Lucka #22: Spansk fotboll och dess utveckling efter WWII

Lucka #22: Spansk fotboll och dess utveckling efter WWII

Spanienredaktionens julkalender har tagit er genom en rad krönikör och historier kring den spanska fotbollen. Dagen till ära vrider vi tillbaka banden och tittar på hur den spanska fotbollen såg ut efter andra världskriget och vilka effekter Europas mörkaste stund hade på fotbollen.

Även om fotbollen sett till det stora hela spelar en väldigt liten roll i samhällets utveckling är det ofta väldigt intressant att följa historiskt signifikanta händelser genom fotbollens ögon. Fotbollen är spegeln vi kan hålla upp mot resten av samhället. I andra världskrigets ruiner börjades återbyggnadsprocessen där man från spillror lade fundamentet för den fotbollen vi känner till idag.

Idag tänkte vi gå genom den spanska fotbollens utveckling efter andra världskriget för att delvis identifiera vilka interna faktorer som gjorde olika klubbarna till makthavare, men även jämföra det med resten av kontinentens utveckling.

Generellt skapade kriget ett stort glapp i fotbollens utveckling ute i Europa. Bland de länderna som var mest indragna i kriget så pausades fotbollen för att kunna fokusera nästan helt på kriget, det blev därmed väldigt lite fotboll i England, Frankrike, Italien och Tyskland där alla till olika nivåer begränsade ligafotbollen och i vissa fall ställde in hela säsonger.

Spanien höll sig dock neutralt under krigets gång vilket betydde att när fotbollsverksamheten väl började dra igång post-WWII så hade man ett betydligt bättre utgångsläge jämfört med många av grannländerna. I Spanien hade det däremot varit det spanska inbördeskriget, som ledde till att militärdiktatorn Francisco Franco grep makten, mellan 1936 och 1939 som hade haft störst effekt på landets fotboll.

Ombyggnadsprocessen för de spanska lagen började därmed runt år 1940 då man officiellt började rensa upp efterdyningarna av inbördeskriget. Atlético Madrid hade under inbördeskriget förlorat väldigt många spelare. Samtidigt hade Aviación Nacional, ett lag bildat av medlemmar från det spanska flygvapnet, lovats en plats i toppligan bara för att nekas av förbundet. Detta föranledde till att de två klubbarna slogs ihop för att bilda Athletic Aviación de Madrid som sedermera blev det vi idag känner till som Atlético Madrid. Klubben plockade därefter hem ligatiteln 1940 och 1941. 

1940-talet i stort var väldigt kaotiskt inom den spanska fotbollen. Flertalet klubbar hade klivit fram under den nya eran av La Liga men det fanns ännu ingen tydliga favoriter som kunde skilja sig från resten.

Valencia vann ligan 1942, 1944 och 1947, Sevilla vann sin första och hittills enda titel 1946. I breda drag brukar många hävda att decenniet tillhörde Barcelona efter man hade vunnit ligan 1945, 1948 och 1949. Det var med tränaren Josep Samitier, som tidigare hade spelat för både Real Madrid och Barcelona, som Barcelona blev det första riktigt dominanta laget efter WWII.

Som nog alla vet vid det här så spelade Barcelona som klubb en betydligt större symbolisk roll där man ställde sig på motsatta sidan av spektrumet till Francos nationalistiska regim. Den katalanska separatism-rörelsen hade varit ett problem för centralmakten innan Franco bildade sin nya stat, dock var ett av Francos mest betydande löften att protesterna skulle upphöra vilket ledde att aktionerna för att besegra motståndarna till centralmakten blev allt mer våldsamma. Barcelona blev ett kärl för separatismens anda.

Klubbens matcher erbjöd katalanerna ett frirum för att kunna tala sitt språk vilket i längden även gjorde att Barcelona blev fanbärare för regionens kultur och identitet. Idag kan man ibland beklaga sig över hur mycket utrymme kommersialismen har fått, och för den delen frukta vad som händer när rötterna försvinner, men för en del kommer Barcelona alltid att vara ett med regionens självständighet.

Barcelona skulle i sin tur behålla en väldigt dominant position in på 1950-talet med bland annat László Kubala, som än idag har en staty utanför Camp Nou, i spetsen. Däremot skulle decenniet kännetecknas av historiens kanske mest dominanta upplaga av Real Madrid som efter lång tid återintroducerade huvudstadslaget till det spanska finrummet. Klubben vann sin första ligatitel på 21 år 1954, detta med ett lag vars kärna bestod av flertalet utländska spelare som Di Stéfano, Ferenc Puskás, Ramond Kopa etc. 



Real Madrid blev under den här tiden inte bara betydelsefulla för den spanska fotbollens utveckling, utan även för fotbollen i stort på hela kontinenten. Santiago Bernabéu som blev president i Real Madrid 1945 hade påbörjat arbetet med att bygga upp klubbens faciliteter efter att de hade skadats under inbördeskriget, i samband med 50-talet tog man nästa kliv i sin satsning genom att börja värva utländska spelare till större grad.

Bernabéu var även en av grundarna till den europeiska kuppen där vinnarna från respektive liga möttes i en turnering, det som med tiden har utvecklats till Champions League. Det var även denna turnering som klubben vann fem gånger mellan 1955 och 1960. Det är omöjligt att säga vart Real Madrid hade varit idag om det inte hade varit för Bernabéus tid som president, han lade grundstenarna för mycket av det som än idag definierar klubbens identitet, hans filosofi finns fortfarande kvar i väggarna.

Detta gäller allt ifrån klubbens internationella fokus på att värva de bästa spelarna till att tidigt jobba med supporter-klubbar världen över. Man kan nämligen inte förneka att klubbar som Atlético, Athletic, Barcelona och eventuellt några fler var längre fram i utvecklingen samtidigt som vissa av dessa klubbar motarbetades av statliga krafter. 

Det är samtidigt fascinerande att se den interna dynamiken klubbarna sinsemellan som en reflektion av större samhällsfrågor som plågade Spanien efter världskrigen och inbördeskriget. Framförallt huvudstadsklubbarnas status som makthavare med katalanska- och baskiska-lagen som utmanare till den positionen genom deras strävan mot självständighet.

I grund och botten kommer man inte från det faktum att mycket av den spanska fotbollens framgångar under resten av århundradet bottnade sig att man kunde ägna sig helhjärtat åt återbyggandet medan resten av kontinenten fortfarande var innästlat i förkrossande strider vars konsekvenser länge hängde kvar.

Detta har för egen del agerat som en påminnelse om vad som gör den spanska fotbollen så speciell. Rivaliteterna är väldigt djupt rotade i historiskt ideologiska meningsskillnader, varje klubb och varje region har en egen identitet. När laget möts på plan handlar det sällan om enbart tre poäng, man bär en hel befolkning på sina axlar, man ansvarar för sitt arv.

Soroush Hasanpoursoroush.hasanpour@gmail.com@SoroushHsp2019-12-22 07:00:00
Author

Fler artiklar om Spanien