Härlig dag med ödmjuka fotbollsstjärnor
Ett slumpartat men oerhört betydande möte med två fotbollsstjärnor i Puerto Banus, Marbella. Satte verkligen prägel på en väldigt bra dag. Ödmjukheten i dessa spelare var det som ger en hopp om att framtiden for oss Boquerones kommer och förblir positiv!
Ljuset efter storförlusten mot Barcelona!
Vaknade imorse efter att ha legat med influensa i 1 vecka nu och kände att jag återfått hälsan. Bara låg i sängen och kände efter hur det är att vara frisk igen. Har nämligen haft en hel del problem med hälsan och är inte helt 100% återställd men är inte långt ifrån! Då vi har svärmor på besök från Göteborg, för min flickvän och min dotter har nu flyttat ner till mig permanent till Solkusten så tänkte vi ta och åka på en liten utflykt idag för vi har verkligen inte hunnit göra så mycket då influensan har härjat laget runt. Så vi bestämde oss en vacker dag som denna med 20C varmt, strålande solsken att åka en tur till Puerto Banús.
Jag, fästmön, dottern och svärmor satte oss i bilen och satte kurs mot Puerto Banús, färden tar ca 30 min från Benalmádena där vi är bosatta. Med tanke på att jag jobbade i Puerto Banús 1 vecka på ett svenskt företag men slutade pga hälsoproblem så kunde jag vägen och har pendlat en del. Så jag fick agera ”guide” under resan så att det inte skulle vara tråkigt för svärmor. När vi väl kommer fram till den exklusiva hamnen så parkerar vi bilen och börjar packa ur bilen för att promenera runt i hamnen.
Vi börjar vår vandring ner mot hamnen och får syn på den första exklusiva butiken Roberto Cavalli, min flickvän som är en SATC (Sex and the City) fan så var detta rena himmelriket för henne. Tur nog så glömde jag min plånbok hemma idag och det blev inga dyra Louis Vuitton väskor eller Jimmy Choo skor heller. Syftet idag var bara att fönstershoppa och komma ut i det härliga solskenet. Efter en liten stund så började vi prata om vi kanske skulle äta något litet. Jag kände lite hur magen började trumma, så vi började leta efter en lunch restaurang som inte skulle vara allt för dyr! Vi går och går och jag tittar in i varje restaurang man passerar, sedan bara stannade jag upp!
Vad hade hänt? Var det hjärnkontoret som hade larmat och signalerat att det var något ansikte som var bekant på restaurangen? Jag backade tillbaka och låtsades titta på menyn vad restaurangen hade att erbjuda, men det var något jag såg som jag hade kännt igen. Jo det var det, Martin Demichelis med fru och sin son satt och åt lunch. Herr Demichelis satt och pratade i sin mobiltelefon så jag ”vågade” inte bara storma fram som en ”idiot” och störa honom så jag tog upp kontakten med servitrisen som en undanmanöver för att komma åt och snacka lite med Martin. Servitrisen gjorde verkligen sitt jobb och hon försökte verkligen sälja in all mat som restaurangen kunde tillverka, men det var väl svårt för jag hörde verkligen ingenting. Jag tog en meny och läste, läste och läste till slut så lade han på telefonen då lade jag menyerna ner på ett bord vid sidan om och gick fram bestäm till Martin:
Alex: - God dag! Är Ni Martin Demichelis?
Martin: - Ja, det stämmer!
Alex: - Väldigt trevligt! Talar du engelska för min spanska är lite rostig?
Martin: - Jag klarar mig. (Leende)
Alex: - Hoppas verkligen kommer att lyckas att bilda ett av de bättre mittbacksparen i La liga med den som du nu kommer att spela med. Hoppas även att du valde klubb med hjärta och inte enbart hjärna. (läs: pengar)
Martin: - Det är anledningen varför jag är här! Känner mig väldigt hemma här på Solkusten.
Alex: - Snälla, Martin gör allt du kan för att få upp Weligton när vi kör offsidefälla för det fungerade inte riktigt bra då du var på mittplan och Weligton kvar nere vid straffområdet!
Martin: - Ingen kommentar, (skrattar).
Alex: - Tack så mycket, Martin och önskar Er en underbar tid här på solkusten och en smaklig måltid!
Martin: - Detsamma.
(Självklart är texten översatt och "intervjun" inte utförd på Svenska, utan på Spanska och Engelska)
Det var lite roligt att få träffa Martin Demichelis med fru och son och även få prata lite. Vad som var trevligt var att han var väldigt jordnära och en positiv människa.
För min del som fotbollsfantast och Malaguista så var det en härlig upplevelse. Min dag var räddad efter storförlusten igår. Vi fortsätter vår vandring i hamnen och tittar på fina yachts och allt som en livsnjutare har eller söker att uppnå. Fortfarande med en trummande mage efter hunger så börjar vi nu gå tillbaka mot där vi parkerade bilen första gången. Vi gick förbi massor med siesta stängda restauranger så vi letade efter ett fik som nu kunde servera någon lättare måltid. Vi bestämde oss för att sätta oss på en restaurang vid namn VIPS som är någon slags kopia av TGIF. Fast mer åt det sunda hållet, med sundare hamburgare, mindre fett i salladerna etc. Vi sätter oss ner inne för att på uteserveringen var det lite kyligt då solen inte värmde. Vi får ett bra bord av servitören och sätter oss ner.
Det kommer ett sällskap och sätter sig snett höger om vårt bort. Jag tittar dit nyfiket och ser ett väldigt bekant ansikte. En mörkhyad, muskulös, med ett härlig brett leende och väldigt vita tänder och har är rakad. Vem där? Jo, Julio Baptista!
Så jag tar och ställer mig upp och går fram till de och ber om ursäkt att jag tränger mig på, men vill gärna växla lite ord med den forna Romanistan.
Alex: - Hej, Julio, Alex heter jag! Hoppas jag inte stör (tittar på flickvännen och mamman och får bekräftelse att det är ok) Känns det bra att vara i Spanien igen?
Julio: - Hej, Alex. Det känns fantastiskt. Har fått ett bra mottagande och trivs väldigt bra här i Andalucien.
Alex: - Va kul, försök för guds skull och se till nu att komma igång som din bästa säsong i Sevilla!
Julio: - Jag ska försöka göra allt jag kan att komma tillbaka till den formen.
Alex: - Mycket bra! Önskar Dig all lycka i Malaga och hoppas Ni trivs!
Julio: - Tack så mycket.
(Självklart är texten översatt och "intervjun" inte utförd på Svenska, utan på Spanska och Engelska)
Jag återgår till mitt bord och underhåller min dotter innan maten kommer ut. Ser att min dotter vinkar och flörtar med Julios mamma snett över min axel. Samtidigt som de visar höjdpunkter från gårdagens match på tv som är upphängd på väggen tittar jag och Juilio på varandra och förstår att det var inte bra spel från Malaga, men att bättre spel komma skall! Vi åt upp våra goda mat och efter att betalt notan så tackade vi och önskade ännu en gång Julios familj välkomna och lycka till! De nickade med ett brett leende och tackade!
Vi körde hem och jag bara log hela vägen! Kändes som att jag har uträttat något och verkligen fått sagt min mening, inte ofta man får det till fotbollspelare precis. När jag väl nu sitter hemma och återblickar på bilderna så kommer det att vara minne för livet.
Tack så mycket, Malaga, dess ägare och dess spelare för en underbar klubb!
Aupa Malaga!
