Lucka #12 La Reconquista och Iago Aspas tårar
Spanienredaktionens julkalender avslutar året som varit 2019 med en rad krönikor, anekdoter och berättelser från den spanska fotbollen. Detta är berättelsen om Iago Aspas, tårarna och Celtas återerövring.
Förra säsongen hamnade Celta de Vigo i en ganska oväntad nedflyttningskamp och i ett försök att vända på den negativa trenden gick klubben, staden och fansen ihop för att skapa vad de kallade för sin “La Reconquista”, boendes i Vigo med Balaídos som min arbetsplats fick jag väldigt väldigt nära uppleva en ganska mäktig comeback.
I den här texten ska jag försöka återuppleva den med er, främst genom två specifika matcher, den första och den sista i La Reconquista.
Celta de Vigo - Villarreal 30/3 2019
Varje år under en helg firar Vigo “La Reconquista” Återerövringen när Vigo blev den första staden i Europa att 1809 jaga ut Napoleons armé. Den sista helgen i mars är det som att hela gamla stan åker tillbaka i tiden till 1800-talet, folk klär upp sig, mat, lekar och små butiker samt en pjäs som spelas upp mitt på gatan om hur fransmännen jagas ut till stadens jubel.
Den 30:e mars 2019 såg festiviteterna dock lite annorlunda ut. För varje person utklädd till en soldat, fiskare eller farmare fanns också en i en Celta-tröja. På det shoppingcenter som ligger precis där gamla stan tar slut, täckte en stor banderoll hela väggen “A Nosa Reconquista” Vår återerövring, stod det på den, med en bild på Celtaspelare. För det här året firade inte bara La Reconqusita det som varit utan även det som skulle komma.
Efter en tuff säsong, och med deras tredje tränare för säsongen hade Celta de Vigo åkt ner på nedflyttningsplats. Endast tio matcher återstod, ett svårt spelschema och väldigt lite som talade i deras fördel. Sist de åkt ur den spanska högsta divisionen hade det tagit fem år innan de kom tillbaka, fem år då de varit en match i från att åka ner i tredjedivisionen och gå i konkurs.
Så när Villarreal, en direkt rival i nedflyttningskampen, denna Söndag i mars skulle komma på besök hade klubben bestämt sig att göra allt de kunde för att förändra situationen. De bad fansen och spelarna om hjälp för att skapa “A Nosa Reconquista”, bussar arrangerades direkt från festiviterna i gamla stan till matcharenan Balaídos. Halsdukar gavs gratis till supportrarna, och diverse festiviteter fortsatte utanför arenan med gratis churros och en orkester som spelade. För första gången på säsongen var även Balaídos slutsålt.
Själv hoppade jag på en av bussarna från gamlastan, helt proppfull med ljusblåtröjor som hoppade och sjöng hela vägen. Utanför Balaídos fortsattes det, pyroteknik tändes, flaggor i luften och sång. När spelarbussen kom möttes den av tusentals Celtafans, välkomnandet så starkt att när kaptenen Hugo Mallo, som spelat hela sin karriär i klubben, gick av bussen så gjorde han det med tårar i ögonen.
Celta hade marknadsfört matchen som den viktigaste på säsongen och uppbyggnaden av fansen och klubben hade varit så stor att skulle man trots allt detta förlora. Fanns det då ens någon väg tillbaka, om man gjorde allt detta och ändå förlorade, hur skulle spelarna ens kunna resa sig igen?
Det var den frågan jag bar på när jag tog min plats i pressboxen denna Söndag. Det känds på något sätt som att det var nu eller aldrig.
15 minuter och Villarreal ledde med 2-0. Celta-spelarna såg ut som koner och vid halvtidspausen stod Celta de Vigo med en fot stadigt i andradivisionen.
Men det finns en man som Celtafansen alltid kunnat lita på när det sett om allra mörkast ut. Iago Aspas hade tio år tidigare i sin debut räddat Celta från att åka ner i tredjedivisionen och konkurs. Så många gånger har Aspas räddat Celta att fansen skapat de mest orealistiska förväntningar på honom, att vad som än händer så ska han komma och rädda dem.
Detta var Iago Aspas första match efter den längsta skadan i hans karriär, som hållit honom borta i tre månader. Men där var han och gjorde det fansen förväntade sig. En otagbar frispark. 1-2 och hoppet tillbaka, Maxi Gómez satte 2-2 och med fyra minuter kvar på klockan steg Iago Aspas fram och gjorde 3-2 på straff, iskallt.
Runt om mig föregick ett totalt kaos. Journalister stod upp och skrek rakt ut. Bakom mig satt Celtas egna socialamedier anställda, normalt sätt lugna och professionella. Nu stod de upp, en på kanten till den lilla box de satt i, de skrek och kramades. En eurofi jag aldrig sett maken på i en pressbox. “ASPAS ÄR CELTA” skrek någon.
I den 90:e minuten byttes Iago Aspas ut till enorma ovationer. I samma stund som han satte sig ner på bänken brast det och han kunde inte hålla tillbaka tårarna. Tårarna rann fortfarande när han gjorde intervjun på planen och en timme senare när han kom ut i den mixade zonen var ögonen fortfarande röda.
Påväg ner från pressboxen till pressrummet stannades jag av några lokaljournalister i extas. En hade en enorm godis påse, de frågade mig och jag ville ha, jag tacked nej. Men den här dagen fick man inte säga nej, utan de glädjeyra journalisterna fyllde mina händer och fickor med godis.
Så där stod jag i den mixade zonen med fickorna fyllda av godis, väntandes på en gråtande Iago Aspas och försökte förstå vad jag precis varit med om.
Celta hade inte vunnit någon titel, de hade inte ens tagit sig från nedflyttnngplatserna. Men Iago Aspas var tillbaka, så var också hoppet och glädjen
Celta de Vigo - FC Barcelona 4/5 2019
När Barcelona kom på besök den 4:e maj 2019 hade Celta spelat sex matcher sedan det där mötet med Villarreal. De hade endast förlorat en, borta mot Atletico Madrid, och vunnit samtliga på hemmaplan. Varje match på Balaídos hade fansen behandlat på ett liknande vis som Villarrealmatchen. Varje match en final.
Nu väntade en sista, vid vinst hemma mot FC Barcelona skulle Celta, med två matcher kvar att spela, säkra överlevnad i LaLiga.
Den här lördagen jobbade jag för LaLiga TV och även om matchen inte startade förrän 20.45 så började min arbetsdag sju timmar tidigare. För det var då fansen påbörjade sin matchdag. Jag och min kameraman åkte upp till en galicisk resturang uppe i bergen, med en magisk utsikt över Vigo. För det var där en av Celtas störra supportergrupper denna förmiddag samlats för en gemensam lunch, stämning på topp. “För oss är det som att vi spelar för att vinna LaLiga”, förklarade en av supportrarna.
Det var även så stämmningen skulle vara hela dagen, som att Celta spelade för en titel. När spelarbussen två timmar innan match kom till Balaídos hade jag och min kameraman I uppgift att fånga det hela på film. Vi gick framför spelarbussen, utan att vara i själva bussen, kom vi så nära man bara kan av att få uppleva hur det är att sitta i den där bussen och omringas av tusentalsfans, sång, rök och pyro. Det var en otrolig upplevelse och vid ett tillfälle blev den blå röken runt mig så stark att jag inte längre såg någon i rökhavet, inte ens min kameraman som gick bara centimeter framför.
Går det ens som spelare att inte bli påverkad av ett sådant välkomnande att inte känna sig extra taggad?
Väl inne på arenan tog jag min plats bakom det ena målet, precis vid sidan av Celtas största supporterklack. Bredvid mig stod tre bollpojkar, de kan inte ha varit mer än 7-8 år gamla. Barcelona hade inget att spela om denna kväll, de hade redan vunnit LaLiga, men de hade flertal unga talanger som vill visa upp sig. Celta hade allt att spela om, den här kvällen spelade de ingen roll vem som stod på andra sidan, detta var Celtas kväll.
Maxi Gómez gjorde det första målet, sedan var det dags för han den där igen. Iago Aspas, straffpunkten och kylan. Bredvid mig slog det totalt fnatt i de tre bollpojkarna som började springa ärevarv bakom målet, en gled på knänan och skrek av lycka. En anan bara slängde sig ner på marken. Och i klacken, där hade jublet gått över till tårar. 2-0 mot Barcelona, Celta hade genomfört sin La Reconquista.
Fansen stannade och efter matchen tog sig Celtaspelarna ner till hörnan, Pione Sisto åkte upp på läktaren och kastades I luften av fansen. Den stora Celtaflaggan räcktes över till Gustavo Cabral som följde Sisto upp I läktarhavet och mitt I havet av spelare och fans stod han. Iago Aspas åter i tårar.
