Los Goleadores: 6 – Hugo "Hugol" Sánchez
Han levde för showen, gjorde fantastiska mål och voltade spektakulärt efter varje. Vid sidan om la Quinta del Buitre ledde han Real Madrid till spanskt herravälde under 80-talets senare hälft. På plats numero seis: Hugo "Hugol" Sánchez.
Hugo Sánchez började sin imponerande resa i Mexiko. Som 18-åring debuterade han i mitten på 1970-talet för det professionella universitetslaget Pumas de la UNAM, och det var starten på en unik karriär: han fortsatte med (och avslutade) sina tandläkarstudier samtidigt som fotboll oundvikligen blev en väsentlig del av hans liv. Hans fotbollstalang var ett faktum, och under loppet av fem säsonger med UNAM hjälpte han sitt lag till flertalet tunga titlar, såväl inhemska som internationella – UNAM gick igenom en guldera. Under samma period hade han redan hunnit debutera och sedermera delta i VM med Mexikos landslag. Föga förvånande uppmärksammades Sánchez förmågor borta i Europa, där anfallaren ingick i flera storklubbars önskelista. När tiden var inne att lämna hemkontinenten hade anfallaren mäktat med hela 123 klubblagsmål på drygt 200 spelade matcher. I Europa blev första hamnen Spanien, slutdestination Madrid. Den rödvitrandiga delen av staden.
Atlético Madrid hade inte vunnit en titel sedan 1977. 1981 kom Hugo Sánchez. Förhoppningarna var givetvis att laget på nytt skulle bli en del av fotbollens finrum. Det gick ganska trögt för mexikanaren till en början. Han fick i själva verket inte spela särskilt mycket den första säsongen. Laget slutade på en åttonde plats i ligan och var alltjämt titellöst. Men till nästa säsong återanlände, efter att ha varit där en period tidigare, klubblegendaren Aragónes till tränarbänken, och Sánchez fick en mer betydande roll i laget. Han skulle bli kvar hos los rojiblancos i fyra år till, och under dessa fyra år bidrog han med att öka konkurrenskraften betydligt: Atlético slutade minst fyra i varje säsong fram till 1985, då man till slut lyckades knipa andraplatsen bakom Barcelona samtidigt som man äntligen vann en titel igen – Copa del Rey. Sánchez krönte sin säsong med en Pichichi, och den bedriften gick inte obemärkt förbi i trakterna.
Real Madrid var som bekant inne i en fin period vid tillfället. La Quinta del Buitre hade redan presenterat sig och laget hade vunnit UEFA-cupen samma år. Man var på tröskeln till historisk inhemsk dominans. Då anlände Hugo Sánchez från lokalkonkurrenterna.
Man kan inte nämna la Quinta del Buitre utan att nämna Hugo Sánchez; man kan inte nämna Hugo Sánchez utan att nämna la Quinta del Buitre. Inte om man verkligen vill förstå Real Madrids herravälde över Spanien under 80-talets senare hälft. Butragueño var publikens kelgris, och även om han var betydelsefull resultatmässigt, är det mycket svårt att föreställa sig hur utfallet skulle ha varit utan Hugo “Hugol” Sánchez. Sánchez kompletterade Butragueño – eller om man ska vara ärlig: Butragueño kompletterade Sánchez.
Butragueño spelade utifrån sina fysiska begränsningar, vilket var en konst i sig. Sánchez, däremot, var en akrobat. Han hade som tonåring varit aktiv med gymnastik, och det syntes på plan. Hans patenterade målgest, dedikerad till sin syster som också var gymnast, var en framåtvolt efterföljd av två nävar i luften. Han upprepade målgesten efter varje mål.
Hugo Sánchez inledde sin säsong i Real Madrid med en ligavinst, lagets första efter fem år utan, och en UEFA-cupvinst. Han gjorde givetvis mål i finalen – det viktiga inledande målet. Han vann dessutom Pichichin igen – för andra året i rad. Det gjorde han även året därpå, och året efter det. Fyra raka som ensam etta, något som endast Di Stéfano mäktat med än idag. Sánchez tog en “paus” säsongen 88/89, men vann återigen skytteligan säsongen efter. Allt detta då Real Madrid ju också samtidigt vann ligan. Det talar mycket för hur pass viktig “el Pentapichichi”, som han kom att kallas efter femte Pichichin, var för klubben under denna period.
Av alla dessa milstolpar var det emellertid säsongen 89/90, som visade Sánchez, då 31 år fyllda, mest fenomenala sida. Han vann skytteligan med 38 gjorda ligamål, ett rekord som skulle få vänta hela 20 år för att byta ägare (en viss Cristiano Ronaldo) och som ledde till europeiska guldskon. 38 mål som bidrog till Real Madrids rekordmässiga 107 mål på en säsong, också något som skulle få vänta drygt 20 år för att slås (återigen av Real Madrid själv). Men det häpnadsväckande var att Sánchez gjorde samtliga mål på ett tillslag. Osannolikt, men helt sant. Sánchez fick maximalt utlopp för sin akrobatik och förmåga att befinna sig på rätt ställe av plan vid rätt tillfälle. Han gled, nickade, skarvade, cykelsparkade in bollar, men gjorde även en drös frisparksmål med sin ylvassa vänsterfot, och han fick allt att se så enkelt ut. Han skulle inte bara göra mål, utan göra det så snyggt som möjligt.
Det diskuterbart allra vackraste målet kom i april 1988, mot Logroñes, tidigt i matchen, i form av en monstruös cykelspark, en “chilena”. Publiken var vana med Sánchez kärlek för show, men här blev det bara för mycket. Redan efter tio minuter skanderades mexikanarens namn utmed läktarna, och de vita halsdukarna var ute – ridå. Efter matchen gratulerade domaren honom för “seklets snyggaste mål”. Tränaren Beenhakker menade att efter ett sådant mål bör matchen avbrytas och alla i publiken tilldelas varsitt glas champange. I folkmun kom man att kalla målet för el “Señor Gol”, passande nog “Logroñes” baklänges, något som Sánchez själv lade märke till en tid senare.
Men när allt summeras skall dyker ändå frågan upp: varför lyckades Real Madrid, orubbliga som de var i Spanien, aldrig vinna Europacupen under denna period? Marängerna ställdes som bekant två gånger emot ett storspelande Milan, som under flera år i princip prenumererade på finaler och vilka man helt enkelt var underlägsna. Men Milan var inte det enda hindret. PSV Eindhoven och Spartak Moskva var även de motståndare som visade sig vara numret större än Real Madrid. När man sedan hunnit hålla alla lag borta från ligatiteln fem år i rad, kom Cruyffs Dream Team in i bilden och tog över både i Spanien och ute i Europa. Real Madrid hade haft de kanske bästa förutsättningarna på väldigt länge, med ett sammansvetsat gäng madrileños och en fantastisk Hugo, men klarade inte av att uppfylla förväntningarna i Europaspelet.
Man kan undra sig om huruvida Hugo Sánchez hade oturen att befinna sig i fel lag. Det går att hävda att Sánchez lyfte laget till den grad att man inte hade upplevt gulderan på 80-talet utan honom. Åsikten är måhända inte särskilt populär, med tanke på vilken status la Quinta del Buitre har hos madridistas, men den är realistisk. La Quinta var ett riktigt tajt gäng – det kunde som utomstående upplevas som det fanns en social barriär. Faktum är att det ständigt (surprise, surprise) ryktades om spänningar inom laget. John Toshack som tränade laget 89/90 ska ha sagt att Manolo Sanchís är en av de otäckaste personer han haft lyckan att träffa. Toshack syftade i mångt och mycket på det djupa inflytandet Sanchís och resterande ur la Quinta (de som var kvar vid det här laget, alltså samtliga utom Pardeza) hade bakom kulisserna. Sánchez, som aldrig var rädd för att uttala sig fritt, och som vid ett tillfälle menat att han inte tillhörde någon Quinta del Buitre, utan la Quinta de los Machos, de riktiga männens gäng, blev inte direkt bättre bemött av Buitres gäng, i synnerhet inte Michel, som ska ha varit antagonistisk och provokativ till naturen. Den allmänna uppfattningen är att Toshack och sedermera Hugo Sánchez lämnade laget på grund av sprickorna som bildades.
Om allt detta var en manifestation av missnöjet som byggts upp på grund av lagets misslyckanden i Europa, eller om misslyckandena var ett slags resultat av att alla parter inte var under samma vinge, det är givetvis ytterst svårt att besvara. Den gyllene generationen mötte sitt öde med samma ovisshet. Sánchez återvände till Mexiko 1992, och då var han redan en legend.
Han var legendförklarad inte bara i Real Madrid, utan självklart även i Mexiko, för de framgångar han nådde. Med Mexiko lyckades han inte vinna något, trots att han gjorde en del mål för landslaget, men det han åstadkom i Europa och i synnerhet Real Madrid, gav honom oundvikligen stjärnstatus i hemlandet. Han ses som landets bästa fotbollsspelare genom tiderna.
Under sin relativt kortvariga, sjuåriga sejour i Real Madrid spelade han 283 matcher och gjorde 208 mål (och lika många volter). Ett facit som endast fem spelare har haft förmågan att passera. Det är heller inte mycket som tyder på att någon annan inom en förutsägbar framtid kommer att göra det.
***
Källor: realmadrid.com, insidespanishfootball.com, Morbo: The Story of Spanish Football – Phil Ball, fourfourtwo.com, fifa.com, wikipedia.org
