Krönika: Zinedine Zidane - Mannen som förtjänade mer
Att Zinedine Zidane någon gång skulle ta över rollen som tränare för a-laget i Real Madrid har varit en självklarhet ända sedan den dagen han återvände till klubben iklädd en specialgjord kostym. Att vägarna skulle korsa varandra återigen har därmed varit en tanke som många inte bara har vänjt sig vid, utan även längtat efter.
Dock finns det många faror på den vägen, Zidane har som tränare för Castillan visat på många goda egenskaper, egenskaper som däremot inte är fulländade utan behöver tid att mogna.
När Rafa nu har offrats till vargarna letar många automatiskt efter en ny messias, någon med pondus, självsäkerhet och kompetens att kliva in. De tror att Zidane är den tränaren, de kan ha otroligt fel
Parallellerna är enkla att dra, blickar man norrut från huvudstaden ser man att Barcelonas största framgångar har kommit under eran med Pep Guardiola, Tito Vilanova och Luis Enrique som tränare, man tror att lösningen sitter i namnen och tröjorna de en gång i tiden har burit. Man har fel.
Det som gjorde de tränarna framgångsrika där och då var flera års förberedelse bland klubbens junior-lag och kännedom om allt vad Barcelona ville stå för. När ovannämnda tränare klev fram gjorde de inte bara det i egenskap som klubbikoner med hjärta för klubben, de klev fram som kompletta proffs med flera års intellektuell träning i Barcelonas fotbollsskola där inte ens minsta lilla detalj lämnades till ödet. Man plockade inte bara fram några fina namn med förhoppningen om att de skulle klara sig, man satte upp hela sin infrastruktur bakom de tränarna för att ge de allt de potentiellt behövde för att uppnå framgång.
Zinedine Zidane sitter inte alls i samma situation. Han har ingen Cruijff över sig som ger hela klubben ett koncept att jobba utifrån och han har varken folk över eller under sig som är villiga att köpa den spelidé han förespråkar.
Barcelonas framgång kom tack vare flera års systematisk arbete med en klar röd tråd som genomsyrade hela klubben för att garantera att alla drog åt samma håll när motgångarna oundvikligen skulle träffa dem. Dagens Real Madrid är ett indetitetslöst skal av sina forna framgångar där man desperat skramlar efter minsta lilla smula och snabbt vänder kappan efter vinden men inte fruktar att apa efter "Barca-modellen".
Där Guardiola stod med en hel klubbs stöd i ryggen står Zinedine Zidane ensam.
Med tiden kan Zidane bli den figuren alla vill att han ska bli, men för att nå den punkten måste han inte bara få stöd från högt uppsatta i klubben, de måste även vara villiga att ägna sig åt en ideologi istället för att konstant byta riktning.
Klubben är inte där idag. Istället letar man efter en nödlösning med förhoppningen om att ett prestigefullt namnt vid bänken kan lösa problemen. Så funkar det inte riktigt. Fråga bara Inzaghi och Seedorf som klev in i Milan under klubbens svåraste stund och offrades sedan när det blev klart att de saknade kompetensen för att lyckas. Även de två herrarna förutspåddes bli stora tränare där Inzaghi bland annat hade erfarenhet i klubbens ungdomslag.
I det långa loppet har Zidane gått rätt tränarskola och skakat rätt händer för att någon dag kunna klättra till toppen, denna gång iklädd skjorta och kostym istället för matchtröja och shorts, men att påskynda en process som i optimala förhållanden tar år blir sällan ett framgångsrecept. Istället riskerar man att bränna den bron alldeles för tidigt, för misslyckande i det här skedet skulle betyda att klubben slösar bort en av sina klaraste tränartalanger.
Zidane förtjänar mer än att bara agera nödlösning i en idiotisk situation som skapades av ingen mindre än allas favoritpresident Florentino Perez.
