Preciado och småaktigheten
"För galenskap måste bestraffas i en värld där bara det sunda förnuftet får beröm. Det är de alldagligas hämnd på de begåvade." - Joyce Carol Oates
Det finns en geografisk lag som lyder: det som sticker upp ska med tiden slipas ner. Erosion, kallas det.
Ta till exempel de svenska urbergen, som för ungefär 50 000 år sedan var lika höga och vassa som Alperna, men väder och en skoningslös istid slipade ner den. Så att säga.
Idag är de inget att skryta med.
De ligger där, lite trötta, sfäriska, väldigt gamla.
Halkar man kommer man på sin höjd slå i ett knä, det finns inget man kan sticka sig på.
Tryggt och anspråkslöst.
Men i Kina finns ett ordspråk som på sitt sätt nära nog går stick i stäv med lagen om erosion; Hur mycket vinden än skriker kommer berget aldrig att buga sig för den.
José Mourinhos konflikt med Preciado blottar en litenhet hos många som får mig att rygga tillbaka.
Faktiskt.
Preciado är en plötslig hjälte enligt mången liten nobody som själv aldrig skulle våga höja rösten oavsett hur trampad på han eller hon ansåg sig, men som inför varandra eller i mörkret innan sömnen kommer och tar en smider bitterhetsdopade planer om att en dag VÅGA sätta den som sticker ut hakan "på plats".
Det är nämligen det mest fruktansvärda de här personerna kan tänka sig, en egensinnig visionär som inte räds konflikter och som det dessutom går bra för.
På något sätt anser dessa nu att Preciados utspel är ett ledrop i striden mot alla de som "tror att de är något" ( i sig alltså en ohygglig styggelse!), som vågar säga att ja, jag är bra på det här, som inte ber om ursäkt för sin exsistens eller sätter en ära i att snacka ner sina prestationer.
En hjälte, det är vad han är.
Som ger den där uppstudsige, stygge portugisen vad han tål.
Ja, så tycker faktiskt folk, för de tycker att Preciado gör det för dem också.
Lite rörande nästan.
Mourinho är ett fenomen som få kommer att kunna mäta sig med, någonsin. Tänk vad den vetskapen måste svida för dem som i sina drömmar också vågar gå en annan väg men som i verkligheten tar sin kappa, borstar håret och ställer sig på angiven plats i ledet.
De avskriver honom som en provokatör, de gör det så lätt för sig.
Vad de väljer att inte se är vilka smällar denna man faktiskt tar, lika lite går det att erkänna varför han gör det - för att skydda sina spelare, sitt lag.
Han ställer ut sig själv som mur för han vet att han trots att han står där ganska ensam klarar skotten.
Får mig att tänka på något Amos Oz så väl skriveri den fantastiska En berättelse om kärlek och mörker; Ensamhet, sa mor, är som ett hammarslag som splittrar glas men som härdar stål.
Mourinho är inte glas.
Vad som retar Preciado förutom att han vet att han aldrig kommer vinna Champions League är att Mourinho poängterar något som han inte kan förneka: mot Barcelona startade Sporting med många reserver.
Det är ovanligt, mot Barcelona och Real Madrid ställer man som regel upp med bästa manskap. Till och med Zaragoza försöker sticka ut hakan så gott det går med den truppen, provocera genom att spela defensivt. Antifotboll, kallar någon i brist på bättre vetande det för och jag ler åt allt det upprörda.
Men Preciado matchade reserverna och det kan han inte säga att han inte gjorde, så frustrerande det måste vara.
Märk väl; därmed inte sagt att han gjorde det för att låta Barcelona vinna. Så behöver det inte alls vara, så tror jag inte heller att det är. Sporting var faktiskt riktigt nära att ta poäng.
Men någonstans märker han att det blir löjligare och löjligare ju mer envetet han försöker säga emot.
Det är en sådan situation.
Jag vill citera Sevillaredaktionens Edwin Bateni som sa det så bra, ur kommenteringen på Robbans blogg om detta:
"Hur var det nu, "En rätt rolig kille"? Snarare en patetisk gamling som inte tål när sanningen påpekas utifrån. Mourinho pekade den stora elefanten i rummet, att Sporting hade flera reserver mot Barcelona. Något som inte förnekas. Men enligt Preciado var det att gå för långt. Ehm, men det var ju sant?"
Nu visar Preciado inte bara att han faktiskt känner sig anklagad (något man som bekant inte gör om det inte finns viss grund i det sagda) utan också att han faktiskt är väldigt korkad.
Ni vet hur det heter: där hjärnan tar slut där tar nävarna vid.
Han kallar Mourinho en skurk och en dålig kollega - själv sätter han exemplet för motsatsen eftersom han är den med rätt att döma? - som tar sig i skrevet, slänger iväg en flaska mot spelarbussen som råkar träffa en kvinnlig reporter.
Han försvarar sedan tilltaget genom att berätta om hur Real Madrids målvaktstränare Rui Faria sa att Sporting kommer åka ner i Segunda, och om hur - hör och häpna! - Mourinho höll upp TVÅ fingrar. Två som i Segunda.
Klart som korvspad, då ska flaskorna flyga.
Att han kunde gjort samma sak - svarat som han på teckenspråk blev tilltalad; visat två fingrar som i haha, ni kommer att förlora El Clasico två gånger till och sluta på andraplats i ligan, slog honom inte.
Det kräver en annan tankeverksamhet än ett hederligt grepp i skrevet och en välriktad flaska.
Preciado gråter vidare ut i radio om att hans son hörde denna FÖROLÄMPNING (alltså konstaterandet om startelvan mot Barcelona) från Mourinhos sida och tog illa vid.
Hans son som är 25 år.
Men det säger han inte.
Tänk om Preciado bara lett mot Mourinho och blinkat överdrivet menande istället?
I Zaragozalägret ler man åt det hela.
Konstaterar att det åskar lite där uppe, någonstans ovanför strecket.
Verkar vara en spennante plats.
