Krönika: Valencia sparkar Ruben Baraja
Ruben Baraja och Valencia CF går skilda vägar. Ett beslut och en exit som känts oundviklig. Pipo Baraja lämnar Mestalla med högt huvud och utan något att skämmas över – även om hans tränargärning i Valencia CF är svårbedömd. Den här krönikan ska inte handla om vad Ruben Baraja uträttade som spelare och nav för Los Ché under klubbens 105-åriga historia mest framgångsrika era, men det är värt att nämna trots allt för att förstå legendstatusen som Baraja för alltid kommer att ha i alla valencianistas hjärtan.
Ruben Baraja klev in som tränare för knappt två år sedan, i februari 2023 – Valencia var då i fritt fall och i ett utsatt läge med nedflyttningshotet över sig efter att Gennaro Gattuso inlett säsongen på tränarbänken innan han själv avgick under hösten och Voro – ständigt denne Voro – agerat interim innan Baraja tog över. Det var en Pipo som helt utan några imponerande tränarerfarenheter – snarare tvärtom, väldigt tveksamma tränarinsatser i Zaragoza, Tenerife och Sporting Gijon – tog över ett uppdrag som kändes som ett självmordsuppdrag. Men istället fick vi Baraja-effekten vi alla drömde om och våren slutade väl när man säkrade kontraktet i allra sista omgången. Säsongen efter överträffade såväl Baraja som laget alla rimliga förväntningar och nosade på Europaplatser långt in på våren 2024. När krutröken lagt sig slutade laget till sist på en 9:e plats i tabellen – vilket var den bästa placeringen sedan Marcelinos fjärdeplats 2019.
Samtidigt kändes säsongen nästan dopad, vi levde litegrann på lånad tid. Eller hade Baraja hittat det magiska receptet? För det som Ruben Baraja såväl tvingats göra men även lyckats enormt bra med var att förvandla ett identitetslöst Valencia med majoriteten legosoldater på väg någon annanstans i truppen, till att bli ett Valencia CF som vi alla återigen kunde identifiera oss med, ett Valencia CF med egna spelare ute på planen, spelare som krigade lika mycket för klubbmärket som vi själva och som satte klubbmärket före sitt eget namn på ryggen. Yngre spelare slussades upp i truppen vilket var lika mycket ett genidrag av Baraja som en nödvändig verklighet när Peter Lim helt strypt inköpsbudgeten och skeppade iväg allt som gick att sälja. Men Baraja skapade något här – fjolårssäsongen är den säsongen jag själv upplevt på väldigt länge där man verkligen återigen känt med laget och där avståndet mellan laget/klubben och fansen för första gången på länge minskade istället för att öka. Samspelet och respekten mellan ägare och fansen är för evigt förstört men Baraja lyckades bygga upp ett lag som blev ett filter och inte kändes synonymt med ägarna längre.
Denna säsongen kom verkligheten ikapp, det gick nästan att se och känna redan i somras med såväl aktiviteten på transfermarknaden som att Baraja kanske kramat ur de sista dropparna vatten ur den här stenen. När inte återväxten på kommande generationer underifrån var i närheten av senaste årens spelare som kommit upp – Javi Guerra, Mosquera, Perez, Lopez osv – och budgetnyförvärven inte alls blev de lyckosamma fullträffarna som tidigare, ja då var den här hösten som en iskall skuld som någon gång måste betalas. För det är så det känns. Peter Lims misshandel och nedmontering av Valencia CF har pågått i flera år nu och många gånger har man räddats i sista stund, haft det lilla flytet i rätt matcher och klarat sig undan med andan i halsen, man har hoppats och tänkt att det ska vara en väckarklocka om att förändring krävs. Men den där klockan har ringt och ringt – Peter Lim har snoozat och fortsatt på samma sätt som tidigare. Det går inte att bedriva en fotbollsklubb eller hantera ett lagbygge så här och tro att man ska komma undan för evigt. I synnerhet inte när man inte har den blekaste aning från början hur fotbollsvärlden i allmänhet fungerar och Valencia CF som institution i synnerhet fungerar.
Ruben Barajas avsked kan också ses som en barmhärtighetsgest. Han slipper stå där i vår och i historieböckerna när Valencia CF för blott andra gången på över 100 år åker ur La Liga. Vad planen är nu och vem som ska kunna rädda det – det är en julnöt som känns omöjlig att knäcka. Valencia är i fritt fall utan en seger sedan september – den senaste månaden har man mött fyra lag runtomkring sig i bottenregionen av tabellen, och tagit blott 2 av 12 möjliga poäng. Räddningsplankorna blir allt färre, spelschemat blir betydligt tuffare och det finns inget ledarskap ute på planen som vittnar om att det finns ledarskap eller högre kapacitet att vända detta i den här truppen – och är laget dessutom helt ledarlöst, även om det säkert bara är timmar tills Voro presenteras och från Singapore tror man att han än en gång likt tomte-miraklet ska rädda detta sjunkande skepp.
Att Peter Lim och hans lakejer lämnar detta besked till Ruben Baraja och julklapp till fansen dagen innan julafton – det säger väl kanske det mesta om Meritons totala brist på känsla och respekt.
Samtidigt så kommer alltid de där tankarna jag inte vet om jag vill släppa fram i ljuset. De där drömmarna om att kanske en degradering till Segunda är det bästa som kan hända, det oundvikliga för att vända denna negativa spiral på riktigt och kunna se en ljus framtid igen. Kanske är Segundan vad som krävs för att vi ska bli av med Peter Lim. Men samtidigt finns flera exempel som Malaga och Deportivo la Coruña som vittnar om att det inte alltid är så enkelt som att komma ner i Segundan och studsa för att ta ny fart – fallet kan bli betydligt tyngre och vägen tillbaka väldigt krokig och lång.
Oavsett vad så vet jag en sak i alla fall – det är oavsett om det är Real Madrid som är på besök på Mestalla i höst eller Club Deportivo Eldense i Segundan, så kommer jag stå där stoltare och mer högljudd än någonsin för att bära det här laget framåt. Den här klubben är mer än de här parentesåren med Peter Lim vid rodret, och vi ska gå tillsammans genom såväl solsken och titelfirande – som gråa dagar och kamp i Segundan.
Och till sist - Amuint grande Pipo Baraja, för evigt en legend och hjälte i våra svart-orangea hjärtan!
