"Levde upp till de höga förväntningarna"
Serie A mot La Liga. Italien mot Spanien. Sevilla mot Lazio. Undertecknad har åkt vidare och tillbringar nu några dagar i stekheta Sevilla, Andalusien.
Under onsdagseftermiddagen steg termometern över 20-strecket. Och på kvällen väntade en nästan lika het match. Åtminstone skulle hela paketet bli starka fyra plus. Snudd på fem.
Det var dags för Lazio mot Sevilla. Del 2.
Under förra veckan fick jag bevittna del 1 av dubbelmötet i Europa League. Omgången där 32 lag nu ska bli 16.
Som ni vet vann Sevilla mötet i Rom med 1–0. Det var klasskillnad. På nästan allt.
Ett Sevilla som gav sig ett utmärkt utgångsläge inför returen. Och hur skulle Lazio knäcka den här nöten? För det finns lättare bortamatcher.
Det var med bra studs i dojan som jag satte kurs mot Estadio Ramón Sánchez Pizjuán. Ett nästan lika bra namn som de tapas jag förtärde innan avfärd.
Lika fylld som jag var av förväntan och tapas, lika fylld på människor blev arenan, och det var dags för avspark inför 44 000.
Det var upp med halsdukarna och dessutom ett tifo från hemmafansen. Det var snudd på gåshud.
Jag har hört en hel del positivt om arenan, och jag förstod direkt varför.
Ramón Sánchez Pizjuán är en kokande gryta. Punkt.
Atmosfären blev inte sämre av att Wissam Ben Yedder, redan efter 20 minuter, slog in 1–0 till hemmalaget.
Nöten blev där och då ännu svårare för Lazio att knäcka.
Och nötter var precis vad som knäcktes på läktaren. Fast inte riktigt. Men det knäcktes rostade solrosfrön som aldrig förr.
Som om det var det enda som fanns kvar att äta i hela i Sevilla. Det var en märklig syn.
Det är tveksamt om Lazios bortafölje föll för de rostade solrosfröna. Men de hade annat att komma med.
På Olympiastadion i Rom var jag full av beundran av deras skönsång, och de gjorde det bra ikväll också.
Men de var i numerärt underläge. Och precis som gästerna på planen så skulle de, trots allt, inte få många sylar i vädret.
Det fanns dock en period när Lazio verkligen var på gång. Det skapades lägen.
Dessutom skulle Sevillas Franco Vasquez få sitt andra gula. Plötsligt var det 10 mot 11 med 30 kvar. Kanske skulle det här bli en rysare?
Det hade kunnat bli rejält spännande. Men Adam Marusics röda kort med 20 kvar var vårdslöst. Och där dog Lazios drömmer om avancemang.
Men något som inte dog var stämningen på Ramón Sánchez Pizjuán. För i den 78:e minuten stänkte Pablo Sarabia in 2–0.
Slutet blev ett enda stort segervarv för hemmafansen.
Det var en arena som bjöd in till fest. Och jag blev verkligen inte besviken. En kittel som engagerade alla, så väl sitt- som ståplats.
Det är inte alltid något lever upp till höga förväntningar. Men det här var banne mig en match – och framför allt en arena och kväll att minnas.
