La Semana Madrileña v.17
Vilken vecka, vilken j*vla vecka!
Egentligen kan veckans Semana landa på ett handfull olika ämnen som snurrat i huvudstaden. Vissa väljer att prata om målfirandet mot Atlético som något man tydligen kan göra fel, men den diskussionen känns otroligt krystad och jag har verkligen ingen lust att ens leka med den tanken. Man får försöka riktigt hårt för att hitta någon dramatisk rubrik där.
Redan förra måndagen ställde jag mig i ledet med människor som tyckte att det krävdes ett mindre mirakel för att Real skulle ta sig vidare mot ett friskt Atlético de Madrid. Jag hade fel, någon mirakel inträffade inte på Estadio Santiago Bernabeu, däremot fick vi se elva hungriga spelare som gjorde precis det de behövde göra för att säkra avancemang. Man fastnar oundvikligt i det.
I en tid där vissa människor ibland blir vansinniga i diskussionen angående vem som är bäst av Messi vs Ronaldo är det viktigt att bli påmind om vad som faktiskt är viktigast. I slutändan finns det ingenting i fotbollen som är lika vackert och underhållande som en stark kollektiv insats där varje detalj sitter och ett lag som trotsar oddsen. 1-0 må för vissa vara ett tråkigt resultat, då hävdar jag däremot att man kanske inte riktigt har förstått poängen med fotbollen.
Några ord måste även tilldelas denne Javier Hernandez. Att Chicha har en förmåga att hitta målen när de behövs som allra mest visste vi redan sedan tiden i Manchester United. Att han däremot fortfarande hade så mycket mer fotboll i sig utöver målen trodde jag aldrig. Det pratas redan om att ge ”ärtan” förtroendet ännu en säsong, något jag tycker Hernandez har förtjänat då han ändå har gjort det bästa av situationen. Oväntad hjälte, men oj vad välförtjänt det kändes att se honom ta emot Bernabeu-publikens dundrande jubel. Kung för en kväll.
Det råder enormt delade åsikter kring mister Carlo Ancelotti bland såväl skribenterna här på sidan som i forumet, utan att börja dra för stora slutsatser tyckte jag däremot det var värt att lyfta hans relation med Sergio Ramos som otvivelaktigen har klivit fram som lagets stora ledare under krisande förhållanden. Efter slutsignalen i Madrid var det en kram mellan Ancelotti och Ramos som blev kvällens bestående bild.
Ramos hyllade Carlo efteråt i media och delade med sig rätt starka ord om sistnämndas mod i att våga mönstra laget som han gjorde, även om beslutet till stor del var framtvingat av skadorna går det inte att underskatta Carlos taktiska drag i att ställa Ramos på mittfältet. Det avslöjades även att Carlo direkt efter skadan på Modric hade pratat med Sergio om sina planer. När det kommer till kritan tvivlar Ancelotti alltså inte en sekund på vem som kunde axla ansvaret, inte Illaramendi, inte Khedira, utan Sergio Ramos. Det tillhör normen att en spelare i omklädningsrummet blir tränarens spelare, den spelare som han alltid kan räkna med och den spelare som alltid står bakom hans beslut. Jag tror vi nu har fått svar på vem den spelaren kan vara i dagens Real Madrid.
Nu väntar alltså Juventus i semin, en annan anrik klubb som börjat hitta vägen tillbaka till den europeiska eliten. Den gamla damen får inte att underskattas, det blir en batalj över 180 minuter mellan två stormakter, detta kan vi garantera.
Vill självklart även höra vad ni läsare tycker. Vad tyckte ni om matchen mot Atlético och Ramos på mittfältet? Var det rätt drag av Carlo? Hur ser ni på Juventus som motståndare i semin?
