Rayo Vallecanos sorgliga säsong. Del 2.
När så spelare och ledare till slut i alla fall hade vidimerade kontrakt skulle väl säsongen kunna ta fart, utan vidare kontroverser och distraktioner? Inte då. I anslutning till att den akuta kontraktssituationen fått en lösning och träningarna återigen kunde upptas nåddes allmänheten av nästa samling uppgifter som satte Rayo Vallecano i dålig dager.
Detta är del två i en artikelserie om Rayo Vallecanos kaosartade säsong. Om du inte redan gjort det - läs del ett här!
Väl tillbaka på träningsplanen med nykritade kontrakt var det fortfarande väldigt lite som andades professionalitet kring det lilla Madridlaget från Vallecas. Likt valfritt norduppländskt division sex-lag hade klubben fattat beslutet att nya och enhetliga träningskläder var en alldeles för stor ekonomisk investering, och spelarna fick mixa och matcha bäst de ville för att försöka skapa en känsla av klädmässig sammanhållning i förberedelserna inför säsongen. Ytterligare en tydlig indikation på hur lite presidenten Raúl Martín Presa bryr sig om och är villig att satsa på damlaget alltså, men, som i sammanhanget ändå bara är småpotatis.
I början av september, i takt med att det Primera Iberdrola startade, skulle nämligen en än värre situation uppstå - där det var något bra mycket viktigare än träningskläder som saknades. På planen förlorade Rayo sina tre inledande ligamatcher och de svaga sportsliga prestationerna vittnade om hur laget skulle få det kämpigt att klara sig kvar i den högsta divisionen till nästa säsong. Men, det var heller inte vinster eller poäng som skulle fattas laget mest.
Kanske påverkad av den svaga säsongsinledningen, kanske bara obrydd, kanske - som vissa menar - aktivt ute efter att förstöra för sitt eget lag, skulle president Presa inför den fjärde omgången i Primera Iberdrola fatta ytterligare ett svår-, för att inte säga obegripligt beslut gällande damlaget.
I denna hemmamatch, som slutade 0-0 mot bottenrivalen Sporting Huelva, skulle Rayos mittfältare Paula Fernández komma att åka på en skada som innebar att hon behövde läkarvård. Liggandes på planen, med lagkamraterna runtomkring sig och med blicken mot avbytarbänkarna, kunde hon dock inte se någon rörelse på Rayobänken, utan det var istället från bortalagets bänk som en lagläkare sprang in för att se till Fernández. Presa hade beslutat att en läkare - det var inget som Rayos damer behövde eller förtjänade.
“Rayo Vallecano de Madrid SAD presenterar inte en läkare. Således tar det besökande lagets läkare D. Juan Limón Pedrero den rollen […]”, konstaterades av domaren i sin inför matchen-rapport, och denna typ av konstaterande skulle behöva upprepas, gång på gång.
Trots den stora uppståndelse som följde, ångrade nämligen inte Presa sitt beslut utan Rayo fortsatte vara läkarlösa under sina matcher. Några veckor efter matchen mot Huelva riktades skarp kritik mot det spanska fotbollsförbundet från 12 av 16 Primera Iberdrola-klubbar, vilka krävde att ligan i allmänhet måste professionaliseras och “tas på allvar”. I anslutning till detta uttalade sig Atlético Madrid-spelaren Amanda Sampedro om situationen för sina kollegor i Rayo, och sade bland annat att “Det här är inte längre enbart en fråga om ekonomi eller rättigheter, utan en hälsofara. Vi kan inte tolerera att en spelaren får en smäll mot huvudet och att det sen inte finns en läkare som kan ta hand om henne.”.
Just vad Sampedro talade om hade då inte bara skett i den första läkarlösa matchen, mot Sporting Huelva, utan sedan dess upprepats flera gånger, i flera matcher - som sagt utan någon ändrad inställning i frågan från Presa. Allra värst hade det gått då Rayo Vallecano spelade hemmamatch mot Athletic Club och Camila Saénz skadade sig så allvarligt att hon - efter att ha setts till av motståndarlagets läkare - behövde föras till sjukhus för tillsyn.
Inte ens ett sjukhusbesök skulle dock visa sig vara skäl nog för Presa att inse att det nog trots allt kan vara bra att ha en läkare närvarande, utan status quo kvarstod. Situationen har dock fått den annars så tystlåtne presidenten att känna sig tvingad att gå ut och försvara sig offentligt, genom ett uttalande där han lät meddela att “Vi har genomfört en riskanalys med hjälp av ett externt företag, och har kommit fram till att en läkare på bänken inte är nödvändig.”. Föga förvånande togs inte den förklaringen emot med enorm entusiasm eller förståelse, utan den allmänna uppfattningen var snarare att Presa, om möjligt, gjort situationen än värre med sin kommentar.
Desto mer förvånande då, att Presa efter det första debaclet till uttalande valde att återigen kommentera situationen offentligt för att förklara sitt beslut. Med förhoppning om att kunna vända opinionen rättfärdigade presidenten nu bristen på läkare för damlaget genom att koppla situationen till ett visst aktuellt samhällsproblem. I en intervju med radiostationen Onda Cero kort efter det första uttalandet tog Presa upp Covidpandemin, och försvarade genom den sitt beslut att inte ha med läkare på damlagets matcher. “Vi har läkare till herrlaget bara för att det är ett krav på det.”, sa han då. “Egentligen skulle vi vilja ha läkare till alla våra lag, men om vi har det så tar vi resurser från det allmänna sjukvårdssystemet […]. Det råder brist på läkare för att bekämpa pandemin, och de läkare som finns måste vara där de behövs som mest.”.
Enligt Presa gick det alltså inte att ha lagläkare med på bänken, då detta vore att ta resurser som istället kunnat användas till att stoppa pandemin. Inte heller detta försök till försvar föll särskilt väl ut, utan sammanfattades istället väl av Mundo Deportivos reporter Begoña Villarrubia som kort och gott beskrev Presas agerande som “surrealistiskt”.
Detta var dock varken det första eller sista verklighetsfrånvända Presa stått för den här säsongen och det skulle snart visa sig att han hade ännu mer att bjuda på.
Detta var del två i en artikelserie om Rayo Vallecanos kaosartade säsong, del tre kommer snart!
