Sagolik återkomst för Raúl i Madrid
Så kom den dagen som den vita prinsen var tillbaka i sitt slott. Raúl Gonzalez Blanco var tillbaka på Estadio Santiago Bernabéu.
Sällan har det skådats något så vackert ur Real Madrid-synvinkel som när nuvarande lagkaptenen Iker Casillas bara minuter före avspark överlämnar bindeln till den forne. Känslan som då fyllde alla madridistas hjärtan med glädje hölls lyckligtvis hela matchen ut. En match som inte i sig var något vidare fotbollsmässigt. Men den sportsliga aspekten får för den här gången ursäkta, den emotionella var under torsdagskvällen starkare.
Känslan av att se Raúl tillbaka i den vita tröjan var under torsdagskvällen starkare än känslan av det faktum att Jesé Rodriguez, som undertecknad var redo att börja kategorisera under rubriken ”Eviga talanger”, gjorde två vackra och högkvalitativa mål. Detta säger det mesta om sinnesstämningen den här torsdagen. Att ”egoisten” Cristiano Ronaldo för kvällen valde att låna ut sitt tröjnummer hamnade även det i skymundan. Allting kretsade kring el capitán.
Mål eller inte mål. Raúls prestation i den vita tröjan var enkel att känna igen. Kämpaglöd, löpvilja och finess. Även om kaptenen misslyckats med att näta när tillfälle gavs hade ingen tidning dagen efter fokuserat på brist på mål. Inte ens Sport. Så länge han inte sprungit offside femtioelva gånger under matchens gång hade han ändå ansetts som ett bättre alternativ än nuvarande förstavalet Karim Benzema som spjutspets.
Nej, denna text har inte genomsyrats av ett seriöst förhållningssätt. Men å andra sidan var torsdagskvällen på Bernabéu inte heller blodigt allvar. Om ni inte tror mig, se sammandrag från jippot här. Benzema springer inte offside en enda gång!
Denna kväll, denna magiska kväll, var regisserad. Av vem? Quentin Tarantino? Knappast, nyligen konstaterat; inget blodigt allvar. Gud? Knappast. Gud sprang själv runt på Santiago Bernabéu och tog emot åskådarnas hyllningar. Guden som en dag fick samma åskådare att kalla klubben i hans hjärta för Raúl Madrid.
