Oavgjort i det oerhört tuffa derbyt

Real Madrid fortsatt ligaledare efter ett derby som innehöll otroligt många tuffa tag och som kunde ha slutat i båda lagens favör.

Om det var någon som hade börjat betvivla romantiken, eller hjärtat om man så vill, i dagens Madridderbyn, fick nog denna match dem på andra tankar.

Ancelotti startade med en nästintill helt väntad elva:

4-3-3

López

Arbeloa-Pepe-Ramos-Coentrão

Modric-Alonso-Di María

Bale-Benzema-Ronaldo

De enda valen som må ha överraskat en del är att herr Carlo valde att starta med såväl Arbeloa och Coentrão, med tanke på att både Marcelo och Carvajal var helt friska.

Intensiteten

Den första halvleken genomsyrades av aggressivitet, kamp och dueller. Vi fick inte se glimten av skönlir. Stundtals var det en annan sport än fotboll vi fick skåda, med efterslängar och filmningar som utlöste varandra – dessa företeelser är inget som kommer att behandlas här. Men även om denna matchbild var tämligen förväntad, fick det hela sig något av en knuff då Real Madrid tog ledningen redan efter tre minuter. Målet innebar att Atlético inte kunde förlita sig på att vänta in motståndaren och följaktligen växa in i matchen, utan de blev tvungna, med lite att förlora, att köra fullt ut redan från början, och det gjorde man. Till skillnad från de två senaste cupmötena, där Real Madrid var dominanta och mest lyckosamma i sitt presspel, var det nu Atlético, som, i synnerhet den första kvarten, spelade på gränsen till överdrivet aggressivt; den övertända publiken bidrog ytterligare till intensiteten. Vad som var glädjande att se, fram tills kvitteringen i alla fall, var att Real Madrid trots allt bestämt fortsatte med sin taktik: man spelade brett och försökte bibehålla lugnet med ett sansat passningsspel. Atlético, med sin enorma energi och vilja, lyckades dock sätta käppar i Real Madrids hjul. Man nätade innan halvlekens slut både en och två gånger, där Real Madrid förblev alldeles för sittande vid båda situationer. Efter kvitteringsmålet började los blancos slarva alldeles för mycket med bollbehandlingen och man lyckades inte starta några anfall på ett bra tag.

I ärlighetens namn är det svårt att säga senast en halvlek med en intensitet av detta slag utspelades. Inte ens mötena mellan Mourinhos Madrid och Guardiolas Barcelona innehöll så här tuffa tag (eller: fult spel). Domare Delgado Ferreiro hade ingen lätt uppgift, men han höll ett bra tag en hög ribba och lät sig inte luras av de många förstärkningarna/filmningarna eller kommentarerna från spelarna. Säkert är hur som helst att det lag som här gynnades av denna sortens matchbild inte var Real Madrid, utan Atlético Madrid.

Matchens stora fråga var givetvis huruvida Atlético – med på förhand mer utvilade spelare – skulle orka hålla uppe intensiteten matchen ut, eller om Real Madrid efter hand skulle börja ta över. Inledningen av andra halvleken tydde inte på att los rojiblancos hade tankar på att dra ner en växel. Man tryckte effektivt tillbaka marängerna och var med anfall via kanterna nära ett par gånger att sätta in dödsstöten. Dödsstöten, den kom emellertid aldrig. För även om det ett tag såg ut som att Simeones mannar skulle kunna trampa på om det så vore det sista de gjorde, började mjölksyran arta sig. Real Madrid började allt eftersom att etablera ett fungerande passningsspel djupare och djupare in i Atléticos planhalva. Atléticos press var ett tag som försvunnen, och Real Madrid klarade ofta att penetrera stora delar av deras lag för att således nå straffområdet. Den sista kvarten var som den första kvarten inverterad. Så när som på en relativt farlig kontring från Atlético, var det Real Madrid för hela slanten. Det luktade mål, och mål blev det. Med lite mer flyt skulle marängerna nog också ha tagit ledningen under slutminuterna.

Kampen i mitten och kantspelet

En stor del av matchen lyckades Atlético neutralisera marängernas mittfält med ren styrka och vilja. Modric, som verkade lite tröttare än vanligt och Di María, som gjorde för många misstag defensivt, klarade ofta inte av att matcha motståndarnas intensitet, varpå Alonso, som allmänt kräver beskydd, fick lida. Men Atlético anföll, efter att ha erövrat boll, genom kanterna, och det blev således Real Madrids ytterbackar som fick det sista och kanske största ansvaret att släcka ut dessa anfall. Det första kvitteringsmålet kom som exempel till efter att Coentrão förlorat sin markering. De farliga chanserna i andra halvlek kom också efter anfall via kanterna.

Ancelotti – fel val eller rätt byten?

Med tanke på Atléticos strategi tål det att diskuteras lite mer kring Real Madrids ytterbackar. Ancelotti startade med Arbeloa och Coentrão, lagets mest defensivt lagda ytterbackspar. Marcelo och Carvajal fick starta på bänken. Ancelottis tanke kan ha varit rotationsorienterad, men även (troligen) en försiktighetsåtgärd. Just på grund av att Atlético i en sådan utsträckning bygger sina anfall genom kanterna, ville Ancelotti inte lämna för stora ytor. En helt godtagbar motivering, om nu så är fallet. Men med facit i hand borde italienaren ha startat med maximalt endast en av dessa. Coentrão gick visserligen bort sig vid första målet, men han orkar med mycket och är duktig i presspelet. Arbeloa saknar emellertid fysiken och speeden för att kunna handskas med det tuffa tempot och den sanslösa intensiteten som vi fick se stora delar av matchen. Hans brister offensivt behöver inte nämnas, något som var stjälpande många gånger denna match. Spelaren har mycket rutin, som definitivt är önskvärt i många situationer, men han lämpar sig bäst i matcher med ett något lägre tempo. Intressant nog bytte Ancelotti ut båda sina ytterbackar, vilket kan ses som emblematiskt för hur viktigt kantspelet var denna match. Båda byten hade lyckligt utfall. I synnerhet då Carvajal var direkt bidragande till kvitteringen. Marcelo spelar mycket smartare offensivt än Coentrão, vilket givetvis är något att frukta som motståndare på samma kant. Carvajal å sin sida, har Arbeloas dubbla arbetskapacitet såväl defensivt som offensivt; dessutom slår han allt bättre inlägg, den unge spanjoren. Det var tydligt vilken skillnad det gav med båda dessa spelare på plan: Real Madrid kom närmare Atléticos straffområde både genom bättre löpningar och förbättrade inlägg. Så visst kan Ancelotti ha gjort fel startval, men hans byten – även Isco gjorde ett piggt och givane inhopp – tyder på god fingerkänsla.

Sett till hur matchen utspelades bör båda lagen – Real Madrid snäppet mer – vara nöjda med resultatet. Atlético kunde lika gärna ha fått dit den där dödsstöten, och likväl kunde Real Madrid ha vänt matchen i slutet. Faktum är nu att Atlético, i fall båda lagen skulle sluta på samma poäng när ligan ska summeras, har fördel på grund av inbördes målskillnad, men faktum är också att Real Madrid efter denna omgång fortsatt är ligaledare – något man ska kämpa för att förbli.

Matchfakta (whoscored.com)

Mål: 2 – 2 (Koke, Gabi – Benzema, Ronaldo)

Skott…

…mot mål: 11 – 15

…på mål: 4 – 6

Bollinnehav: 36 % – 64 %

Passäkerhet: 73 % – 82 %

Tacklingar: 21 – 16

Dribblingar: 7 – 17

Frisparkar: 17 – 10

Hörnor: 6 – 4

Offsides: 2 – 1

Matchjälte: Cristiano Ronaldo

Bubblare: Carvajal

Bäst i Atlético: Koke (Mål och assist)

* * *

Kommentar: Som ett test har matchrapporten utformats på annat sätt än det sedvanliga. Istället för att ha individuella spelarbetyg, har här presenterats de som av undertecknad ansetts vara nyckelhändelser eller situationer/spelarinsatser värda att belysas. Detta eftersom det är svårt för endast två ögon att hålla god koll på samtliga av lagets spelare, vilket således medför en brist i objektiviteten. Med detta sätt hoppas vi bidra till en mer nyttig diskussion, snarare än klagomål på de enskilda betygen. Utifrån de belysningar som gjorts ovan, kan läsarna antingen komma med egna förslag som de anser vara mer korrekta, eller självklart, om så önskas, presentera sina egna fullständiga spelarbetyg i kommentarsfältet.