Spanienredaktionen bloggar om Spansk Fotboll: SD Huescas kommuniké till FC Barcelona och LFP

För ett par år sedan nämnde jag i en artikel efter ett besök i Barcelona med glimten i ögat att man "stavat fel", att man visst råkat skriva Saragossa (som staden heter på katalanska) och inte Real Zaragoza (som laget heter) och att det för en så stor organisation måste varit en "lite pinsam miss". Det här satte "fart" (allt är ju relativt) på geniknölarna hos ett gäng... låt oss säga... stora humorister ifråga om ivriga artikelkommenterare, mailare och forumister. I försök som måste stämplas som lite för sökta för att uppfylla avsedd funktion ämnade man "provocera" mig genom att inte särskilt välfunnet referera till Real Zaragoza som "Saragossa". Och jag spelade med till en början. Sådär som man gör när någon man inte känner närmare drar ett riktigt generande skämt. Man ler så att käkarna krampar eftersom de trots allt menade väl och ville underhålla en, hur lamt det än var och så himlar man med ögonen då de blinkar. Man gör det för deras skull, man är i position att bjuda på det. Och av lite semi-motsatt men ändå samma anledning hakade jag på här. De som skrev ville ju trots allt illa, de hade lagt ner lite "tanke" bakom det så vem vore jag då att inte i alla fall låtsas bli förnärmad? Applådera tilltaget för att inte hämma kreativiteten. Mest var det förstås rörande, det är det alltid då någon faktiskt besvärar sig. (Ni får härmed tillbaka den här idén alldeles gratis av mig. Jag lovar att svara lite stött på alla Saragossa eller i alla fall "gilla" ansträngningen.)

 

I alla fall. Jag tycker inte att man ändrar på namn hur som helst. Geografiska platser är en sak, jag är tämligen förvissad om att de personligen inte tar illa vid, men egennamn ska man inte peta på. Det är direkt oförskämt.

Låtom mig ta två exempel. Vi börjar med det längre, personliga.

Min farmors föräldrar kommer från Irland. Min gammelfarmor arbetade som hembiträde på ett gods utanför Killarney, County Kerry. Som de flesta husor hade hon inte mycket att säga till om, hon var underdånig, försökte hålla sig i bakgrunden blott alltför väl medveten om att satte hon sig emot husbond skulle hon falla i onåd och förlora arbete och husrum, hon hade sett det ske. Sett rummen tömmas i källaren. Vi skippar detaljerna och konstaterar med hjälp av enkel matematik att den graviditet hon "drabbades av" inte var vad man skulle kalla frivillig. Och kontraproduktivt nog var det hennes rädsla för att säga emot (för då blir man avskedad) som såg till att hon kastades ut med fötterna först.

Daphne blev Dagny vid landstigningen i Göteborg och fram tills den dag hon dog kände hon sig aldrig någonsin riktigt hel igen. Hon var Dagny, Daphne var död och nu spelade hon en roll man gett henne eftersom hennes riktiga identitet inte välkomnades av svenskan som språk eller av samhället; vi hade inte EN KULTUR där människor hette Daphne här (det här är trots allt länge sedan, jag vet att mycket har hänt men det har inte alltid varit som det är idag och det kommer inte alltid vara som det är idag).

Och ungefär detsamma råkade en ansenlig mängd chilenare som kom till Sverige på 70-talet ut för, mången Jorge blev Jörgen. Jag känner flera själv.

Jag förutsätter att ni förstår vad jag menar?

Man berövar inte någon sin identitet för att passa in den i sin egen snäva "kultur".

 

Någon som tröttnade på FC Barcelonas sätt att konsekvent vägra kalla de spanska lagen vid sina riktiga namn var SD Huesca.

I en kommuniké som skickats till FC Barcelonas president Sandro Rosell och till LFP skriver man, och som publicerades på hemsidan igår skriver man:

 

"De språkliga, kulturella och geografiska skillnaderna berikar vårt land. Vi delar viljan att främja, sprida och bevara dem. 

Vi tror dock att värnandet om det egna, som i alla aspekt då extremism kommer in i bilden, gör mer skada än nytta. Det när nationalism.

SD Huesca har just firat sitt hundraårsjubileum. Det är hundra år av historia, av våra färger, vår sköld och vårt namn och vi är stolta över vår klubb och allt vad den är. Just därför vill vi att den respekteras som den är.

För andra katalanska klubbar, som Girona FC, Sabadell och Gimnastic de Tarragona är det här självklart. De använder vårt kastillianska namn trots att de talar katalanska. Men för FC Barcelona är vi SD Osca.

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att vi tar emot det engelska laget Newcastle United. Anser ni då att det skulle vara lämpligt mot dem att referera till dem som "Nuevo Castillo"? Anser ni att det skulle stävja den språkliga mångfalden om vi helt enkelt kallade dem vad de heter - Newcastle? Vi hävdar  tvärtom i så fall - att användandet av de egentliga namnen berikar och värnar om våra många språk och vår kulturella mångfald.

/.../

Vi tillhör LFP som ni och som alla andra i de professionella ligorna. Vad vi heter finns registrerat där, våra sköldar och våra spelare som bär dem står också att finna där . Vi ber er respektera oss, vad vi är registrerade som och framöver använda er av vårt riktiga namn, det ni finner i LFP.

Och det finns i spanska Liga de Fútbol Profesional inget lag som heter SD Osca."

 

FC Barcelona har tagit till sig av det här. Man har beslutat sig för att erkänna SD Huesca. För det applåderar jag Sandro Rosell.