Mesut Özil - Historien gick igen
Tio år efter Makélélé var det dags igen. Då början på ett ras. Denna gången ska Real Madrid jaga den tionde utan tia.
Så är dagen här. Efter en obehagligt utdragen affär har det följt en lika utdragen följetong i media, som ständigt påminner en och som idag når det sitt klimax när Mesut Özil springer ut i Arsenals tröja. Chocken har lagt sig, känslosvallet dämpats och lite andra perspektiv är möjliga för att bearbeta det hemska faktum att Özil inte längre tillhör Real Madrid. Detta är en text jag aldrig föreställt mig att jag skulle behöva skriva. Eller rättare sagt, delar av textens innehåll har sedan Mesut Özils första säsong funnits i mina tankebanor för att lyfta fram en unik spelare Real Madrid med en speciell plats hos mig. Men texten skulle skrivits om tre, fem eller tio år, när Özil blivit den legend som han hade alla förutsättningar att bli. Chocken har som sagt långsamt börjat lägga sig men har istället övergått till ett tillstånd blandad av ledsamhet, ilska, förvirring och tomhet. Det är kort och gott en sorg som för min del kommer ta tid att bearbeta. Texten i sig fungerar som en form av självterapi och ett försök till avslut på den här tunga perioden efter Deadline day där Özil- snacket förföljt en. Genom kvällens match är det sedan äntligen dags att fokusera på Real Madrid igen efter det alltid så ovälkomna landslagsuppehållet.
Innan man fortsätter med de fotbolls- och känslomässiga delarna detta innebär så kan det vara på sin plats att med knappt två veckors distans ge en nykter analys över varför denna bedrövliga situation uppstod. Det finns många olika scenarier och man kan välja att angripa olika parter i letandet efter en syndabock. Även om den ytterst ansvarige är och förblir Florentino Perez så går det samtidigt inte att blunda för att det finns olika faktorer som samverkat och lett fram till att utgången blev som den blev.
Börjar vi med ledningen så borde det inte funnits på världskartan att prioritera värvningen av Gareth Bale för ett enormt överpris och framförallt inte om konsekvensen var att Mesut Özil skulle offras. Ekonomiskt sett kunde Real Madrid gjort betydligt smartare val för att dels behålla Özil och förlängt hans kontrakt med en lön i paritet med den han nu får i Arsenal och dels förstärka på ett sätt som överensstämde med klubbens behov. När Kaká äntligen försvann från klubben frigjordes ett löneutrymme som alla gånger borde fördelats på förlängningarna av Özil och Ronaldo.
Det skulle vara ytterst intressant att varit en fluga på väggen i de rum där transferplaneringen tog form i maj månad och sedan följt hur utvecklingen kunde gå så fel. Mourinhos avsked är en historia för sig själv och även om tränarbytet i den bästa av världar landat i ett något mer inspirerande namn än Carlo Ancelotti så satte jag personligen ändå en hel del hopp på att den nya tränarstaben kunde göra några av de nödvändiga förändringar som länge negligerats. Värvningen av Isco var absolut en spännande investering för framtiden och med egenskaper som kompletterade en offensiv där Özil länge varit ensam om att besitta attributen som krävs för att laget ska kunna spela en mer varierad fotboll. Men ännu en gång kan det inte finnas någon ledning i världen som väljer att offra världens bästa nr.10 för att man lyckats värva en 21-årig talang som alltjämnt har många steg att ta innan han är på Özils nivå. Isco-värvningn hade förmodligen inte de avsikterna men med facit i hand så har det varit en bidragande orsak då hans inledning, som enligt mitt sätt att se på det hypats något oerhört, i kombination med Özils sedvanliga tendenser till lojhet inneburit att Isco från ingenstans hamnat ovanför Özil i några supportrars hierarki vilket kort och gott är ett väldigt naivt tankesätt.
För att avsluta ledningens ansvar i den här frågan så har även Perez & co påverkats av ovanstående utveckling och i samråd med Ancelotti gett grönt ljus åt att släppa Özil när det fanns möjlighet att balansera siffrorna för sommarens transferlekar. Initialt tror jag dock inte att detta fanns med i någon planering utan detta är en snabb dominoeffekt som trätt i kraft där det baserat på en väldigt kort tid gjorts prioriteringar som minskat Özils betydelse samtidigt som Di Maria, vilken varit betydligt mer sannolik att lämna, anses ha egenskaper som kompletterar truppen mer än Özil där Modric och Isco har bedömts räcka för att bära kreativiteten.
Min bild av det hela är att jag hade köpt ett scenario där Isco övertagit Kakás trupplats och att Di Maria lämnat plats för Bale. Dock vill jag markera att detta hade varit en kompromiss snarare än de val jag själv hade gjort om jag fått chansen att ratta sillyn. Utöver Carvajal så har egentligen ingen av de övriga tre värvningsbehoven tillfredsställts då det inte kom någon central anfallare, inte någon tempostark tvåvägsspelare till mittfältet och förstärkningen till offensivt mittfält uteblev även den, åtminstone indirekt då värvningarna av Isco och Bale känns ganska motsägelsefulla när det kommer till spelfilosofi och spelsätt. Var tanken att gå till en mer tålmodig och varierad fotboll var knappast Bale rätt profil för att förstärka högerkanten och om tanken var att övergå till ett 4-3-3 så fanns det utan tvekan mer anpassade alternativ än Isco till ett centralt mittfält för att dra i det korta ordalag. Istället för att lägga 120 miljoner euro för att värva Isco och Bale hade en fjärdedel kunnat läggas på Marco Reus och spelat honom tillsammans med Özil och Ronaldo på det offensiva mittfältet. På så vis hade man bibehållit det som fungerade och tillfört flera av de egenskaper som fattats för att utveckla anfallsspelet. Oavsett vilken väg man skulle ha valt så borde utgångspunkten alla gånger varit att behålla världens bästa tia i Özil och det både före hans individuella skicklighet men också för hans erkänt utvecklade samarbete med Cristiano Ronaldo.
Marco Reus, Arturo Vidal och Radamel Falcao är oavsett realism exempel på spelare som i min bok höjt på det individuella planet samtidigt som det skulle gett en möjlighet att utveckla och förädla det materialet som redan fanns. Real Madrid kunde försett sig med en oöverträffat bra trupp men nu är frågan om det istället tagits något kliv tillbaka sett till omsättningen av spelare. Nu är det plötsligt mer tyngdpunkt på det långa perspektivet då spelare som Carvajal, Illaramendi, Isco, Jese och Morata alla är namn som har steg att ta innan de är med och slåss om nödvändiga statusar som bäst i världen på sina respektive positioner. Dessutom ska formationsbyte också falla på plats där Gareth Bale ska anpassa sig till spansk fotboll, där Real Madrid står och faller med Karim Benzema som nia och Sami Khedira som den enda etablerade fysiske mittfältaren. Förändringarna gör det också betydligt svårare att peka ut hur framtida övergångsfönster ska kunna te sig för att maximera Real Madrid på det sätt som ovanstående tre exempel skulle ha gjort den här sommaren.
Den andra orsaken till Özils uttåg har vi redan vidrört men är helt separerad till de taktiska val som Carlo Ancelotti gjort sedan han tillträdde. 4-2-3-1 har blivit 4-3-3 där triangeln på mittfältet vänds åt andra hållet med spel utan en nr.10 eller mediapunta. I ett utgångsläge lär Xabi Alonso och Illaramendi vara tänkta i den tillbakadragna rollen där Khedira och Casemeiro konkurrerar om den fysiska rollen och Modric/Isco om den kreativa. Mer offensiva lösningar med Modric och Isco eller varianten med Di Maria har vi också sett redan. Men åter till Özil så ansågs inte hans defensiva disciplin och arbetskapacitet vara förenlig med en lägre utgångsposition på mittfältet vilket lämnar honom åt att användas som högerytter. Platsen till höger är långt ifrån ny för Özil men för de som studerat Real Madrids matcher under Ancelotti mer i detalj så har det utkristalliserats hur laget i försvarsspelet vrids över till ett 4-4-2 där Ronaldo centrerar med Benzema, Isco faller ut till vänster och där högeryttern är tänkt att försvara som en högermittfältare. Det lämnar alltså Özil med en roll som inte enbart placerar honom i en anfallsposition där han inte trivs och presterar maximalt utan även med ett defensivt ansvar som växer i förhållande till ett 4-2-3-1. Adderar vi återigen värvningen av Gareth Bale och har i åtanke att rollen som ovan beskrivits är som handen i handsken för att passa Angel Di Maria så har man lagt hela pusslet i varför Ancelotti inte betraktat Özil som en oumbärlig spelare utan snarare lite av ett bekymmer. Nu är det inte så att Ancelotti gett några indikationer om att Özil inte ingår i hans planer utan Özil spelade i alla matcher och i stort sett alla från start. Trots allt så måste man ifrågasätta hur Ancelotti skött dialogen med Özil och på vilka grunder som beslutet att spela 4-3-3 tagits. Jag har läst många utläggningar om hur Ancelotti alltid spelat på det här viset men det är i själva verket långt från sanningen då 4-3-1-2 använts i alla klubbar han varit i och i PSG spelades det 4-2-3-1 under en relativt lång period. Ancelotti och Özil borde alltså inte varit inkompatibla.
Özils egna del i den här utgången kan såklart inte heller förbises. Trots de politiska och ekonomiska felbeslut som tagits från ledningshåll, trots de taktiska prioriteringarna av Ancelotti som vi här och nu kan ställa ställa frågetecken för så har jag svårt att se hur Özil tvingats bort från Real Madrid. Indirekt kan man definitivt göra den tolkningen men en spelare av Özils dignitet ska självfallet inte känna sig underlägsen eller chanslös i den konkurrensen som växt fram. Det måste därför ifrågasättas med vilken eftertänksamhet som Özil tagit beslutet att lämna klubben han utgett sig för att älska så innerligt, där publiken älskat honom, där lagkompisarna älskat honom och där han hade alla förutsättningar för att vinna såväl titlar som individuella priser. Det är alltid upp till de enskilda spelarna att avgöra vad som är bäst för deras karriärer och med naturligtvis är det garanterad speltid med ett VM i Brasilien runt hörnet som varit den avgörande faktorn i Özils beslut att lämna klubben. Min personliga åsikt är dock att detta hastats fram och hur bra Arsene Wenger än är på att utveckla spelare så är Arsenal här och nu både två och tre karriärsteg i fel riktning för en 25-årig Mesut Özil. Frågan måste därför ställas varför Özil inte kunna stanna och kriga, varför han inte kunde visa en gnutta tålamod med lagets spelsätt och sin egen anpassning till detta. Kanske skulle det till och med kunna vara tillbaka i ett 4-2-3-1 ganska snart igen?
Jag är uppvuxen med Zinedine Zidane som förebild och avgudade denna fotbollsspelare tilll närmast sjukliga nivåer. När den Störste lämnade scenen på det där dystra viset i Tyskland 2006, var centimeter från att avgöra en andra VM-final och få det perfekta slutet så var det som ett stort blödande sår öppnades i mig. Detta sår vägrade att läka, gnistan för fotboll fick sig en rejäl törn och det uppstod en tomhet efter Zidane som levde kvar i flera år. La Remontada 2007 var en tröst men samtidigt levde vi Madridistas fortfarande kvar i den historiskt svaga epok som tog sin början på transferfönstrets sista dag 2003 då Makélélé såldes efter en sommar där David Beckham värvats in på väldigt vaga sportsliga grunder. Därefter följde sex år av obalans i Real Madrid från högsta nivå ner till planen. Efter Florentino Perez återkomst 2009 har klubben sedan successivt tagit sig tillbaka till den europeiska toppen. Dock begick Perez även denna gång misstag sent på fönstret när Wesley Sneijder och Arjen Robben fick lämna för att balansera kassan efter en expansiv shopping. Hur holländarnas karriärer gick vidare efter det vet alla. Tyvärr skulle alltså samma misstag upprepas en tredje gång fyra år senare.
Trots Perez supersommar 2009 så kunde Los Blancos summera ännu en misslyckad säsong 09/10. En katastrofal cupförlust mot Alcorcon, ett nytt slarvigt åttondelsuttåg mot Lyon i CL och två förluster i el Clásico överskuggade det mesta och Pellegrini fick gå när Mourinho blev ledig. Värvningssommaren 2009 fick sedan en fortsättning i 2010 där laget fylldes på med det som missades året innan. Kaká, Van der Vaart samt köp av löftet Canales var argument hos de personer som vände sig emot de lockelser Madridistas fått om att knyta till sig spelaren som slagit igenom under VM samma sommar. Real Madrid köpte till slut Mesut Özil från Werder Bremen för 15 miljoner € och såväl ekonomiskt som fotbollsmässigt kan det vara en av de bästa affärer klubben har gjort. Özil gick raka vägen in i Mourinhos bygge och på bara några veckor hade år av jakt efter en kreatör värdig Real Madrid nått sitt mål. Özil trollband många med sin teknik, sin spelförståelse, sina rakbladsvassa djupledspassningar och växte ut till en nyckelspelare redan första säsongen. Ser man till minussidan kan det nämnas en ojämnhet, problem att orka hela matcher och tendenser till mental svaghet som ibland gjorde att han försvinner i vikiga matcher. Däremot så var Özil långtifrån klar som fotbollsspelare, trots att han toppar assiststatistik över de tre senaste säsongerna och skapat mer målchanser än någon annan i Madrid så fanns det helt klart aspekter i Mourinhos höghastighetsfotboll som höll tillbaka Özil. Ett mer varierat spelsätt där Real Madrid kunde utveckla en egen offensiv och ge Özil ytterligare någon spelare som tänkte fotboll mer än sprang fotboll så fanns det ett utrymme för tysken att dels leda Madrid till Champions League titeln, men också att själv konkurrera om Guldbollen. En kort återgång till jämförelsen med Zidane visar att Zidanes topp var mellan 25 och 32 års ålder och även i hans fall fanns det en ojämnhetsproblematik inblandad som för de flesta offensiva mittfältare med hög svårighetsgrad i sitt spel minskar när erfarenheten blir större och beslutsfattandet bättre.
Özil var spelaren jag personligen byggde mina största framtidsillusioner kring, Özil var spelaren som fick mig att se fram emot varje match lite extra och se en svårslagen potential i Real Madrid med honom som dirigent. Jag ville fortsätta följa min favorit i den vita tröjan och känna hur varje förstatouch, varje kontrollerad vändning, varje avancemang där han glider fram med bollen fick mig att känna att Zidane för mig levde vidare i Özil. Istället ska världens mest sevärda fotbollsspelare fortsätta sin karriär i en liga och i en fotboll som inte på långa vägar kommer plocka fram det bästa ur Özil. Jag är inte ett dugg orolig över att Özil likt all annan La Liga-import kommer dominera Premier League från första stund. När man tänker på det så är det lite paradoxalt hur Premier League på några få år fyllts av spelare av den här typen som med några få undantag (Bergkamp) inte existerat på de brittiska öarna tidigare.
Det mesta har redan blivit sagt om hur viktig den här övergången är för Arsenal och trots låg sannolikhet så är det lika bra att förbereda sig på hur Özil gör en Sneijder och tar Arsenal in i en ny storhetstid. Det spelar dock mindre roll, för min del är redan den här historien så misslyckad den kan bli. Madrid-supportrar är bortskämda med att slippa det som utspelar sig i Sunderland i eftermiddag men det är med dystra känslor man ser Özil ploppa upp i rutan med fel tröja på sig. Det är dock bara förnamnet på den saknad det blir senare på kvällen när Real Madrid gör sin första match utan Özil. Men det är genom den här dagen man vänder blad, Real Madrid står kvar med nya, unga och hungriga spelare i ett projekt man nu måste stötta. Real Madrid står långt ifrån handfallna, utan har alltjämnt en trupp som kan mäta sig med alla lag. Sedan är vissa saker svårare att förstå än andra och Florentino Perez är en president som Real Madrid har att tacka för så väldigt mycket men med klavertramp som är svåra att förlåta. 2003 startade Perez ett mångårigt ras, tio år senare ska klubben jaga den tionde utan tia. Mesut Özil? Han går vidare med sin karriär och det återstår att säga tack och lycka till.
