LA Semana Madrileña: Jornada 32
För åtta dagar sedan hoppades jag bara på att Real Madrid inte skulle förödmjukas på Camp Nou. För åtta dagar sedan kändes ligan som en bortglömd dröm som blev allt svagare. En märklig vecka ska sammanfattas.
Två raka förluster har minskat gapet som var på tio poäng till enbart fyra utöver inbördesmöten som väger till fördel för Barcelona, Real Madrid är alltså i praktiken fem poäng från första platsen. Jag trodde mer eller mindre att ligan var avgjord, nu kan vi hitta några små livstecken.
Den glädjen blev kortvarig med tanke på kallduschen mot Wolfsburg som genast satte Real Madrid i en knepig situation. Toni Kroos var ute i media med varningens ord till sina lagkamrater om att underskatta tyskarna, desto värre kan vi nu anta att hans vänner i omklädningsrummet inte satte någon större tyngd i hans ord.
Remontadan, vändningen, som man nu drömmer om blir ingen lätt uppgift. Tyskarna har inte bara resultatet att spela på, de har även bonuseffekten av att inte ha släppt in något mål på hemmaplan. Skulle Wolfsburg öppna målskyttet på Santiago Bernabeu behöver hemmalaget helt plötsligt göra fyra mål för att gå vidare.
Remontadan har blivit en del av Real Madrid, en del av klubbens identitet och en del av klubbens styrka. Att kunna slå sig över bröstet och stoltsera med att man har det som krävs, när det krävs, har blivit lagets signum. Men andra sidan av myntet döljer en klubb med förmågan att sätta sig i onödigt komplicerade situationer. Matcherna mot Dortmund och Schalke de senaste åren är topp exempel på detta.
Visst, man hoppas på en magisk kväll men vändningen borde från första början inte ens ha varit nödvändig.
***
Det var otroligt att se James få näta som han gjorde mot Eibar. Det har lite varit ett av säsongens stora mysterier, vad hände med den spelaren som var alldeles genombriljant förra säsongen men även offrade sig själv för laget.
Man har överseende med skador och hur de kan påverka spelare, att bolltouchen och smidigheten i kroppen inte sitter kan ses som tämligen naturligt. Men James såg ut som en helt annan människa efter skadorna och de rapporterade konflikterna med Benitez. Det såg nästan ut som om han hade glömt hur man spelade fotboll.
När geniet James lyser genom kan man inte låta bli att känna hopp inför framtiden. Jag trodde efter förra säsongen att han förr eller senare skulle bli en ledare i det här laget, kanske efter att Ronaldo hade lämnat, nu får han försöka rädda det lilla som återstår av säsongen. För i grund och botten är han en fantastisk fotbollsspelare.
Vi lämnar det ämnet med vetskapen om att vi kommer behöva återbesöka den för eller senare. Läget som det ser ut just nu är inte gångbart, Isco och James är för duktiga för att hålla till på en bänk.
***
Några avslutande ord om konflikten på Twitter mellan Alvaro Arbeloa och Gerard Pique. Jag tycker egentligen att det är ganska kul när spelare visar sina personligheter via sociala medier, alldeles för ofta känns det krystat och tillgjort, så visst uppskattar jag underhållningen som dessa två bjöd på.
Men samtidigt kändes det otroligt barnsligt att se två vuxna människor tjafsa som dessa gjorda. Man får ha förståelse med att de representerar sina klubbar, men det blir bisarrt att hylla den ena samtidigt som man tycker att den andra gör fel.
Barcelona-supportrarna tycker att Pique "vann" ordstriden och att Arbeloa är en pajas, Real-supportrarna tycker det motsatta. Förvisso har Pique varit en citatmaskin när det kommer till genomdumma uttalanden, men med det sagt tjänar man ingenting med att sjunka till den nivån samtidigt som man har annat än rent mjöl i påsen. Vi har själva haft spelare på vår sida av konflikten som dragit till med annat än väl valda ord. Den här typen av utbyten är lite av supporterkulturens lägsta nivå för mig.
