real Madrid-tränare. I sig kanske inget konstigt eller chockerande, men timing som nyheten kommer ut på och sättet som den här affären gått till skulle visa sig få stora konsekvenser. Det visar sig relativt snabbt att Lopetegui inte förankrat detta hos sin nuvarande arbetsgivare – Spanska fotbollsförbundet - där han fortsatt även efter VM står under kontrakt och så sent som någon månad innan VM förlängt sitt avtal till 2020. Förbundet blir av naturliga skäl rasande, med förbundsordförande Luis Rubiales i spetsen. Spelartruppen försöker få förbundet att inte göra något drastiskt så här nära inpå VM utan vill behålla Lopetegui, men Rubiales ser ingen annan utväg än att Lopetegui måste bort, omgående. Julen Lopeteguis facit som spansk förbundskapten slutar på 20 landskamper där Spanien varit obesegrade, in kommer Fernando Hierro som tidigare agerat ”sportchef” för La Roja och får med kort varsel leda laget.
VM-premiären mot Portugal gav alla tvivlare precis de positiva signalerna som man ville se, Spanien är stora stunder strålande och all turbulens som varit de senaste dagarna ser inte ut att ha påverkat spelare nämnvärt. Spanien spelar ut de regerande Europamästarna och enbart en glödhet Cristiano Ronaldo och en målvaktstavla av De Gea gör att La Roja får nöja sig med oavgjort, 3-3. Efterföljande matchen mot Iran är det stort spanskt bollinnehav men illavarslande signaler om att man inte riktigt får ut så mycket av sitt stora övertag. Målchanserna framåt lyser med sin frånvaro och ett turligt mål av Diego Costa och ett halvtveksamt bortdömt mål för Iran räddar Spanien undan med blotta förskräckelsen. Men här borde Hierro börjat få huvudvärk, Spaniens spel är som vanligt passningsorienterat men med lite rörelse och fantasi på sista tredjedelen verkar man inte ha de där nycklarna som krävs för att luckra upp lågt stående försvar.
Samma visa ser vi mot ett heroiskt Marocko som dessutom straffar Spanien gång på gång i sitt omställningsspel. Ett VAR-mål i de sista minuterna av Aspas räddar Spanien från fullständigt fiasko och med 2-2 mot ett redan utslaget Marocko lyckas Spanien på något sätt vinna gruppen vilket gör att Ryssland istället för starka Uruguay väntar i åttondelsfinalen. Men efter den inledande, sprakande premiären mot Portugal har Hierros spanska maskineri alltmer börjat hacka, såväl offensivt som defensivt. Balansen känns inte helt rätt och det där flytande anfallsspelet som vi såg mot Argentina tidigare under våren exempelvis är helt bortblåst. Det är för mycket spelare bakom bollen och de vassa målchanserna är lätträknade.
Inför åttondelsfinalen mot Ryssland så väljer Hierro att göra en del förändringar i startelvan. In kommer Nacho istället för Carvajal på högerbacken samtidigt som Koke och Asensio finns på mittfältet och bland annat är legendaren Iniesta petad. Det hade även spekulerats i om Diego Costa längst fram skulle petas för att få in ett lite rörligare alternativ i form av Rodrigo eller Aspas, men Costa får återigen chansen från start. Matchen inleds som väntat med stort spanskt bollinnehav, men lika förtvivlat svårt sista tredjedelen att skapa några målchanser. Det är därför ganska så symptomatiskt att Spanien tar ledningen på en fast situation efter ett själv av Ignashevich. Spaniens ledning kvitteras av ett heroiskt hemmalag på straff efter att Pique spelat volleyboll och trots att Spanien vinner bollinnehavet med 75-25% så skapar man väldigt få målchanser. Såväl Rodrigo som Aspas får chansen i matchen när det blir förlängningen och man får lite mer flyt och fart i sitt spel, vips så skapar man lite målchanser. Men det är för sent. Hierro vaknade för sent med sin taktik, Spanien vaknade för sent ur sin tiqui-taca-dvala. Det hela går till straffsparkar och åttondelen ska avgöras likt ett lotteri.
En allmänt svag De Gea misslyckas rädda två straffar trots att han går på rätt håll medans kollegan i Ryssland Akinfeev kliver fram och kniper såväl Kokes svaga straff som Aspas straff och Spanien är utslaget.
Det finns många spelare som underpresterat detta VM och där målvakten De Gea är en av dem som kritiserats allra mest. Han kom till VM med ett chansen att få sitt stora genombrott och bli världens bästa målvakt på riktigt, men hans VM slutar med 7 skott emot sig och 6 insläppta mål samt en straffläggning där han gjorde allt annat än klev fram och blev hjälte. Men allt ska inte falla på De Gea – för i ärlighetens namn så är det nog Hierros taktik och Spaniens offensiv som ska bära det allra största hundhuvudet i detta fiaskot. De senaste årens utveckling av fotbollen på den allra högsta nivån borde ha lärt Spanien att enbart bollinnehav inte vinner matcher eller titlar längre – man måste ha en växel till att sätta in för att få till det raka och mer direkta spelet. Bollinnehavsfotbollen är bra när man leder en match och kan spela av densamma eller i perioder av spelet för att vila sig och få motståndarna att öppna upp sig. Iscos åttondelsfinal är talande med totalt 132 passningar i matchen, varav 12 gick framåt, detta säger en hel del. Men Spanien i detta VM liknande mer ett handbollslag som bollar runt, runt, runt, lite mer runt och så tillbaka igen. Extremt tröttsamt att se på och enormt trubbigt och ineffektivt. Spanien får skylla sig själva, man hade alla förutsättningar detta VM att göra det riktigt bra och vara med hela vägen och slåss om bucklan igen. Men likt Tyskland och Argentina exempelvis så visade man sig vara sämst när det gäller.
Nu får Spanien åka hem, slicka såren och börja om igen. Det lär bli en hyfsad generationsväxling där Iniesta redan deklarerat att hans landslagssejour är över. VM 2018 i Ryssland kommer bli ihågkommit som ett stort misslyckande av Spanien rakt genom – om inleddes med kaoset omkring förbundskapten och avslutades med en slätstruken insats och straffläggning mot Ryssland.
Tiqui-tacan är död. Länge leve fotbollen!
