Lucka #22: Mirakel i Copa del Rey
Spanienredaktionens anrika julkalender är äntligen tillbaka för år 2020. Vi tar er hela vägen fram till julafton med 24 berättelser, anekdoter, historier, krönikor och så mycket mer från den spanska fotbollen. Häng med när vi vandrar genom den goda fotbollen. Julen hör till mirakel och att tro på det omöjliga. I lucka nummer tjugotvå kikar vi därför på några av de största sagorna och skrällarna i Copa del Reys historia.
Säg Alcoron och du kommer säkerligen än idag att framkalla kalla kårar på ryggen hos vissa Real Madrid-supportrar som nog aldrig kommer glömma den där oktoberkvällen för 11 år sen. Det är den tiden på året igen, i år något senare än vanligt, när morgnarna i utvalda delar av Spanien börjar bli lite mer bitiga, kvällarna lite kyligare och därmed också dags för de första omgångarna av Copa del Rey. Redan förra veckan sparkade det igång och vi var nära en ny superskräll och saga som kunde platsat här när Valencia hade 0-2 underläge bort mot Tercera-laget Terrassa. Två sena mål och sen ytterligare mål i förlängningen dödade Terrassas drömmar där och då. Men dagens julkalenderlucka ska handla om just detta – när de mindre klubbarna välter de stora drakar, när drömmar, hopp och inställning verkligen på riktigt slår klass.
Under fjolårssäsongen så ändrade man formatet något i Copa del Rey och det har man utvecklat vidare än mer iår – nu är det enkelmöten hela vägen fram till semifinalerna som blir dubbelmöte, ett upplägg som borde gynna för än fler skrällar. För rent statistiskt så borde det va enklare att välta en jätte över 90 minuter och ha en fin kväll än att försöka lyckas göra det över 180 minuter – vilket gör sagorna i den här berättelsen än mer imponerande med det gamla formatet på Copa del Rey med dubbelmöten hela vägen.
Det går inte att skriva en berättelse eller text om Copa del Rey-sagor utan att ha med berättelsen som inledde hela den här texten, den om Alcorons Copa-äventyr 2009 – El Alcoronazo som numera heter. Det var en saga med så många lager och nivåer som gjorde den så perfekt. Real Madrid hade säsongen tidigare slutat tvåa i ligan, Florentino Perez var tillbaka som president hos Los Blancos och under sommaren bestämt sig för att ge truppen en rejäl ansiktslyftning och spenderade sådär omkring 2,5 miljarder kronor för att få in Cristiano Ronaldo, Karim Benzema och Kaka bland andra. Det blev Real Madrids och FloPes Los Galaticos 2.0. Som tränare handplockades chilenaren Manuel Pellegrini som gjort underverk i Villarreal och som skulle denna säsongen ledda Real Madrid till ett klubbrekord poängmässigt i ligan med 96 poäng.
Alcoron å sin sida hade inte direkt spenderat några miljarder under sommaren och var nog så långt från epitetet Galacticos man kan komma. Man spelade i Segunda B – tredjedivisionen - årslönen för truppen var ca 1 miljon euro att jämföra med 110 miljoner euro i Real Madrid, man spelade sina hemmamatcher på Estadio Santo Domingo med en kapacitet på knappa 3000 åskådare. Sådär omkring 27 gånger mindre än Santiago Bernabeu, i en liten glömd förort sydväst om Madrid – det var med andra ord så stora skillnader man bara kan tänka sig.
Samtidigt så kom Alcoron till matchen med bra självförtroende, nästan lite för bra kan man tycka på förhand. Man ledde sin division och supportrarna menar på att man hade en känsla att man kunde vinna mot Real Madrid.
“- That season, Alcorcón was a team that was playing great, that was leading the division, so when Real Madrid came we thought we could hurt them. It even crossed our minds that, playing like this, we were sure to beat them. But we didn’t think we were going to win 4-0.” Minns supporter Alvaro Moreno.
Från minut ett till sista minuten så var detta Alcorons match. Det dröjde inte mer än 16 minuter innan Borja gav hemmalaget ledningen, inför en galen hemmaskara, sex minuter senare gjorde Arbeloa självmål och precis innan halvtidsvilan så avslutade Ernesto fyrverkiet när han hur kyligt som helst tryckte in 3-0 till Alcoron.
Det var svårt för hemmapubliken att riktigt tro sina ögon, att man i halvtid mot självaste Real Madrid ledde med 3-0, oavsett hur gott mod och självförtroende man än haft inför matchen. Men samtidigt så var det med lite magont man gick och vankade av och an under pausvilan, tuggandes på pipitas. För nog skulle Real Madrid få en hårtork i omklädningsrummet och komma ut i andra halvlek med en stark reaktion? Men så blev det inte alls, märkligt nog. Istället så kunde Borja lugna både laget och fansen genom att göra 4-0 kort in i andra halvlek och Alcoron dominerade ute på planen även den andra halvleken. Kanske var det en chock som inte hann lägga sig för Real Madrid-spelarna kanske var det något annat. Men det är i alla fall en kväll som Alcoron aldrig kommer glömma och en kväll för evigt etsat fast i Copa del Reys-historieböcker. Att man sen åkte in till stan och Santiago Bernabeu och bara förlorade med 1-0 vilket säkrade avancemanget med totalt 4-1 gör såklart sagan än bättre och det fakutm att lottnummer 27 10 9 – datumet för matchen var det i särklass mest valda numret i spanska lotto-dragningen inför jul vittnar även om hur starkt detta påverkade hela Spanien.
För Alcorons del blev även den här magiska kvällen starten på något nytt och som levde kvar länge efter den där oktoberkvällen. Man tog sig upp i Segundan samma säsong och etablerade sig, man nådde kvartsfinal i Copa 2013 – man fick en golden era efter skrällen. Att målskyttarna och hjältarna, Borja och Ernesto dessutom var produkter från Real Madrid-akademin, summerar sagan fint. I Copa del Rey är inte pengar eller stjärnstatus allt, långt ifrån.
Ni som kan eran Copa del Rey-historia sitter såklart bara och väntar på nästa skrälllag med stort L – Mirandes. Kanske är det också så att Mirandes är Copa del Rey-kungarna när det just kommer till att skrälla och välta stora jättar från Primeran. Den lilla klubben ifrån Miranda de Ebro har aldrig i sin 93 åriga historia varit uppe i högsta divisionen i Spanien och fram till 2012 hade man inte ens besökt Segundan. Men när det kommmer till Copa del Rey spelar sånt ingen roll. Vi gav Mirandes en egen lucka den 9/12 men de får ytterligar lite tid i rampljuset även idag - det är man värda.
Om vi börjar att blick tillbaka mot säsongen 2011/12 så spelade Mirandes i Segunda B, det vill säga tredje divisionen i Spanien, där man ledde och vann senare serien i stortartad stil. Men trots detta så borde man ju inte haft någon större suck att göra en cup-run i Copa del Rey. När de i den fjärde rundan av Copan drogs mot Villarreal, ett Villarreal som vid den här tiden var ett Champions League-lag, så var det nog inte många som trodde att Mirandesarna skulle ha en chans.
Inte heller efter första mötet på hemmaplan som slutade 1-1 efter kvitteringsmål av Borja Valero för gästerna – ett resultat som tredjedivisionslaget Mirandes säkerligen kunde va glada och nöjda över mot Champions League-meriterad Villarreal. Men att man skulle ha något att hämta i returen och ha chans på avancemang – ja det trodde nog väldigt få. Men det var här som Mirandes-legenden började skrivas – väl uppe på El Madrigal så sköt Pablo Infante in både 0-1 och 0-2 för gästerna – Infante som sedan sprang och vann skytteligan i hela turneringen. Avancemanget var klart, skrällen var ett faktum – men sagan om Mirandes var inte över där, den hade bara passerat första kapitlet.
I de efterföljande omgångarna av Copan väntade nya La Liga-motstånd, först ut var Racing Santander och senare Espanyol som båda två eliminerades av tredjedivisionslaget från Miranda de Ebro, den senare som slutade totalt 4-4 efter att Mirandes så nära rasat samman helt när man släppte in tre mål sista fem minuterna, men kravlade sig vidare på fler gjorda bortamål.
Mirandes, den lilla klubben från Segunda B var nu framme i semifinal av Copa del Rey. Man var topp fyra i Copa del Rey den här säsongen!
Men väl framme i semifinalen så hade Athletic Club gjort läxan och lagt underskattningen åt sidan, och tänkte inte låta ett tredjedivisionslag stå i vägen för deras Copa del Rey-finaldröm. Baskerna gjorde processen kort och vann till sist totalt med 8-3. Men trots detta hade Mirandes skrivit historia både genom att ta sig längre än klubben nånsin gjort i Copan och som första tredjedivisionslag ta sig till semifinal i Copa del Reys historia.
Åtta år senare, det vill säga under fjolårssäsongen var Copans stora skräll-lag återigen tillbaka. Man inledde med stora bekymmer i den första och andra omgången mot lite lägre rankade lag innan man stötte på första La Liga-laget i tredje omgången precis som 2012, nu var det Celta Vigo som gick på en rejäl mina och åkte ur efter stor dramatik i förlängningen där Antonio Sanchez tryckte dit 2-1 i den 114:e minuten efter att lagkamraten Antonio Rey missat sin straff. I nästa omgången väntade topplaget Sevilla, ett pånyttfött Sevilla under Julen Lopetegui som skulle bli Europa League-mästare senare under säsongen och ett erkänt bra cuplag. Nu var vi även framme vid första enkelmötesmatcherna – där Mirandes hemma på Anduva i Miranda de Ebro satte 1-0 redan efter 7 minuters spel genom brassen Matheus, samme spelare dubblade ledningen i den 30:e minuten och Sevilla var skakat. När sedan Antonio Rey denna gången satte bollen från straffpunkten till 3-0 var saken klar – Mirandes hade lagt en ny jätte under sina fötterna och var nu klara för kvartsfinal.
Nu kom den stora möjligheten för revansch för Villarreal efter förnedringen 8 år tidigare. Men istället blev det precis tvärtom och Villarreal fick lämna Anduva än en gång med svansen mellan benen och än en gång blivit utkastad ur Copa del Rey av Mirandes efter en imponerande 4-2 seger hemma i Miranda de Ebro. Återigen var laget klara för semifinal i Copa del Rey, högst oväntat!
Denna gången väntade ett annat baskiskt lag i semifinalen – nämligen fjolårssäsongens stora utropstecken Real Sociedad med en viss Alexander Isak som sänkt Real Madrid på Bernabeu i kvartsfinalen. Och det blev inte samma utskåpningen som 2012 mot Athletic Bilbao utan nu bjöd Mirandes upp till dans. Men fick med sig 2-1 förlust i första mötet borta uppe i San Sebastian och ett tungt bortamål alltså. Men hemma på Anduva gick man mållösa och Oyarazabals mål från straffpunkten blev det enda – sagan tog återigen slut i semifinalen.
*****
Det här var några av de största skrällarna i modern tid i Copa del Rey – vilket jag tyckte passade bra i dessa tider där vi båda kommit igång med årets upplaga men även så här i juletider där det handlar mycket om att tro på mirakel och att ingenting är omöjligt. Fråga bara Alcoron eller Mirandes-spelarna.
Källor: https://www.laligalowdown.com/post/the-giant-killers-of-the-copa-del-rey