Spanienredaktionen bloggar om Spansk Fotboll: Olycksöde

Nina:
Satt och halvsåg Granada - Mallorca igår kväll. I ärlighetens namn mer för att hålla koll på mina fiender, alltså Real Zaragozas fiender i kampen mot degraderingen än för matchen i sig. Förfasades över den resultatmässiga konsekvensen av Carlos Martins 2-1-mål i den 60 minuten och rördes till tårar av hans tårar.

Carlos Martins har en son som heter Gustavo. Han är 3 år och svårt sjuk i leukemi, man har hittills inte hittat någon donator, och han kanske inte klarar det. Målet igår var för honom, det var därför Martins grät.

 

Bara minuten efter Granadas ledningsmål tilldömdes gästande Mallorca en hörna samtidigt som Martins varnades för en hård satsning, och så långt var väl egentligen allt som det skulle.

Tills plötsligt linjedomaren Xavi Aguilars kind spetsades av ett inkastat paraply.

 

Huvuddomare Clos Gomez beslutade sig omedelbart för att bryta matchen och gärningsmannen, en femtonåring med sin beskärda del av livets orättvisor bakom och omkring sig (han bor på en förläggning för ensamkommande flyktingbarn) pekades ut av den omgivande publiken.

Han var specialinbjuden till matchen, tillsammans med andra ungdomar i samma svåra situation, av Granada själva - och han tog domsluten; hörnan och framför allt varningen på Martins, personligt.

 

Man har i skrivande stund inte beslutat huruvida matchen ska återupptas (i så fall spelas den sista halvtimmen utan publik på "neutral mark") eller om den ska spelas om från början.

Enligt §241 bör den nollställas och gå om från minut 1 eftersom den avbröts helt och eftersom orsaken till ajourneringen är våld som orsakat kroppsskada. Den tidigare §240 säger alltjämt att avbrutna matcher kan återupptas, men då ska de helst spelas klart inom 24 - 48 timmar, det går dock att göra undantag.

Det är upp till förbundet att fatta beslut i frågan och de har tillsatt en kommitée som ska reda ut det.

Polisen rubricerar det inträffade som "en isolerad händelse" och kommer enligt Marca inte att hålla Granada ansvariga.

Xavi Aguilar sågs över på sjukhus under kvällen. Det är ingen större fara med honom,  Ay, ay, a scratch, a scratch, just a scratch som Mercutio hade sagt fast utan den dödliga utgången.

 

Jag tänker på Carlos Martins, på målet till Gustavo, som måste få finnas kvar, som måste få fortsätta räknas, och hoppas att man kan enas om att återuppta matchen från minut 62, med ställningen 2-1.

Att ett mål till en leukemisjuk pojke som saknar donator försvinner är för grymt, för symboliskt, för i fas med vårt kalla, omänskligare samhälle. Man tar inte bort ett sådant mål, man hittar sätt att komma kring paragraferna som man hittar sätt att komma kring sjukdomar men inte alltid i tid. Man abdikerar inte för sådant, det gör man bara inte.

 

Jag tänker på pojken också. Förtvivlad, ensam, frustrerad, i ett främmande land där långt ifrån alla välkomnar föräldralösa flyktingbarn som tvingats lära sig den hårda vägen att orättvisor bekämpar man med våld så som de förtjänar att välkomnas: med öppna armar.

 

Här är Carlos Martins mål, och firande. Gör er själva en tjänst och stäng av ljudet. (Tack till Albin Eklund för länk.)