12 år sedan Antonio Puerta gick bort – så minns vi honom
I dag, på dagen, så är det tolv år sedan Antonio Puerta gick bort. Så här minns svenska Sevillasupportrar, boendes runt om i Europa, honom.
Sevilla mötte Getafe hemma på Ramón Sanchez Pizjuán. Det var den 25 augusti 2007. Antonio Puerta, då 22 år gammal, föll ihop på planen med hjärtstillestånd. Efter några minuter reste han sig och fick hjälp av planen. I omklädningsrummet föll han ihop igen och åkte med illfart in till sjukhuset. Tre dagar senare, den 28 augusti, avled han. Han lämnade sin fru efter sig – och sin då ofödde son.
Drygt ett år tidigare så hade den spanska supertalangen hunnit göra debut för landslaget. Detta i en match när Spanien förlorade emot Sverige. 2–0 blev det då. Det blev hans första och enda match i den spanska A-landslagströjan.
Förlusten av Antonio Puerta är enorm. Inte bara för Sevilla FC som klubb, utan även för Spanien och hela fotbollsvärlden. Både innan och efter Antonio Puertas dödsfall så har fotbollsvärlden drabbats av flera tragiska händelser. Miklos Feher. Ivan Turina. Daniel Jarque. Och Sevillas andra son, José Antonio Reyes, som tragiskt gick bort i en bilolycka för bara några månader sedan. Det är bara ett fåtal av de fotbollsspelare som lämnat världen allt för tidigt – och det är dessa personer vi skänker en extra tanke i dag.
Martin Weiner, som har följt Sevilla FC sedan 13 år tillbaka, berättar om sitt starkaste minne med Antonio Puerta:
Ibland spenderar man timmar på nätet. På telefonen. Man surfar runt. Man läser texter. Man kollar klipp på Youtube. Ibland kastar man bara bort tiden på meningslöst innehåll, ibland spenderar man tiden på sådant som faktiskt fyller en funktion.
Jag vet inte hur många gånger jag sett det avgörande målet mot Schalke 04 på Youtube. Och det är verkligen inte bortkastad tid på något sätt.
Säsongen är 2005/2006. Sevilla spelar semifinal i Europa League – eller Uefacupen som den då hette – och jag har själv inte hunnit lära känna mitt kära Sevilla ännu. Men minnet finns där ändå. Trots att jag inte var medvetande då.
Passningen från Jesus Navas. Löpningen av Puerta. Där borta på andra sidan. Det perfekt precist riktade skottet mot den bortre stolproten. Det evighetslånga målskriket från den initierade Sevilla-kommentatorn. Den kokande kitteln på Ramón Sanchez Pizjuán. Extas.
Det är otroligt märkligt hur ett minne kan vara just ett minne, detta utan att man själv faktiskt har upplevt det. Det känns som en slags illusion. En efterhandskonstruktion; men som ändå är så otroligt verklig på något vis. Man ser bilderna. Fragmenten. Och på något sätt så man gör man de till sina egna. Man formar det till något eget. Ett minne av värme. Av lycka. Av eufori.
Målet innebar 1–0 till Sevilla. Fullträffen var det enda målet som gjordes i dubbelmötet mellan Sevilla FC och Schalke 04. Målet tog Sevilla vidare till final i Uefacupen; en finalmatch där man sedermera utklassade Middlesborough med 4–0. Men trots att vinsten var Sevillas första Europatitel någonsin, så betyder den på något sätt mindre i sammanhanget såhär i efterhand.
Det starkaste och mest emotionella minnet från det året gäller nämligen någonting annat. Det som skedde ett par veckor tidigare innan pokalen lyftes mot vårhimmeln i Eindhoven-natten. Det där minnet där sonen från Sevilla spelade huvudrollen. Den evige. Antonio Puerta.
Malena, boende i Sevilla, berättar om hennes första minne av Antonio:
Jag blev inte Sevillista förrän efter Puertas bortgång men har i efterhand förstått hans storhet och varit på flera av hans minnes-matcher (Trofeo de Antonio Puerta). Min första match var i oktober 2007, bara en dryg månad efter att Puerta lämnat världen. På den tiden var minut 16 en tyst minut i Puertas ära, och det var väldigt känslofyllt att vara där så pass kort tid efter. Även spelarna tyckte att det blev för känslosamt och därför byttes den tysta minuten ut till en speciell hejaramsa istället. Att vara där på plats och höra en publik som hejar och sjunger, och som plötsligt tystnar och får hela stadion att bli helt ljudlös, för att sedan efter en minut dra igång igen... Det är Sevillismo!
Paco, vår äldsta medlem i peñan, skickar ett röstmeddelande men klarar knappt av att prata rent på grund av gråten som sitter i halsen. Han säger att han ringer igen när han lugnat ner sig men fortsätter prata.
”Under mina 76 år har jag samlat många fina minnen från Sevilla. Jag har till exempel sett när Sevilla vann supercupen mot Barcelona, hur Puerta dribblade omkring som han ville, när laget gick upp från andra division och målen av Puerta. Men ett av mina värsta minnen, som fortfarande känns i hela kroppen, det var under den match som Puerta föll ihop. Han reste sig och gick av plan som om inget hade hänt, men jag såg då, i hans ögon, att detta var inte bra och det krossade mitt hjärta. Och det var något av det värsta jag sett.”
Sami, boende i Stockholm, berättar:
12 år har gått sedan Antonio lämnade oss, men än så känns det som igår. Minnena blir starkare för varje år som går, saknaden blir större men stoltheten växer. Stoltheten av att ha fått uppleva Puerta som spelare, och även om man inte fick njuta så långt som man hade hoppats på, så fick vi ändå fira hela fem titlar tillsammans med vår juvel. Det starkaste minnet jag har av Puerta är nog densamma som de flesta, målet mot Schalke 04, men det var så mycket mer man vill minnas av Puerta. Jag minns hur han uppträdde på planen, hur han krigade för skölden, den respekt och ledarskap han utstrålade trots sin unga ålder. Puerta var och förblir en stor förebild för våra framtida canteranos, och kommer på ett eller annat sätt att bära denna klubb i all framtid.
