Så blev jag Rojiblanco
Atléticoredaktionen förstärker sitt manskap med ytterligare en skribent och vi hälsar Alexander Ivanovski ombord på Atléticoskutan. För Alexanders del var det den blonde ynglingen Fernando Torres som ledde fram till den brinnande kärleken för Atlético de Madrid...
Jag är en kille på 19 år som har haft ett rött och vitt hjärta sedan säsongen 2000/2001.
På den tiden hade jag inga större kanalpaket så jag tittade på alla matcher som jag hade tillgång till.
Jag fick upp ögonen för ett lag med röd och vita tröjor med en blond kille med nummer 9 längst fram, Fernando Torres. Jag såg alla matcher jag kunde och tillslut var jag fast.
Match efter match satt jag bänkad framför tvn, i början gick allt bra men efter några matcher märkte jag att det inte var det bästa laget i världen som jag hade fastnat för.
Veckan då laget vann var jag på ett bra humör och veckan då det gick mindre bra ville jag att tiden skulle rinna iväg så att nästa omgång kunde spelas. Det var detta som gjorde att jag fastnade ännu mer för Atlético de Madrid. Väntan, glädjen och motgångarna gjorde att jag fick mer och mer känslor för klubben.
Försäljningen av Fernando Torres gjorde att jag tappade intresset lite då jag inte hört något om att någon ersättare skulle anlända. Mitt intresse svalnade några matcher tills jag såg två stycken anfallare, en längre med långt blont hår och en kort svarthårig ivrig argentinare med nummer 20 på ryggen, Kun Agüero. Dessa spelarna lyfte mitt lag till skyarna vilket gjorde att jag var mer fast än någonsin. Tiden gick och radarparet spottade in mål, match efter match.
Inga av mina vänner visste riktigt vilket lag Atlético de Madrid var förrän vi kvalificerades oss för Champions League. Vårt äventyr i Champions League gick inte lika bra som jag hade trott från början men med en tredjeplats i gruppen vilket gjorde att vi blev direktkvalificerade till slutspelet i Europa League.
Andra rundan av semifinalen mot Liverpool betydde mer för mig än finalen (tro det eller ej). Efter att Aquilani gjort 1-0 satt jag och hade ett ord i mitt huvud ”Patetico” och tänkte att det inte skulle förvåna mig om Liverpool gjorde 2-0. Några minuter in på tilläggstiden gjorde Benayoun 2-0 för Liverpool och jag släckte tvn, vände mig om och grät med ansiktet pressat ner i kudden över en fotbollsmatch vilket aldrig hänt tidigare. Eftersom att tvn i mitt vardagsrum var igång då jag tidigare under kvällen satt där kunde jag i min sorgsenhet höra hur sekund efter sekund rann iväg och los Rojiblancos var påväg ut från turneringen. Efter X antal minuter hör jag min syster skrika ivrigt på mig att jag skulle snabba mig att komma och kolla. Jag sprang snabbare än jag någonsin hade gjort i hela mitt liv och till min förvåning (!) ser jag att Deadly Diego hade stänkt in 1-2 med endast några minuter kvar av förlängningen och där brast jag ut i en glädje som jag inte hade gjort sedan MFF vann SM-guld 2004 på ett regnigt Malmö Stadion.
För första gången på länge hade mitt Atlético de Madrid vunnit över ett storlag ute i Europa (med undantag ligamatcherna mot Barcelona) och jag kunde äntligen gå rakryggad och säga stolt att mitt lag var Atlético!
Jag kunde knappt bärga mig innan finalen skulle spelas och jag var så ivrig att mitt lag skulle spela en stormatch för första gången på 15 år. Finalen är en saga för sig där jag satt och var nära att brista av nervositet. Forlán gjorde 1-0 och jag var inte så glad som jag borde vara då mitt lag spelar bättre under press. Av min egen erfarenhet visste jag om att vi ofta sjönk ner i tempo och kunde lätt tappa matcher när vi var i ledning. När sedan Davies (?) gjorde 1-1 tänkte jag att vi skulle tappa matchen och låta Fulham dominera och därefter även släppa in ett eller två mål till.
Atlético repade sig snabbt och skapade chans efter chans vilket gjorde att jag inte tappade hoppet helt. Man såg på spelarnas ögon att detta var något som de absolut inte ville förlora och att det var något både de och klubben hade väntat på för länge. De röd och vita krigarna fortsatte att pressa Fulhams försvar som stod emot bra hela matchen, tills det var fyra minuter kvar av den sista förlängningskvarten.
Då Deadly Diego slog till igen efter en assist av Kun Agüero som hade krigat till sig bollen vid den vänstra hörnflaggan. I detta ögonblicket visste jag inte var jag skulle ta vägen.
Idag börjar jag förstå vad titeln betyder och det värmer varje gång jag tänker på Europa League. Efter segern tänker jag på att det ska bli nya titlar till laget men efter en säsong har jag kommit ner på jorden igen och har börjat förstå hur stort detta var och att det inte händer varje dag.
Jag var även i Madrid 15-17 maj, dagarna efter bragden och det var en av de mäktigaste känslorna jag haft i hela mitt liv. Stora delar av staden kokade och var lyckliga över vad som hade hänt, förutom de folket som bor vid andra sidan soluppgången (Santiago Bernabeu).
Mitt intresse har gjort att jag har åkt ner två-tre gånger för att följa Atlético och denna gången blev det under en längre tid då jag inte kunde nöja mig med en match.
Det är alltid samma härliga känsla att se Atlético spela och framförallt på ett soligt Vicente Calderón när man sitter på första parkett.
Namn: Alexander Ivanovski
Ålder: 19
Utbildning: (radio)journalist på Mediegymnasiet i Malmö
Sysselsättning: Student i Madrid för att bosätta mig och skaffa ett jobb och framförallt följa Atlético Madrid.
Hemstad: Malmö
Favoritlag: Atlético de Madrid, MFF
Favoritspelare: Forlán, Kun Agüero, Perea och Dominguez.
