Lucka #18: The country under the rock

Spanienredaktionens julkalender avslutar året som varit 2019 med en rad krönikor, anekdoter och berättelser från den spanska fotbollen. Här är berättelsen om ett lands officiella erkännande.

2014. En ny fotbollsnation har vuxit fram. Familjärt, vänskapligt och väldigt stolt. Det här är berättelsen om ett lands officiella erkännande och dess härliga stämning, i spjutspetsen av södra Spanien.

Gibraltar, Gibraltar,
The rock on which I stand,
May you be forever free,
Gibraltar, my own land

Speakern innan matchen måste påminna publiken om landets egen nationalsång. Den är skriven på den sista sidan, nummer tio, i det tunna matchprogrammet. Hälften kan inte sången och det märks när nationalsången rullar på ett annars välfullt Victoria Stadium denna onsdagskväll. För andra gången någonsin spelar Gibraltar en officiell UEFA-match på egen mark. Tre dagar innan min resa till det sydliga landet på den iberiska halvön, har Gibraltar gått på en rejäl nit när Färöarna visade sig vara alldeles för starka. 1-4 slogs ”the mighty red and white” tillbaka med. Men trots storförlusten mot ett av Europas kanske svagaste länder, så var det inga sura miner som väntade över gränsen från Andalusien. Man hade ju trots allt ett landslag – till slut.

1895 grundas Gibraltars fotbollsförbund, nio år före det svenska fotbollsförbundet. Men det var först i majmånad, ifjol, som Gibraltar fick beskedet att man äntligen ska få tillhöra UEFA-familjen. Två nationer var emot beslutet att rösta in Gibraltar. Vitryssland och Spanien. I Vitrysslands fall var jag tvungen att fråga en journalist utanför arenan om varför Vitryssland röstade mot Gibraltars existens som egen fotbollsnation. Enligt honom, som gick under det typiska Gibraltar-namnet Ryan González (man har ofta ett engelskt och ett spanskt namn i Gibraltar), så röstade inte Vitryssland mot Gibraltar med mening, utan att det ska ha blivit något strul med röstningen.

I Spaniens fall så var man däremot väldigt oroliga över att såväl Baskien som Katalonien skulle få upp kämparglöden ytterligare för att själva ”befria” sig från Spanien. Redan 1999 sökte Gibraltar om att bli medlem av UEFA och 2007 var det bara England, Skottland och Wales som röstade för att föra in Gibraltar i ”familjen”. En av anledningarna till att fler inte ville rösta med Gibraltar den gången var att Spanien hotade med att dra sig ur samtliga europeiska turneringar på såväl klubb- som landslagsnivå om Gibraltar röstas in. Men ett evigt kämpande fick se resultat i november förra året då man spelade sin första UEFA-vänskapsmatch mot Slovakien. Matchen spelades förvisso i Faro på Estádio Algarve i Portugal, en arena där Gibraltar kommer spela samtliga EM-kvalmatcher inför EM 2016 innan den nya arenan är färdigbyggd, men de ditresta supportrarna kände sig ändå som hemma och en helt ny era inom den gibraltariska fotbollen tog fart.



– Vi förväntar oss inte att vinna någon match, det kommer vi inte att göra. Vi tycker bara det är kul att få vara med. Det här är spännande tider för oss alla i Gibraltar.

Orden kommer från den nyligen nämnda Ryan Gonzalez. Gonzalez, som jag träffar utanför arenan vid Victoria Stadium Sports Bar, är huvudtränare för Lions Gibraltar som ligger på en sjätte plats i Gibraltar Premier Division. Tillsammans med Julian Fortuna, målvakt i Glacius United, Aaron Payas, vicekapten i Gibraltars landslag och Sean ”Feti” Mascarenhas, mittback i Glacius United, driver Ryan ideella Gibfootballtalk. Han beskriver satsningen som ett försök till att få fler människor att få upp ögonen för fotbollen som spelas i Gibraltar. Man finns både på twitter och facebook och han ger mig stolt sitt visitkort där såväl adressen till deras podcast och blogg finns. ”By football fans, for football fans”, pryder visitkortet. Något som påminner om en viss svensk fotbollssida.

Ryan fortsätter och berättar att han knutit åt sig kontakter med journalister från länder som Skottland, Irland, Brasilien och Montenegro som samtliga vill vara med och marknadsföra fotbollen i Gibraltar. Utan att jag ens behöver fråga ger han mig sin penna och ber mig skriva ner min e-postadress. Tydligen var jag den första svensken han träffat på en fotbollsmatch – någonsin. Fair enough, tänker jag.

Befolkningen i Gibraltar är väldigt vänliga och det är extremt enkelt att få kontakt med invånarna. Framförallt om du säger att du är fotbollsintresserad. Intresset för fotbollen är stor. Men det som slår mig under hela min vistelse är att alla verkar känna alla. 30,000 invånare har Gibraltar och samtliga blandar spanska med engelska när de pratar. Precis som landets fotbollssupportrar. Ena stunden kör man igång ”let’s go fucking mental”, för att sedan hojta till med ”vamos mi Gibraltar, vamos campeon”. Estland står på menyn denna afton, med en viss Magnus Pehrsson som förbundskapten. Förväntningarna är inte direkt skyhöga, men en förhoppning är att mittfältet ska rättas till.

– Håll ögonen på Liam Walker! Det är min kusin. Han spelade för Portsmouth för några år sedan och spelar i Israel nu. Han saknades verkligen mot Färöarna, säger en utav vakterna till det berg som vanligtvis illustrerar hela Gibraltar.



Walker är en utav få spelare som faktiskt sysslar med fotbollen som ett heltidsjobb och på planen så syntes det verkligen. Nummer tio Walker var mannen på allas läppar och han var den stora stjärnan i laget, tillsammans med Danny Higginbotham. Higginbotham? Kanske ni undrar. Ja, hans mormor var faktiskt från Gibraltar och det räcker för att man ska få representera ett landslag enligt UEFA:s bestämmelser. Detta var faktiskt Higginbothams sista match som professionell fotbollsspelare. Tidigare i karriären har ”Big Dan” representerat klubbar som Manchester United, Derby County, Southampton, Sunderland och Stoke i Premier League. När han byttes ut i den 92:a matchminuten manade hans farbror, och tillika Gibraltars förbundskapten, Allen Bula på publiken att ställa sig upp och tacka av 35-åringen för hans fotbollskarriär. Higginbotham som för övrigt var lagets libero i den 5-4-1 formation som Bula ställde på banan. Inför den här veckan var Higginbotham även väldigt fundersam över sina lagkamrater när han såg att vissa fortfarande var i behov utav fotbollsskor.

Att det var vänskapligt och familjärt är bara en underdrift. Gibraltar förlorade matchen mot Estland med 0-2, men laget fick ändå en stående ovation från UEFA:s senaste supportertillskott. Publiken stannade kvar långt efter matchen, spelarna dansade på planen och Higginbotham hyllades som om det vore självaste Zlatan som lagt skorna på hyllan. På raden framför mig springer en kille på kanske 8-9 år ner på planen för att krama om nummer tjugo. Hans bror, tydligen.

Även om matchen blev uppskjuten en kvart för att en av strålkastarna gått sönder, eller att musiken man spelade var något tagit från tidigt 90-tal, eller att det enda man sålde i kiosken var Coca Cola, kaffe och hamburgare, eller att arenan var ihopbyggd med en gympahall, eller att arenan var jämsides med en flygplats, så tar jag med mig den här upplevelsen som en utav de bästa jag varit med om. Gibraltar må ha förlorat slaget mot Estland, men i det stora hela har man vunnit så mycket.

Det må vara UEFA:s minsta nation, men det stora hjärta som pumpar nere på den lilla halvön gör att en ny fotbollsnation har vuxit fram och det ska bli otroligt spännande att se vad Gibraltar kan åstadkomma i framtiden.

Gibraltar, Gibraltar,
The rock on which I stand,
May you be forever free,
Gibraltar, my own land

0 kommentarer