Lucka #20: Ruben de la Red och ödets stora tragedi
Spanienredaktionens julkalender fortsätter hela vägen till julafton med krönikor, anekdoter och personliga berättelser från oss alla till er alla. Dagen till ära tar vi ett steg tillbaka för att kunna reflektera över livet utanför fotbollen och hur allting ändrades för Rubén de la Red, spelaren som många av er kanske inte kommer ihåg.
Det finns några enstaka händelser inom fotbollen som för alltid skakat min uppfattning om sporten i sin helhet och vad den betyder för oss som individer och ett samhälle. Första incidenten känner ni nog alla till, det var VM-finalen 2006 när Zidane skallade Materazzi som en sista aktion i en annars väldigt hyllad karriär. Jag lärde mig en läxa som jag än idag kämpar med att förstå fullt, att det spelar ingen roll om man heter Zinedine Zidane och är en av världens bästa fotbollsspelare, man kommer alltid vara måltavla för rasistiska påhopp och man kommer aldrig sluta att behöva försvara sig.
Den andra incidenten är mindre känd. Den kom på hösten 2010 när Real Madrid-spelaren Rubén de la Red, med tårarna rinnandes längst kinderna och en röst som höll på att brista helt, berättade att han till följd av hjärtproblemen var tvungen att lägga skorna på hyllan. Han var 25 år gammal och allt han hade kämpat för under hela livet försvann ut i intet. Fotbollsvärlden fortsatte framåt, men Rubén lämnades kvar. Den dagen insåg jag att det här var en väldigt kall bransch och att livet är betydligt större än fotbollen.
Rubén de la Red föddes i Móstoles strax utanför stadskärnan i Madrid. Han anlände till Real Madrids ungdomsakademi redan när han var 14 år gammal och bortsett från mindre turbulens blev han en av de spelarna som i tidig ålder började utmärka sig. Det förutspåddes en väldigt fin framtid, efter tre år i Real Madrids B-lag Castilla flyttades han upp till A-laget under 06/07-säsongen där han var med och vann ligan även om han spelade en mindre roll. Efter den säsongen såldes han, med återköpsklausul till Getafe, som senaste spelaren i det samarbetet klubbarna hade mellan varandra där Real Madrid i princip lånade ut sina spelare för att ge dem speltid.
Hos Getafe utmärkte han sig ganska snabbt som en vital spelare. Playmaker som han var tror jag att det gav väldigt mycket att få känna förtroendet, att inte bara göra korta inhopp här och där utan verkligen få spela vecka ut och vecka in för att finna sig i rollen som en mittfältsgeneral.
Bara efter en säsong bekräftade dåvarande Real Madrid-presidenten Ramón Calderón att man tillsammans med några andra spelare skulle hämta tillbaka de la Red, den sommaren tog han även en plats i landslagstruppen som vann EM.
Det var väldigt uppenbart att det höll på att lyfta med ett stort genombrott på horisonten, detta var även en tid då mittfältet hos Real Madrid var desto skakigare än den är idag. De la Red klev in och tog ganska bestämt över startpositionen mer och mer i samband med otroligt imponerande prestationer tillsammans med enstaka mål.
Det hela kunde ibland kännas bisarrt, att en spelare som var enbart 23 år kunde kliva in på det centrala mittfältet hos ett av världens största lag för att direkt styra och ställa, vara den dirigenten som varje mästarlag behöver. Det hela såg sådär läskigt ut som det bara kan göra med spelare som ser alldeles för bra ut i tidig ålder, spelare som visar på en mognadsnivå som andra måste spela sig till under spannet av en hel karriär.
Tyvärr hade ödet andra planer för den lokale Madrid-killen som höll på att blomma ut. Ingenting skulle bli som tänkt.
Den 30:e oktober 2008 blev mardrömsdagen för Rubén de la Red. Det var i en kuppmatch mot Real Unión där allting förändrades. Efter att ha spelat ut bollen ur eget straffområde började de la Red att promenera uppåt i banan för att sekunden senare ligga livlös i gräset med ansiktet nedåt. Benen hade gett vika varpå hela kropp bara kollapsade.
Resterande spelare på plan märkte av detta och sprang fram men fick ingen reaktion, det var då paniken började sprida sig. Det var bilder som brände fast sig på näthinnan, det gick att känna på det genom tv-skärmen till den nivån att det ibland kan kännas som om man var där, bredvid honom på plan, med skräcken i ögonen.
Kort därefter gick Real Madrid ut med ett pressmedelande om att läkarna inte kunde med hög säkerhet diagnosticera orsaken. Rubén tycktes må bra, men kan kunde inte utesluta risken för att det skulle kunna ske igen. Han fick stå ut resten av säsongen.
Efter en lång period med kontinuerliga tester bestämde klubben att man hade kommit till vägs ände, att man utifrån testerna inte kände sig trygga med att behålla honom som spelare.
Den 3:e november 2010 höll man presskonferensen där Rubén de la Red, enbart 25 år gammal, bekräftade att karriären var över. Han klev in i salen och bemötte journalisterna på plats med ett brett leende, men sekunder senare började rösten brista och tårarna rinna. ”Jag måste dra mig tillbaka på grund av problem med hjärtat, men mitt hjärta slår fortfarande för Real Madrid” blev repliken som stod ut mest från presskonferensen. Trots stundens enorma tragedi, kunde man genom fasaden se en spelare vars barndomsdrömmar höll på att slockna framför våra ögon.
Klubben lovade att man skulle ta hand om Rubén genom låta honom gå över till diverse tränarroller och visst kan det ha mildrat den enorma smällen, men klart var det att det berättelsen hade nått sitt slut innan den ens fick en chans att lyfta.
Jag tänker på de la Red med jämna mellanrum och fylls egentligen alltid med enormt mycket sorg. Jag tycker synd om människan som satsade helhjärtat på karriären med blod, svett och tårar bara för se allting försvinna på ett ögonblick. Jag blir arg på hur elak ödet kan vara, hur fruktansvärt orättvist det är att nästan ingen kommer ihåg hans namn. Samtidigt lärde han mig en läxa som vi alla nog kommer till på ett eller annat sätt någon gång under livet; god hälsa och att vara nära dem man håller kärt är allt, det andra är trivialt.
Som slutord tänker jag lämna er med med en strof från en dikt som har ekat genom huvudet under tiden som den här texten skrevs. Mina sista ord är; glöm inte Rubén de la Red, han förtjänar mer.
”De vackraste och klokaste planer, både av möss och människor, går ofta till spillo. Kvar blir i stället för den glädje de hoppades kunna uppnå bara sorg och möda.” - Robert Burns
