Lagbanner

Krönika: Jag har aldrig varit stoltare

Instinktiva tankar dagen efter ett mycket tungt nederlag.

God morgon, tappra Sevillistas. Här kommer en text skriven morgonen efter det tyngsta nederlaget jag hittils upplevt med Sevilla. Jag är visserligen medveten om att man kanske inte bör ventilera alla oöverlagda känslor när man i viss mån befinner sig i känslomässig obalans, i affekt. Och kanske kommer jag inte kunna stå för den här krönikan till 100 procent om ett par veckor, dagar eller timmar. Men åsikter är trots allt till för att dela med sig av, vare sig de är genomtänkta eller ej.

Jag har aldrig varit så stolt över att vara Sevillista som jag är idag. Det vitröda laget från Andalusien som jag följt i ett antal år nu, och som funnit sig en alldeles egen plats i mitt hjärta, har kämpat sig tillbaka från djup sorg och fotbollsmässig kris under en och samma säsong på ett sätt som bara hjältar gör. 

I höstas var vi närmare nedflyttning än Champions League-plats, spelarna var håglösa och uppgivna, Dani Alves längtade bort och ingen kände överhuvudtaget för att spela fotboll längre. Avgrundsdjup förtvivlan och förrädisk apati i kombination med blasfemiskt försvarspel för med sig elände och motgånger. Men vad vi nu har fått den äran att bevittna är när ett kollektiv bestämmer sig för att svetsa sig samman och gemensamt vända på en destruktiv utvecklingsriktning. 

Med trasiga hjärtan, bristande självförtroende, med en grundläggande spelare som Javi Navarro utanför planen och med Antonio Puerta tagen ifrån oss lyckades Sevilla ta sig tillbaka. Vi är med i racet om fjärdeplatsen i La Liga och, med marginalerna på vår sida, hade vi varit i kvartsfinal i Champions League idag. Vi var löjligt nära. Tårdrypande. Men bragden våra spelare stått för denna säsong är fortfarande densamma. Storslaget.

Nu till framtiden. Om vi nästa år, i en eventuell liknande sits, ska kunna ta oss längre i Champions League, och högre upp i La Liga-tabellen, behöver vi bli smartare. 

Vi har en av världens i särklass bästa offensiv. Vi har ett lag med spelare som kan spela ut vilket lag som helst, i vilken match som helst. Och visst skulle vi kunna vara nöjda så. Vi skulle kunna vara belåtna med att vi, en bra dag, kan vinna mot storlag med 4-3 hemma på Sanchez Pizjuan, att vi vissa säsonger kan hamna topp fyra i ligan och att vi får visa upp vår småtrevliga fotboll i Champions League.

Men jag kan känna att vi också måste kunna kräva att det här laget, med världens bästa offensiv, måste ha en tränare som kan se till att vi förvaltar vad vi faktiskt har. Imorgon kanske vi inte längre förfogar över de här spelarna. Vi måste inse att det är just nu vi sitter på ett av världens bästa lag, och att det borde tas till vara på. Vi behöver bli smartare, lite mer beräknande, lite mer taktiska - men kanske allra främst - vi måste kunna stänga matcher.
 
Manolo Jimenez är en Sevilla-legendar, med stort hjärta för klubben, och som jag skrev i min första krönika här på Svenskafans, så tyckte jag att han var värd en chans att leda laget bara på sina spelmässiga meriter. Och han har gjort väldigt mycket väldigt bra. Men är han mogen nog att förvalta spetskompetensen som det här spelarmaterialet trots allt besitter? Efter gårdagens match är jag tveksam.

Att vi har problem i försvaret och att vi släpper in för många och för enkla mål har liksom inte varit någon hemlighet den här säsongen. Men på vilket sätt gör Manolo saken bättre genom att i en avgörande match i Champions League, och en av klubbens genom tiderna viktigaste matcher, i en betryggande tvåmålsledning, i princip spela med endast två backar? Dani Alves, som vi vet är en duktig försvarspelare, borde ha fått defensivare instruktioner och detsamma gäller Adriano, som jag personligen tycker borde blivit utbytt mot Mosquera i andra halvlek. 

2-0 hemma mot Fenerbahce ska innebära avancemang. Men Manolo JImenez saknar inte bara tränarmässig rutin, utan han saknar också en räv bakom örat. I förlängningen fanns dessutom varken Jesús Navas, Luis Fabiano eller Christian Poulsen på planen. Däremot Arouna Koné, Enzo Maresca och Renato. Vad tycker ni är att föredra? Självfallet måste man göra byten, och Maresca var kanske förlängningens bästa spelare, men att plocka in Koné och Renato istället för Navas och Fabiano i årets viktigaste match är galenskap i mina ögon.

Att i kritiska lägen spela smart, till viss del cyniskt och destruktivt är inte att överge sina principer och visioner om vacker, underhållande fotboll. Det är att vara mångfaceterad och flexibel. Det är att vinna titlar. Jag tycker om Manolo Jimenez, och jag tror att han kan bli en lysande tränare i framtiden. Men jag tror inte att han idag är mannen som kan förvalta den kvalité som dagens Sevillatrupp besitter. 

Men faktum kvarstår; Jag har aldrig någonsin varit så stolt över att vara Sevillista som jag är idag. Vi ska hålla huvudet högt och stötta spelarnas och Manolos fortsatta kamp om fjärdeplatsen.  Åsikterna jag framfört i den här krönikan är instinktiva tankar som jag kände ett behov att dela med mig av, och det skulle inte förvåna mig om ingen håller med mig. 

Kanske letar jag bara fel, som man lätt gör dagen efter ett såpass smärtsamt nederlag som gårdagens. Kanske behöver vi helt enkelt bara en ny mittback.

Slutligen vill jag säga att det är härligt att se den positiva anda som råder i forumet trots förlusten, heder åt er tappra Sevillistas!

Vamos mi Sevilla! 
  

Samuel Öjring2008-03-05 09:50:00
Author

Fler artiklar om Sevilla

Tuff start för Sevilla - När allt inte går enligt planen