Real Madrid – Wolfsburg 3-0: R7MONTADA!
Real Madrid visade vem som bestämde och vände på underläget inför en stekhet hemmapublik. Man är nu i semifinal för sjätte året i rad. En viss portugis stod för alla tre mål.
Allt eller inget: det var det som gällde för Real Madrid när man tog emot Wolfsburg i den andra ronden av två. Ett tvåmålsunderläge skulle kvitteras och sedermera vändas. Zidane ställde upp med en något gentemot första mötet modifierad startelva, nämligen densamma som spelade på Camp Nou för knappt två veckor sedan.
Navas
Carvajal-Pepe-Ramos-Marcelo
Modric-Casemiro-Kroos
Bale-Benzema-Cristiano
Stämningen på Bernabéu var bättre än på länge. Hela arenan var i sång och ovationer. Man hade verkligen bestämt sig för att stötta sitt lag. Real Madrids start var i sin tur bland de allra bästa denna säsong. Knappt hade domarens vissepipa ljudit innan man befäste offensiv planhalva för att tillintetgöra motståndet. De första tio minuterna var sanslöst intensiva – frågan är om Wolfsburg överhuvudtaget fick andas. Varje spelare löpte och letade luckor, det fanns inga tvivel någonstans – alla hade siktet inställt. Varje aktion följdes av publikens tjutande och galande. Sett ur Real Madrids ögon var flödet fantastiskt, och det bådade gott. När Ramos tidigt hade hunnit nicka bollen i ribban visste man att saker var på väg att hända.
Så efter 16 minuter kom det: Carvajals inspel skarvade en försvarare och letade sig in tvärs över straffområdet – skarven ställde både Dante och Naldo varpå en fristående Ronaldo enkelt kunde stöta in första bollen till ett kokande Bernabéus glädje. Som om inte det vore nog som fingervisning på den efterföljande matchbilden kom endast minuten efter det andra ledningsmålet. Ronaldo igen – denna gång efter en läcker nickskarv som letade sig in i bortre hörnet till följd av en hörna. Det var utjämnat. Eufori. Plötsligt kändes ingenting omöjligt.
Men efter det andra målet valde Real Madrid att köra ett mer avvaktande spel. Med resultatet utjämnat kunde Wolfsburg inte längre bara sitta djupt och stå rätt, utan nu var deras vinst i Tyskland raderad, deras överlevnad allvarligt hotad – de var tvungna att tänka anfall också. Real Madrid gjorde rätt i att inte fortsätta med samma intensitet som de första tjugo, för det hade givetvis inte hållt till andra halvlek. Man övergav den höga pressen, komprimerade lagdelarna och föll längre ner för att vänta in motståndaren och utnyttja kontringslägen – något BBC tackar ja till alla dagar i veckan. Wolfsburg kom in i matchen – kanske lite för mycket. Förutom att Luis Gustavo vid två tillfällen fick avlossa två skott centralt utanför straffområdet utan någon väsentlig press, var bortalaget också riktigt nära på att trycka dit en kvittering efter att Bruno Henrique lämnats helt ensam i straffområdet – i det senare fallet lyckades marängernas försvarare lyckligtvis blockera skottet. Om man i större utsträckning hade tilllåtit Wolfsburg komma så nära Navas bur skulle resultatet på allvar ha äventyrats. Men Zidanes mannar klarade sig till halvtidsvila med tvåmålsledningen intakt – och då ska även nämnas att den kunde ha utökats ytterligare om bara Benzema hade varit lite mer alert i det avgörande ögonblicket.
Till andra halvlek, inga ändringar gjorda. Real Madrid startade återigen med högt tempo och hög press, och man härjade mestadels på offensiv planhalva. Ju mer klockan tickade desto mer luktade det avancemang. Publiken gjorde matchen igenom ett strålande jobb – hög nivå. Det tredje målet såg faktiskt ut att ha kommit då Ramos återigen var först på en hörna – nicken letade sig till stolpen och studsade in på målvakten, och i det läget såg bollen ut att ha passerat mållinjen. Domaren friade, men reprisen visade att han troligtvis gjorde fel.
För det mesta var matchbilden sedan den, att Real Madrid hade mest boll, hotade motståndarmålet med inspel, inlägg och skott, medan Wolfsburg försökte göra det mesta av situationerna när man väl fick bollen. När Modric, efter att ha vunnit bollen i ett ypperligt läge med stora ytor på Wolfsburgs planhalva, föll utanför straffområdet, blåste domaren för frispark. Reprisen visade att domaren återigen blåste felaktigt, då tacklingen faktiskt träffade boll – men kanske är det så att saker och ting tenderar att balanseras ut för eller senare. Tog frisparken, det gjorde Cristiano Ronaldo, och han satte den bakom Benaglio, som inte kunde annat än låta sig besegras dels av stjärnans skott, dels av sina försvarares oförmåga att hålla muren tät. Tre mot noll – hattrick av Ronaldo – R7MONTADA!
De resterande tio minuterna var ur en supporters ögon en spännande väntan på slutsignalen. Tanken att Wolfsburg endast behövde ett mål för att rasera allt var givetvis obehaglig, och ju närmre slutet desto mer ödesdigert vore ett mål. Zidane väntade nästan hela matchen med sina byten. Med några minuter kvar fick Jesé kliva in istället för Benzema, och på tilläggstid hoppade Varane in istället för Modric. Som för att öka på spänningen ännu mer valde domaren att inte blåsa av förrän efter fyra tilläggsminuter, trots att skyltarna hade visat tre sådana. Det var i själva verket så märkligt att, när klockan slog 93, slutade Wolfsburgs spelare att springa, trots att Real Madrid hade bollen i farlig läge, i tron om att matchen var över.
Men slutet kom och resultate stod sig. Spelarna var såväl lyckliga som lättade och Bernabéu, som för kvällen hade sköljts av ett konstant regn, sjöng till den klassiska hymnen. Hala Madrid, Hala Madrid, Hala Madrid!
***
Ikväll visade Real Madrid var skåpet ska stå. Man var numret större och man visade ännu en gång att man alltid är att räkna med i denna turnering. Juanitos anda vilade hela kvällen över arenan, och Wolfsburg fick känna på vad det innebär att spela 90 långa minuter på Bernabéu. Erfarenhet, skicklighet, magi, ja det kan benämnas på många sätt, men Real Madrid hade helt enkelt mer av det än Wolfsburg, och det var skillnaden lagen emellan.
Spelmässigt genomförde marängerna en klockren match. Det var inte mycket man kunde ha gjort bättre. Den fantastiska inledningen där man inskränkte tyskarnas inflytande markant, för att sedan falla tillbaka och spara på krafter (även om det i det fallet blev lite för farligt), för att slutligen på nytt pressa tillbaka och utöka ledningen. Samtliga spelare gjorde ett bra jobb, samtliga ska ha beröm för sina prestationer, framförallt för att man spelade som ett lag. Zidane ska även han ha beröm som ställde upp med den bästa elvan han kunde och för att han verkar ha lyckats motivera grabbarna. Men matchens stora utropstecken var givetvis Cristiano Ronaldo, som stod för de tre målen och matchen igenom visade exemplarisk arbetsmoral och vilja. Han är nu uppe på 16 mål i turneringen, endast ett ifrån att tangera det historiska rekordet från 2014. Som det ser ut nu har han goda chanser att dessutom slå det. Det är nog ingen madridista som missunnar honom det heller.
***
Efter den något halvskakiga första perioden för Zidane, har den senaste månaden varit mycket positiv. I synnerhet de senaste veckorna. Utom den ovanligt usla insatsen förra veckan mot Wolfsburg (som inte får glömmas, även om det är enkelt i detta läge) har man minskat avståndet upp till Barcelona från tolv till fyra poäng, avancerat till semifinal i CL för sjätte året i rad och ser allmänt bra ut. Man har med andra ord varit nästintill fläckfria. Zidane har hittat sin föredragna formation och det som såg ut att sluta i fiasko kan, om det fortsätter så här, ändå ses med viss entusiasm när allt ska summeras. Det är givetvis fortfarande osannolikt att man vinner ligan, och för att vinna CL måste tre på förhand mycket tuffa matcher vinnas – men just nu ser det bra ut, och prognosen är definitivt inte lika mörk som, säg, januari månad. Vi får fortsätta hoppas på det bästa.
Hasta el final – Hala Madrid!
Real Madrid – Wolfsburg 3–0 (3–2 totalt)
Ronaldo 16', 17', 77'
