Lucka #3: Zlatans år i FC Barcelona
Årets julkalender från Spanienredaktionen innehåller anekdoter, krönikor och texter om massor med händelser inom den spanska fotbollen. Viktiga händelser eller kanske bara en personlig reflektion. Håll till godo för nu kör vi fram till julafton.
27:e juli, 2009 – en hjältes välkomnande
Så löd rubriken på FC Barcelonas officiella hemsida den dagen. En hjälte hade anlänt och över 60,000 entusiastiska Barcelona-supportrar jublade högt när Zlatan Ibrahimovic gjorde Camp Nou-entré och kysste klubbmärket. Med nummer nio på ryggen hurrade Zlatan ut: ”Visca el Barça” och hela staden darrade av förväntan.
Det har nu gått mer än tio år sedan Zlatan presenterades för Barcelona-supportrarna och överallt Zlatan har varit har han blivit älskad och gjort succé – förutom just i Katalonien. Trots förväntningarna och trots de prestationer han stundom stod för blev han aldrig den succé som varken han, Pep Guardiola eller supportrarna hade hoppats på. Det blev blott ett år i staden.
Inledningsvis trodde många dock, som påvisats, på succé. I sina två första matcher i den blårödrandiga dressen fick svensken lyfta två troféer (spanska supercupen och UEFA-supercupen). I ligapremiären mot Sporting de Gijón nätade han. Samspelet med Lionel Messi fungerade utmärkt. Efter premiärmålet gjorde han fyra till de kommande fyra matcherna och slog ett nytt klubbrekord med flest antal mål i flest sammanhängande matcher för ett nyförvärv i Barcelona. Men bakom kulisserna var inte allt frid och fröjd – vilket Zlatan själv vittnar om i sin självbiografi. Det skar sig tydligt mellan honom, Pep Guardiola och de andra spelarna.
”Barcelona-spelarna var som skolpojkar som följde tränaren utan att ifrågasätta medan jag är van att ställa frågan: varför?”. Ett av de första tydliga exemplen på när relationen mellan Zlatan och Guardiola försämrades var när Lionel Messi förflyttades till en mer central anfallsposition vilket antingen förflyttade Zlatan ut på en kant eller rent av till bänken. Zlatan kom till klubben som ersättare till Samuel Eto’o men Zlatan är inte Samuel, Zlatan är Zlatan och Zlatan har en egen agenda (vilket vi inte minst noterat de senaste veckorna).
Den då 28-(och senare 29) årige Zlatan var i sin bästa fotbollsålder (åtminstone trodde man det då) och han krävde speltid. Mål och assists gjorde han, även viktiga sådana som i El Clásico och mot Arsenal i Champions League. Men Guardiolas förtroende hade han aldrig. Zlatan ansåg att Guardiola var feg, han saknade cojones – vilket han påpekade efter respasset mot Inter i Champions League. Med facit i hand kan vi konstatera att Zlatan aldrig var en perfect match för FC Barcelona eller Pep Guardiola. Under den Barcelona-eran var klubben ett kollektiv på ett annat sätt än det kanske är idag. Idag hade möjligen en Zlatan-övergång varit mer succéartad än den var då. Det kan vi emellertid bara sia om eftersom det aldrig lär ske.
Zlatan och Guardiola slutade prata med varandra i februari 2010, enligt Zlatan själv. Sedan dess fanns det ingen återvändo tillbaka till klubben. När Barcelona åkt ur Champions League, vunnit La Liga och tagit sommaruppehåll för VM var de flesta tämligen överens om att Zlatan kommer att lämna klubben. Han återvände till försäsongsträningarna och gjorde mål i den spanska supercupen mot Sevilla men lämnade kort därefter. De 28:e augusti 2010 offentliggjorde AC Milan att man lånat Zlatan Ibrahimovic fram till nästa säsong med en obligatorisk köpoption inbakad i avtalet.
Drygt ett år efter att Zlatan hyllats som en hjälte på Camp Nou lämnade han densamma med nya mål i sikte. Det Zlatan Ibrahimovic har visat sedan dess vet vi alla och vi kan lugnt slå fast att han trots allt inte var i sin prime i just Barcelona men att sejouren i Katalonien är en av få plumpar i svenskens långa och mycket prestigefyllda fotbollskarriär. Det blev totalt 16 mål på 29 ligamatcher och totalt 21 mål på 45 matcher alla turneringar inräknat. Ett skapligt facit trots allt.
