Nu har det gått tio år: "Jag flög in mot Figo som ett undernärt höstlov i en tropisk tromb"
För tio år sedan inträffade en händelse som chockade världen. I en hög av bråte uppenbarade sig ett grishuvud. Var han en kasserad middag eller en planerad aktion riktad mot Luis Figo? Redaktionen har träffat mannen, myten och grisen.
För lite drygt tio år sedan sålde FC Barcelona sin lagkapten och världsstjärna, Luis Figo, till Real Madrid. Han kostade Florentino Pérez och Los Blancos småttt ofattbara 10 miljarder Psetas, eller 500 miljoner svenska kronor om ni så vill. Övergången blev av naturliga skäl infekterad, Luis Figo blev världens bästa fotbollsspelare i Real Madrid och portugisen vann både Champions League och ligatiteln iklädd en vit Real Madrid-tröja. Egentligen (tanken var så) skulle den vindsnabbe och tekniske yttern själv få betala priset för detta svek mot Barcelona och den katalanska nationen, men så blev inte fallet. Real Madrid-redaktionen har exklusivt och på hemlig ort träffat mannen som fick ta smällen. Mannen som fylldes med billig koreansk vodka och sedan flög in som ett spjut ned mot Camp Nous gröna gräsmatta. Istället för en dejt med Figos skallben landade han i ett hav av plastflaskor, mynt, cykelkedjor, tändare och mobiltelefoner stora som tegelstenar (Hej! Det var trots allt tio år sedan).
Vi bestämmer plats utanför stadens bultande centrum tillika hjärta, ett entourage beståendes av män iklädda extremt lössittande Dress Man-kostymer hämtar mig i en sliten merca och kör iväg. Samtidigt som stadens ljus och höghus förbyts mot ensliga landsvägar och uttorkade träd tänker jag alltmer på Dress Man, har dom verkligen den affären så här längt bort från Sveriges gränser?
"Grattis Storgatan 12, nu öppnar vi i Hässleholm."
Mina tankar svävar iväg, jag känner ett visst ofokus - jag ska trots allt träffa mannen som för tio år sedan fick uppleva en ytterst traumatisk händelse. Jag försöker att försätta mig i sinnesro, jag vill inge respekt inför denna man.
Hans entourage består av tre personer, chauffören ser som tagen ur en kubansk Miami Vice-version 1981. Lite då och då mumlar han till och skrattar så att hela bilen skakar. "Fan, han kör ju som en mexikansk biltjuv", tänker jag samtidigt som jag tänder en cigg för att slappna av. Det är inte ofta jag är nervös inför att träffa personer men just denna heta sommarnatt känner jag ett visst obehag. Om det är entouragets kostymer eller lukten av en riktigt stökig barbequegrillfest i närheten som stör mig känns i detta skede oklart. Det är säkert totalt orelevant också.
Det visar sig att doften av en "stökig" grillfest just kommer ifrån personen jag ska träffa. Jag kliver ur bilen, tar av mig Ray-Ban-brillorna - en vind möter mitt ansikte och därmed även en känsla av total ologik. Grillfest? Har den här personen en grillfest? Snacka om att se döden i vitögat.
"Señor tar emot dig snart, han är bakfull. Det var fest igår."
Det känns som att jag ska träffa Fidel Castro. Men detta är inte Fidel, detta är inte någon gammal skäggig kommunist som rullar hatt med Diego Maradona. Detta är en man som enligt många fick sitt liv förstört den där höstkvällen för tio år sedan. Utan att ha träffat mannen i fråga får jag intrycket av att han mår bra, riktigt bra.
Jag slår mig ner på en skitig plaststol, i bakgrunden skäller ett gäng hundar och jag tycker mig höra tonerna av lite salsa i bakgrunden - då helt plötsligt uppenbarar sig en gestalt iklädd en chockrosa kimono. Det är han. Mannen. Grishuvudet.
Han ser sliten ut när han tänder vad som mycket väl kan vara eftermiddagens 53:e cigg.
"Stökigt!"
Grishuvudet fortsätter:
"Ja, stökigt alltså. Du skulle intervjuat mig igår istället, vilken kväll. Tja, idag vet man ju om att man lever om man säger så."
Jag försöker skaka av mig den bisarra synen av ett grishuvud i rosa kimono, vilken superstar han är tänker jag och inleder intervjun.
- Ja, alltså. Först och främst tack för att du tog emot mig, det har ju varit tyst om dig ett bra tag sedan den där kvällen för över tio år sedan, hur mår du idag?
Han skrattar till, ser närmast oberörd ut (kanske har han druckit även denna kväll).
"Hur jag mår? Hur ser jag ut att må?"
- "Du har en rätt lurig klänning på dig" drar jag till med, känner direkt att det var fel fråga att ställa. Grishuvudet skrattar till med ett nöff:
"Haha. Det är en kimono, en gåva från min tid i Japan. Jag inledde min landsflykt där. Sushi-älskare dom där japanerna - kändes trygt."
Vi är dock inte i Japan eller Asien heller för den delen med, vi är på andra sidan jordklotet. Solen börjar gå ned och jag känner att jag måste börja få ut något av detta möte.
- Kan du berätta vad som hände denna kväll på Camp Nou?
"Alltså...jag flög in mot Figo som ett undernärt höstlov i en tropisk tromb."
- Var det planerat?
"Nej, absolut inte. Eller planerat från han som kastade in mig så klart. Han duperade mig, söp mig under bordet med någon billig jävla koreansk vodka han köpt på La Rambla. Jag minns fan ingenting. Plötsligt låg jag där i en hög av mynt och med en cykelkedja i käften. Det var för jävligt."
- Har du någon aning om vem det var?
"Nja, allt är ju suddigt alltså. Men jag tror han hette Jimmy, han hade någon slags röd tomteluva på sig."
- Du menar Jimmy Jump?
"Jasså? Ja, det är mycket möjligt. Jag får alltid en obehaglig känsla när jag ser den mannen hoppa in på planen, sprang inte han in under ett Formel 1-lopp också?"
- Jo, han är ständigt i farten...
"I farten? Hur gammal är snubben? Elva? Herregud, en vuxen människa i någon jävla clownhatt som håller på sådär. Han har förstört mycket - han tog kärleken ifrån mig."
- Kärleken?
"Ja, jag höll ju på Barca innan. Du vet, "mer än en klubb" och allt det där. En sak som tilltalar ett grishuvud om inte annat."
- Du har lagt ner supporterskapet?
"Inte helt, Barca följer jag ej av logiska skäl och ligan här håller ingen vidare nivå. Men jag är trött på fotbollen, efter den behandlingen på Camp Nou så skapas det ärr i själen - som aldrig läker."
- Jag förstår. Du verkar leva ett bra liv här?
"Hehe, du tänker på mitt entourage? Jo, jag mår som en kung. Försökte mig faktiskt på ett liv i Sverige efter tiden i Japan men svenskarna käkar ju fan gris till allt! För de gamla nordborna var grisen helig och ett offer till Frej. Det är därför ni äter julskinka än idag. Traditionen är stark säger ni. Jag säger att man inte käkar upp det man tycker är heligt. Fan, käkar indierna kossor eller?"
Stämningen når en iskall nivå, jag märker att han ser på mig med fördömande ögon, jag är svensk. Jag kan äta honom - jag vill inte äta honom. Det börjar bli dags att avsluta intervjun.
- Avslutningsvis, är du hämnlysten? Har du fått upprättelse?
"Äntligen en klok fråga...upprättelse? Den dagen dom omyndigförklarar den där skojaren med en röd gympapåse på skallen så kanske. Jag läste för övrigt att Barcelona inte spelat sina två hemmamatcher utan publik ännu, ett straff dom faktiskt fick efter den matchen. Skandal, det regnade in så mycket saker att man kunde öppnat en indonesisk loppmarknad efter det."
Solen tittar fram en sista gång innan den för den här kvällen lämnar oss. Jag avslutar intervjun, bakom mig börjar ett sällskap att slå på en piñata - grishuvudet reser sig upp, ursäktar sig och försvinner iväg svävandes i sin rosa kimono.
Vilken legend han är tänker jag. Från snorpackad på koreansk vodka och inkastad som en påse skit på Camp Nou till det här. Här har vi en man som kan ta en motgång. Undrar vad Jimmy Jump gör ikväll? Kanske våldgästar han en landhockeymatch i division 4 eller kanske sitter han hemma i sitt pojkrum och planerar nästa illdåd? En sak är dock säker - den stora vinnaren i hela denna historia är inte Figo, inte Barca eller inte Jimmy Jump. Den riktigt stora vinnaren är ett grishuvud i en chockrosa kimono.
