Färjestad - Brynäs3 - 4
Real Madrid fortsatt storebror – tar nödvändig vinst
I vad som sades bli en av det hetaste Madridderbyt på år och dagar, fick vi istället se en fotbollsmässigt tråkig match. Mötet mellan Atlético och Real Madrid präglades också ganska väntat av många frisparkar, efterslängar och avblåsningar. Real Madrid tog till slut tre, moraliskt, mer än annat, viktiga poäng.
Mourinho formerade den för tillfället mest väntade startelvan, med tanke på skadesituationen. Bortsett från Marcelo, som ersätts av Coentrão, var det startelvan som dominerade under fjolårssäsongen vi fick se denna kväll, alltså:
(4-2-3-1)
Casillas
Arbeloa-Pepe-Ramos-Coentrão
Khedira-Alonso
Di María-Özil-Ronaldo
Benzema
Mourinhos gamle kompis på andra båset, Simeone, ställde upp med en taktiskt sett liknande startelva:
(4-4-2)
Curtois
Juanfran-Miranda-Godín-Díaz
Koke-Gabi-Suárez-Turan
Costa-Falcao
Matchen inleddes, och utspelades ska sägas, i ett ganska väntat scenario. Atlético är under Simeone kända för sitt aggressiva spel, ett spel som förmodligen grundar sig i att laget saknar tillräcklig individuell spets; ett spel som dock i synnerhet denna säsong har visat sig vara effektivt. Senaste mötena mot Real Madrid har därför också inneburit tufft spel, många frisparkar och många kort.
Situationen lagen emellan var inför detta möte detsamma: ett på pappret överlägset Real Madrid mot ett på pappret sämre, men kollektivt starkt Atlético (med tillägget att Atlético faktiskt var åtta poäng före stadsrivalen). Inledningen präglades således av två till synes irriterade lag, både på och utanför planen. Samtliga involverade gestikulerade hejvilt mot domaren efter varje domslut, och något riktigt spel skulle det ta lång tid innan vi fick se. Någon gång i första halvlek sågs till och med en av Atléticos coacher, i rena mafiosoandan, ställa sig upp skrikandes mot Real Madrids bänk, efter något/någon som tydligen irriterat denne.
Såklart gick vi inte miste om Mourinhos helhjärtade reaktioner i samband med domsluten heller. En anmärkning som också tillhör denna kategori var den ”inofficiella” konflikten mellan Xabi Alonso, Ramos och Diego Costa, som höll på hela matchen och som nådde komiska höjder.
Vad gäller Real Madrids strategi, något som varit ämne för häftig diskussion i supporterkretsar på sistone, fick vi se en fortsatt tillämpning av det direkta spelet; stor vilja att snabbt nå ytan bakom Atléticos backlinje, långa crossbollar mot kanterna och mestadels misslyckade tjongbollar från backlinjen (det senare attributet har emellertid varit ett signum för denna säsongen och kan därför ses som ett undantag från själva tanken). Ett spelsätt som många anser vara underhållande, respektingivande, pragmatiskt och så vidare – när det fungerar. När man effektivt uttnytjar sina lägen och kan förlita sig på att ett litet antal spelare gör sitt jobb. När det inte fungerar, vilket har varit fallet många gånger denna säsong, är det snarare kontraproduktivt. Inte heller i denna match mot Atlético gav det någon vidare utdelning: mycket av den offensiva potentialen gick i spillo, och underhållande var det verkligen inte.
Men trots allt, med en kvart spelad, klev han fram – Ronaldo – för att ta den där frisparken som han älskar att ta. Ja, det var väldigt länge sedan han nätade på det sättet. Nu satt den emellertid perfekt. Bollen fick en ”äcklig” båge, och så dök den snabbt dessutom. Curtois kunde inte mycket göra.
Frisparksmålet innebar att Real Madrid kunde gå ut i halvtidsvila med ledning, men det var också en av få ljusglimtar från den första halvleken. Som neutral åskådare bör man redan ha somnat i detta skede.
Inga ändringar till andra halvlek, och matchbilden förblev ungefär densamma som tidigare. Värt att nämnas är att Real Madrid ägde boll matchen igenom. Atlético var inställt på försvar och man hade, tyvärr måste sägas, väldigt lite att komma med i offensiv väg – delvis en av anledningarna till att matchen utspelades som den gjorde. Även om de senaste mötena lagen emellan inneburit tuffa tag, avblåsningar och sura miner, har det ändå bjudits på fotboll – och framförallt mål. Mål fråna båda håll. Men med ett defensivt Atlético, som egentligen inte hade någonting att förlora, och ett pressat, ivrigt Real Madrid, fick vi bara den första ingrediensen.
Åtminstone fram tills det var tjugofem minuter kvar av matchen: Atlético-försvaret missar, efter en kontring, för första gången markeringen, och en helt fri Özil, som får bollen av Ronaldo, kan på halvvolley smälla bollen mellan Curtois ben ch in i mål. Först då fick vi se en förändring.
Först nu började Real Madrid, med en lättad själ månntro, att spela ordentlig fotboll, vilket också berodde på att Atlético nu i princip hade gett upp. Bollen fick göra mer arbete, spelarna förflyttade sig mer, skapade mer ytor, och man hade inget emot att slå en och annan kortare passning. Naturligt, kan tyckas, när man leder med två mål mot noll. Men Real Madrid var inte nöjda, utan man körde på. Hade det inte varit för ribban och stolpen, skulle Ronaldo ha fått både två och tre mål uppskrivna i målprotokollet, varav det andra målet också hade kommit från frispark.
Mer kom emellertid inte, och matchen avslutades med två märkligt sena byten från Mourinhos sida; byten som kan tyckas borde ha fått i alla fall kvarten kvar av matchen att spela.
Real Madrid minskade avståndet upp till Atlético till fem poäng, medan Atléticos avstånd upp till Barcelona ökade till sex poäng. Toppstriden blev alltså efter denna match snäppet mindre spännande. De flesta som vill se en mer färgsprakande liga, hade givetvis önskat att Atlético skulle vinna denna match. Så blev dock inte fallet: Barcelona har praktiskt taget enavälde däruppe nu. Real Madrid tog ändå en viktig vinst – i den bemärkelsen att saker och ting, om än tillfälligt, stabiliseras kring laget. Förhoppningsvis kan också spansk media ta sig några dagars semester och kanske, varför inte, unna sig en vecka i Costa Brava.
Summeringen lyder som följer: Real Madrid vinner på grund av att man har bättre spelare på plan och för att man har en effektivare matchplan. Atlético försvarar allmänt bra, men kommer med alldeles för lite framåt, vilket var motsatsen till vad som hade förväntats. Att man inte håller i offensiven, trots att man har respekterade Radamel Falcao, kan och bör givetvis tilldelas marängernas försvar. Vinsten var knappast en spelmässigt imponerande sådan, utan – som många gånger förr mot Atlético – är det en av de stora som kliver fram och avgör, i detta fall Ronaldo. Moraliskt, är vinsten desto viktigare. Nu är det bara att blicka framåt.
En liten parentes: det var betryggande och skönt att se Ramos (och förmodligen Alonso) tacka Diego Costa för en god match efter slutsignalen. Så bör det alltid vara, oavsett match eller situation.
Matchfakta:
Mål: 2 (Ronaldo 16', Özil 66') – 0
Skott
...mot mål: 13 – 4
...på mål: 6 – 2
...på ribban/stolpen: 2 – 0
Frisparkar emot: 19 – 23
Hörnor: 3 – 4
Offsides: 1 – 4
Gula kort: 1 (Khedira) – 5 (Juanfran, Suárez, Miranda, Turan och Falcao)
Bollinnehav: 66 % – 34 %
Passäkerhet: 81 % – 65 %
Spelarbetyg:
Casillas 2
Får en fridfull afton, med endast ett skott på sig. Det mest minnesvärda är Ikers reaktion på Ronaldos mål.
Arbeloa 3
En bra insats. Passningssäker och brytsäker. Dock inte offensivt äventyrlig, om man säger så.
Pepe 2
Trots matchens karaktär, är Pepe – av alla – den som håller sig rätt lugn. Hans långbollar blir man emellertid väldigt trött på, och man undrar hur direktiv inte kan utdelas för att förhindra dessa ”passningars” förekomst. Stabil defensivt.
Ramos 3
Är väldigt god vän med Diego Costa under matchen (ironi) och är enligt regelboken illa ute flera gånger. Domaren är dock denna kväll tolerant. Ramos står annars för en gedigen insats: han syns överallt, gör många brytningar och är uppe på fasta situationer (han ville dessutom, men fick inte, ta en av Ronaldos frisparkar).
Coentrão 3
Även om han inte är lika spektakulär som Marcelo, fyller han igen vänsterbacksplatsen bra. Är inte jätteoffensiv, men har bra kontroll på sin kant och gör många viktiga brytningar.
Khedira 2
Får lagets enda(!) gula kort. Annars en ganska anonym insats. Springer mycket, men bidrar inte särskilt mycket till matchen. En insats, vars betydelse kanske bäst hade märkts, om Khedira inte hade spelat från början.
Alonso 3
Precis som Ramos, hela tiden där och ”kramas” med Diego Costa. Gör ett antal brytningar av vikt, slår många fina crossbollar, är passningssäker, men drar på sig lite väl för många frisparkar.
Di María 2- (Utbytt mot Callejón 70’)
Felbeslut och dåliga inlägg, kan summera argentinarens insats väl. Tar en och annan vertikal löpning, men gör inget vettigt på plan. I ett läge ville inte ens Benzema passa honom bollen, trots ytan som fanns att slå den på. Mourinho borde peta Di María; kanske kan det i alla fall sporra honom till att hålla en jämnare, högre nivå.
Özil 3 (Mål 66’; utbytt mot Modric 88’)
Syns knappt under första halvlek. Söker sig bort från ”hålet” i det centrala mittfältet och befinner sig ofta i höjd med Atléticos backlinje, kanske medveten om att de flesta bollar slås dit vid anfall. Trots det antydda försöket till att bli mer delaktig, var han alltså från början väldigt osynlig. Laget bör spela mer via Özil. Han kommer sedan in i matchen mer och får lyckligtvis göra mål. Efter målet är han definitivt en större pjäs i spelet.
Ronaldo 4 (Mål 16’)
Gör ett fint, efterlängtat frisparksmål och är nära på att utöka till ett hattrick i andra halvlek. Helt klart matchens lirare. Bjuder på ett antal fina dribblinar (även om en misslyckas helt). Men Ronaldo gjort bättre matcher, så inte riktigt en femma.
Benzema 2 (Utbytt mot José Rguez 92’)
Som Özil, mycket utfryst/anonym i första halvlek. Visar mer vilja i andra halvlek och är delaktig i det andra målet där han visar prov på fin teknik.
Avbytarna:
Callejón 2
Gör det inte direkt bättre än Di María. Många skrek nog efter Kaká när Callejón skulle bytas in. Har ett skott på mål, vilket är det mesta man minns från honom.
Modric och José Rodriguez (17-åringen fick göra ligadebut) spelade för lite för att betygsättas korrekt.
Extra:
Diego Costas sinne för humor 5
***
Hala Madrid!
