Krönika: Mourinho - en förlorare?
"Mourinhos ord är lag och vartenda beslut han tar betraktas ha någon tredimensionell baktanke som ingen av oss dödliga kunnat förutse. Nej, jag sitter inte och kräver Mourinhos avgång efter en cupförlust mot världens bästa lag, men det går inte nog att understryka hur tränare Mourinho bestämt en färdriktning, satt gasen i botten och genom att flyga fram på de stora vägarna har man på köpet fått ett tunnelseende som verkar omöjliggöra alternativa vägar och som kontinuerligt sätter krokben för sig
Det har gått ungefär 20 månader nu, så länge har Jose Mourinho haft kontrollen över Real Madrid. Vi har fått en cuptitel, vi har fått ett defensivt organiserat kollektiv, vi har fått en hypereffektiv kontringsfotboll och säkert en del annat. Men vad vi framförallt har fått är upprepade fotbollslektioner av FC Barcelona och en orgie av taktiska och fotbollsideologiska självmål av den så hyllade och allmänt geniförklarade Jose Mourinho.
Jag har aldrig ställt mig i ledet, satt en ögonbindel på mig själv och marscherat efter, inte förlorat min förmåga att kritisera eller ifrågasätta eller likt en farligt stor skara närmast struntat i att överhuvudtaget diskutera uttagningar och taktiska val. Just det synsättet existerar faktiskt i en oroande stor utsträckning, felet ligger hos spelarna (ja absolut) men inte hos Mourinho. Det är som när USA inringat Bagdad och den legendariske ”Bagdad-Bob” kommer med fortlöpande information om att det finns inga amerikaner här eller för att översätta i Real Madrid-termer, vi har inga problem, vi har ju Mourinho och hans ord är lag. Förra året hade vi bara oflyt och ett helt fotbollsetablissemang emot oss, det har ju Mourinho sagt, alla värvningar är bra och det saknas inte något, för det har Mourinho bestämt, varje uttalande har ett noga utvalt syfte, ja vartenda beslut Mourinho tar betraktas ha någon tredimensionell baktanke som ingen av oss dödliga kunnat förutse. Nu raljerar jag kanske i onödan, och nej, jag sitter inte och kräver Mourinhos avgång efter en cupförlust mot världens bästa klubblag, men det går inte nog att understryka hur tränare Mourinho bestämt en färdriktning, satt gasen i botten och genom att flyga fram på de stora vägarna har man på köpet fått ett tunnelseende som verkar omöjliggöra alternativa vägar och som kontinuerligt sätter krokben för sig själv.
Vilken färdriktning tänker ni kanske? Det är en berättigad fråga för Mourinhos fotbollsideologi omsluter i princip allt som hänt i Real Madrid sedan juni 2010 och vad som med ett ord kan sammanfattas som cynism. Det är en cynism som till stora delar var essentiell för att Real Madrid skulle kunna återgå till att fungera som en seriös toppklubb och på planen fanns det också flera uppenbara skäl till att införa en mer pragmatisk och resultatinriktad fotboll. Längs vägen har vi dock sett hur detta slagit över och i varierande grad missgynnat Real Madrid på olika plan. Utan att ha några stensäkra bevis så tror jag det ligger mycket i spekulationerna om att Mourinho i maj 2010 blåste av köpet av David Silva till förmån för Angel di Maria som bättre kunde appliceras på hans planer på en mer direkt och hastighetspräglad fotboll. Utan att analysera det valet mer än att konstatera hur det kan få symbolisera hans fotbollssyn, så kunde vi se hur Mourinho med en säsong i ryggen hade gott om tid att analysera och finputsa bygget för att jobba bort de brister som gjorde att målen om liga och Champions inte uppfylldes säsong 1.
Jag har svårt att köpa någon analys som inte innefattade och prioriterade behovet av hjärna, spelskicklighet och touch. Genom den tidiga värvningen av Nuri Sahin fick vi också en inledande bekräftelse på att Mourinho kanske hade andra planer för truppen och att vi skulle få en sommar där spelintelligens och kreativitet stod överst bland önskade kvalifikationer. Antingen tyckte Mourinho det räckte med Sahin, kanske var Sahin faktiskt bara tänkt som en avlastning åt Xabi Alonso eller värsta scenariot - Sahin var bara en fasad, Mourinho vägrar att vika en millimeter från den kurs som initialt valdes och därigenom förkastades möjligheten till en ny spelande högerback, ytterligare en kreativ kraft till mittfältet, eller en spelskicklig kamrat till Özil . I Mourinhos värld verkar det nämligen vara så att alla spelare ska ha en viss karaktär, en hårdare, gärna på gränsen till desperat i sin vinnarinstinkt och med en spelstil som kan synkroniseras med hans cyniska omställningsspel där varje individ blir till en kamikaze-jägare för hans projekt. Mjukare typer som Benzema och Özil, både personlighetsmässigt och spelmässigt, passar inte in på idealbilden och måste anpassa sig, på gott och ont. För att summera strider det mot hans fotbollssyn att ha för många lirare, dem ses som taktiskt opålitliga, otämjbara, lite för omständiga och anses också vara för klena mentalt.
Med ytterligare en halv säsong spelad går det alltjämnt att hänvisa till de spelmässiga analyser som många Madridistas hade i våras. För att göra en lång historia kort var det många som skrev under på att Real Madrid saknade ett eget grundspel i offensiven, passningsspelet för trubbigt, attackerna för raka och enkelspåriga och laget alldeles för beroende av omställningar och individuella prestationer för att skapa målchanser. Frånvaron av ett eget spel för att kontrollera en matchbild och genom egen skicklighet bryta ner en stark defensiv föranledde ödesdigra poängtapp men också återkommande misslyckanden i matcherna mot Barcelona. Jag skulle kunna köra copy-paste och veva upp hela den berättelsen igen för att summera de senaste två matcherna mot Barcelona där Real Madrid återigen visar upp en förbluffande underlägsenhet som jag snart återkommer till. Men först, Real Madrid kan fortfarande, baserat på de resultat som uppvisas och genom olika jämförelser, tillskrivas rollen som främsta utmanare till Barcelonas världsherravälde vilket i praktiken innebär att matcherna lagen emellan spelar en direkt avgörande roll för i princip varje titel. Låt mig också säga det, säsongen är inte över, Real Madrid leder ligan med fem poäng och allt det där, men det är för mig en klen tröst när jag inte kan bygga upp några hundraprocentiga förväntningar eller med full kraft argumentera för att Real Madrid är världens bästa lag. Bortsett perioder och sekvenser i enstaka matcher visar nämligen Barcelona i match, efter match, efter match att man är bättre än Real Madrid på i princip alla punkter.
Det har testats lite olika varianter nu vilket Mourinho vidrörde i veckan när han ifrågasatte andras ifrågasättanden av hans taktiska disposition;
”Ni klagar när jag spelar med trivote och när vi inte har trivote klagar ni över att vi inte är tillräckligt defensiva”
Det går självfallet att tolka på lite olika sätt men något jag hänger upp mig på är att Mourinhos enda egentliga förändringsfaktor mellan de olika matcherna återfinns i om Real Madrid ska spela ett högt eller lågt försvarsspel. Nej, jag är inte så dum att jag inte vet att det valet är ganska elementärt när man väljer approach till en match och att valet av försvarsspel sätter ribban för vilken fotboll man vill spela. Problemet är att Real Madrid både lyckats och misslyckats med såväl jättelågt, lågt, som mellanhögt som jättehögt försvarsspel och när jag skriver lyckas menar jag att man i delar av matcher försvarat sig så att man inte släpper till målchanser och någorlunda frekvent också vinner boll. Det gemensamma generalfelet för alla Madrids taktiska försök börjar i den andra halvan av spelet fotboll, den delen som går ut på att ha bollen själv. Mourinho har haft olika taktiska idéer men alla har dem begränsats av att dem utgår ifrån att inte förlora, att försvara och att alla modellerna innebär en anpassning för att bemöta Barcelonas spel. Nog för att Madrid gjort en del mål, flera på kontring, men jag tror ändå vi, med facit i hand, kan vara ganska överens om att Mourinhos taktik och ibland också laguttagningar varit misslyckade såväl spelmässigt som resultatmässigt.
Matchen igår manifesterade ännu en gång Real Madrids oförmåga att möta Barcelona på det enda sätt som i det långa loppet kommer krävas för att nå framgång, genom att våga vara bättre. Real Madrid saknar ett offensivt grundspel där man genom eget spel kan kontrollera och bearbeta en motståndare och det blir ofta pinsamt uppvisat i matcherna mot Barcelona. För det spelar ju oftast ingen roll om Real Madrid vågar eller vill försöka spela ett eget spel, man klarar inte det. Bollinnehavet maximeras ofta till några få sekunder, sällan ser vi Real Madrid slå mer än tre passningar innan felbesluten börjar hagla eller när spelare i brist på alternativ eller i ren panik bara slår iväg bollen i väntan på en ny Barca-attack. Långa stunder av matchen kan man få intrycket av att Barcas försvarsspelare, jag till och med deras målvakt har större spelskicklighet och fler kreativa idéer än de mest kreativa spelarna i Real Madrid.
Det är inte heller så att det destruktiva förhållningssätet håller undan Barca från målchanser utan det skapas minst fem lägen per halvlek. Jag tror som jag varit inne på innan inte att det finns någon universallösning på hur man håller Barcelona ifrån att skapa målchanser under en hel match, nej det finns inte någon taktisk disposition som uppenbart skulle strypa hela deras offensiv. Jag ser inte heller några speciella uppställningar eller positioneringar av spelare som genast skulle ge Madrid en fördel utan med nuvarande spelarmaterial och ytterst med nuvarande fotbollstänk kommer Real Madrid att förbli tvåa på bollen. Diskussionen om vad som saknas och vad som behöver förändras är frågor för en annan text och inte minst frågor som måste vänta till sommaren. Därför är frågan ytterst relevant, kunde inte Jose Mourinho för ett halvår sen, efter återkommande bekymmer mot Barcelona men också i andra matcher se nödvändigheten i att utveckla ett anfallsspel som inte uteslutande handlade om att komma till målchans inom fem sekunder efter bollvinst? Såg han inte det är det underkännande av hans analytiska förmåga, såg han det så undrar man ju varför det i hela friden inte har hänt någonting?
Frågan förblir obesvarad men ack så betydelsefull om Real Madrid inte ska fortsätta i 200 på Moruinhos raka autostrada vilket innebär att man inte hinner se något annat än vägen man åker på och inkluderar en frontalkrock så fort det dyker upp något som liknar Barcelona längs vägen. Nu har vi sett en ny frontalkrock där Real Madrid återigen kommer ut skadade, nedryckta och skamsna. Nu får vi se om den nionde matchen mot Barcelona under Mourinhos ledning hjälpt honom till nya insikter eller om det som förmodat blir att man låser in sig i bilen, trycker ner gaspedalen och kör rakt framåt och ser hur långt det räcker.
För Jose Mourinho har titlar och resultat gett honom gloria, erkännande och ett mandat som tillåter honom att ta till vilka verktyg han vill, för oavsett vilket verktyg han plockar fram så slutar det i titlar, så har det varit innan. Vinnarkultur är i princip inget som behöver tillföras Real Madrid genom spelare eller ledare, men var ändå något av ett huvudskäl till att Mourinho plockades in. Bilden av Mourinho som en vinnare med en överjävlig taktisk slughet är alltjämnt det som ger honom ett betongfast grepp om Real Madrid. Det finns ju också flera argument att plocka fram för att Real Madrid ändå mår bättre än på länge och är på väg emot en säsong där man kan vinna något större än spanska cupen. I ligan behöver man ju exempelvis inte längre vinna mot Barcelona för att ta titeln…
Men åter till Mourinho, jag har sedan dag ett haft en fotbollsmässig skepticism emot portugisen men någonstans har det inneburit en trygghet att ha honom där och även om den tryggheten naggats ordentligt i kanten så har Mourinho det bästa spelarmaterial han någonsin förfogat över och större under har skett än att han går och vinner med Madrid. Däremot har jag en alltmer tilltagande oro över att den där verktygslådan faktiskt börjar sina på verktyg att plocka fram, kanske har ”The Special One” redan spelat ut alla sina kort? Jag vet inte, men känslan är att Mourinhos fotbollssyn hindrar honom från att göra dem förändringarna som behövs, han tycker det är en onödig omväg för att nå resultat. Samtidigt är det väldigt lätt att komma undan med enstaka förluster när man är känd som en vinnare, det är lätt att komma undan med skandalartade uttalanden för det har ju varit ”receptet” tidigare. Men när inte resultaten kommer, när inte vinsterna och titlarna kommer så är det svårare att glida undan från kritiken. Innerst inne tror jag Señor Mourinho börjat våndas, inte i första hand för att hans taktik inte räcker till, utan för att bilden han odlat av sig själv är på väg att rämna och att han är på väg att bli det han hatar allra mest – en förlorare.
Till sist, jag vill inte ge mig in evighetsdiskussionen om vem som gör vad eller vem som är mest dum. Det enda jag vill säg att jag beklagar och skäms över att se hur Pepe uppträder, det hör inte hemma på en fotbollsplan.
