Lucka #15: Luis Aragonés - kontroversiella mannen bakom framgångarna
Spanienredaktionens julkalender tar er hela vägen genom julen med en rad krönikor, historier och anekdoter från den spanska fotbollen. Dagens krönika handlar om Luis Aragonés, 2000-talets kanske mest inflytelserika man inom den spanska fotbollen.
Trots att han enbart ledde landslaget i fyra år skulle Aragonés fotboll och överläggande filosofi eka långt efter att han klev ner från rollen. Lika hyllad som han var för sina aktioner på plan var han en problematisk figur som man på ett eller annat sätt måste ta ställning till.
Trots att han tog över redan 2004 blev VM 2006 inte startskottet för den nya eran som med tiden skulle marschera in. Förlust mot Frankrike i åttondels-finalen gjorde att den upplagan av spanska landslaget enbart blev ännu ett i raden av på förhand uppsnackade lag som under mästerskapen fallerade. Detta hade även varit den spanska landslagsfotbollens signum i flera år. Talangfulla spelare vek sig när det väl gällde.
Med bakgrund i detta tog Aragonés nya tag inför kvalet mot EM 2008. Han dementerade själv det faktum att landslaget skulle genomgå en revolution, men i själva verket var det ett klassiskt trick som alla pressade tränare tar till när laget inte visar rätt desperation. Han ville väcka spelarna och Real Madrids Raúl González Blanco valdes ut som offer.
Trots att han hade blivit 29-år vid det här laget hade Raúl ännu inte visat några tecken på att karriären höll på att tyna bort. Han var en landslagsikon, tillika klubbikon, som väldigt få människor hade någonting illa att säga om. Aragonés ville vända blad, Raúl var den som fick förpassas till historien. Han togs inte med i uttagningarna.
Jag ställer mig i det lägret som nog tror att det inte fanns någonting konkret bakom detta. Det var en symbolisk handling, för mig som älskade Raúl bortom rimlighet känns det än idag som ett svek, men Aragonés var själv desperat och behövde ställa om balansen.
Trots ökad pragmatism kring laguttagningarna skulle den stora vändningen inte komma först på hösten 2006. Spanien hade bortamatch mot Sverige i EM-kvalet på Råsunda och när vi nu pratar symbolik blev detta natten då spanska landslaget bröts ned till absolut ingenting för att sedan kunna byggas upp till ett mästarlag.
Johan Elmander öppnade målskyttet och Marcus Allbäck satte sista spiken i kistan när han i en vändning fintade bort både Carles Puyol och Iker Casillas för att enkelt placera in bollen i ett öppet mål.
Resten är som man säger historia. Spanien gick efter den natten och vann gruppen, det nya självförtroendet förlängde framgångsvågen till själva mästerskapet. 1-0 mot Tyskland i finalen och Spaniens första internationella titel sedan 1964 var ett faktum. Man blev europeiska mästare.
?
Luis Aragonés lämnade sin post efter mästerskapet, Vicente del Bosque fick jobbet och tog sedan laget till ett VM-guld två år senare. Även om Aragonés hade lämnat landslaget bakom sig fick man länge känslan att del Bosques uppgift främst var att förvalta arvet, för att revolutionen inte skulle komma av sig.
I efterhand tror jag att Aragonés största förändring var att bryta upp alla gamla traditioner och normer för att istället införa pragmatism som det värdeordet landslaget samlas kring. Det innebar både pragmatism vid uttagningar där man bröt sig loss från klubblojaliteter och maktspel, på plan innebar pragmatismen att man genom bollinnehavet kunde kontrollera sig till framgång.
Samtidigt kommer man inte ifrån att Aragonés var en kontroversiell figur, en människa vars värderingar krockade med en allt mer global fotbollsvärld.
Redan 2004, strax efter att han hade fått jobbet hördes han vid sidan av plan uttrycka sig rasistisk när han pratade om Thierry Henry med Antonio Reyes. Det blev en stor skandal i media men trots trycket vägrade det spanska fotbollsförbundet att sparka honom.
Den bilden av ett land som levde i det förflutna förstärktes några månader senare i en vänskapsmatch mot England på Santiago Bernabéu, varenda gång bollen hamnade hos en mörkhyad spelare hördes dövande apljud från läktarna.
?
Aragonés var inte orsaken till problemen med rasism inom spansk fotboll, men lika mycket som han var en stor figur som agerade för förändring på det sportsliga planet blev han symptomatiskt för problemen som förbundet vägrade ta itu med.
Jag tror inte att man måste sitta och döma en människa som tillhörde en helt annan generation, men man måste känna till all fakta innan man kan ta ställning. Samtidigt måste man kunna hålla två olika tankar i huvudet. Man måste hylla framgångar på plan utan att för den delen ursäkta människan bakom.
Luis Aragonés förändrade spansk fotboll. Visst önskar man att samvetet hade mått bättre, att man hade kunnat skriva den här texten utan att behöva ta upp negativa aspekter som än plågar vår samtid. Men det är viktigt att vi inte förskönar historien, att vi inte glömmer ikonernas svagheter. Det är vår skyldighet.
