Vinnarmentalitet
Sevilla har precis avslutat en väldigt framgångsrik säsong, i väntan på VM-sommarens omvälvande spelar- och tränarflyttar, chansen att återvinna tappad yta i den spanska toppen. Den ojämförligt största framgången var naturligtvis den europatrofé som Sevilla hämtade hem. Europa League blev den framgången det blev eftersom Sevilla besitter en vinnarkultur som är svårgriplig.
Kuriosa i sammanhanget fotboll är att det tycks finnas stora klubbar vars öde det är att förlora när mycket står på spel, och så finns det mindre klubbar vars öde det är att vinna när belöningen är enorm. Exempel på den första typen av klubbar kan vem som helst hitta, och det vore orättvist och missvisande att just idag peka ut ett spanskt exempel som finns på allas tungor. Ett exempel på den andra typen av klubbar är Sevilla. Och det handlar inte om sportslig överlägsenhet, utan förmåga att vinna oavsett motståndet.
I den spanska historien är Sevilla inga giganter. Sex lag ligger före i maratontabellen, och i antal liga- och cupmästerskap finns det många som kommer före. Men i finalsammanhang finns det få som matchar Sevillas träffsäkerhet. I sin historia har Sevilla förlorat tre av tolv finaler: Copa del Generalísimo-finalerna 1955 och 1962, mot Athletic Bilbao (då lagen på grund av språkligt förtryck var tvungna att kalla sig själva Atlético de Bilbao och Sevilla Club de Fútbol), respektive Real Madrid. Därutöver tillkommer Uefas Supercup 2007, då Sevilla föll mot Milan enbart tre dagar efter klubbens största trauma i modern tid, då Antonio Puerta avled i sviterna av upprepade hjärtinfarkter.
Nio finaler har man vunnit: Copa del Presidente de la República de Fútbol-finalen (senare omdöpt till Copa del Generalísimo som sedermera blev Copa del Rey) 1935 mot Sabadell, cupfinalen 1939 mot Racing Ferrol, cupfinalen 1948 mot Celta Vigo, Uefacupfinalen 2006 mot Middlesbrough, Uefas Supercup 2006 mot Barcelona, Uefacupfinalen 2007 mot Espanyol, cupfinalen 2007 mot Getafe, cupfinalen 2010 mot Atlético Madrid, och Europa Leaguefinalen 2014 mot Benfica.
Det sitter någonting i väggarna i Sevillas omklädningsrum. Och det överlevde den sportsliga trojkan mellan 2010 och 2013, då en hel generation av Sevillaspelare byttes ut, och då flera tränare fick provsitta på bänken framför Tribuna Preferencia. Ramón Encinas lade grunden till det 1935, Pepe Brand bar det vidare 1939, Patricio Caicedo återfann det 1948, Helenio Herrera slarvade bort det 1955, Ramón Sánchez Pizjuán byggde in det i stadions väggar 1958 men Antonio Barros lyckades inte hitta det 1962. Joaquín Caparrós började gräva fram det mellan 2000 och 2005, 2006 slet Juande Ramos ut det, Puerta tog det med sig 2007, 2010 återskänktes det till Antonio Álvarez, och 2014 höll Unai Emery det i sin hand: en fysisk form av metaforen för en vinnarklubb. Kanske återfinns det i talismanerna; Betos handskar som egenmäktigt gjorde Sevilla till vinnare, inte bara i staden Sevilla utan även i Europa; eller Alberto Morenos tröja nummer 16? Eller kanske till och med Unai Emerys röda armbågslappar, eller varför inte Ivan Turina-banderollen som var närvarande både vid derbyvinsten i november och i Turin i maj?
Hur uppenbara är vinnare på förhand? När det gäller den absoluta toppen av fotbollsvärlden så ser man ofta redan under hösten vilka som troligtvis lyfter vilken buckla. Tecken på storhet och överlägsenhet börjar uppenbara sig redan efter några matcher, och de växlar man drar i oktober behöver inte vara för stora när det gäller dessa topplag. När det gäller Sevilla så har man (nästan) aldrig kunnat veta på förhand att det skulle gå som det gick, de säsonger i modern tid då Sevilla slutat som mästare i flera tävlingsformer. 2005 var ingen strålande säsongsstart för Sevilla. Redan strax efter nyår var Sevilla utslagna av Cádiz i första cuprundan. Först därefter började resultaten anstå en värdig europeisk mästare, även om man knappast trodde att det fortfarande lilla Sevilla var kapabla till att slå ut Schalke. Men framåt våren kunde man se att Sevilla var ett lag som kunde göra det, och det gjorde de till slut.
2006/07 var undantaget. På första halvan av säsongen tog man 13 segrar av 19 möjliga och hängde med i striden om guldet ända in till den sista omgången. I Uefacupen slog man ut Shakhtar Donetsk på vilja och intensitet, därefter Tottenham med kvalitet och glans. Det höga lägstanivån gjorde att man under hösten kunde tala om att Sevilla skulle kunna ta någon av titlarna. Man tog två av tre – Uefacupen och Copa del Rey. Detta efter att man redan tagit Supercupen under sommaren.
Paradoxalt nog tog man (nästan) inga titlar när man var som ekonomiskt starkast, hade Champions League-avancemang och kunde sluta trea av bara farten 2009. Måhända ett favoritskap som vägde för tungt, eller att man hade gått upp till en högre nivå där taket var högre. Kraven och förväntningarna ökade mer än vad Sevilla var kapabla till att leverera, och till slut, under en missriktad sportslig nysatsning precis efter att man bärgat sin femte cuptitel i finalen mot Europa Leaguemästarna Atlético 2010, kollapsade Sevilla under sig själva. Självbilden var svår att komma till rätta med för klubben, som istället för att vara en av de stora nu bara var en av de medelstora igen. Det krävdes en total omstart under sommaren 2013 för att kunna återfå en sanningsenlig självbild och rätta till förväntningarna.
Jag vill mena att tecken på att Sevilla skulle nå ändra fram till Turin och lyfta en pokal där aldrig dök upp under hela säsongen, inte förrän Beto räddade Benficas andra straff i avgörandet av finalen. I varje steg på vägen fanns det bekymmer och förhinder som borde ha omöjliggjort den resa Sevilla befann sig på. Detta är kännetecknet för att årets Sevilla inte har varit det mest välbalanserade laget, eller de som har det skarpaste eller mest intensiva anfallet, ej heller det lag som är omöjligt att göra mål på. Sevillas medelmåttighet i alla kvantitativa aspekter borde ha stoppat dem redan i kvartsfinalen, eller till och med åttondelsfinalen. Men vinnarmentaliteten gick aldrig att döda. Och jag erkänner att jag inte trodde att Sevilla skulle räcka hela vägen, jag själv trodde att varje steg Sevilla tog efter åttondelsfinalen var en festlig likfärd.
Så förutsättningslös som jag var, var aldrig Sevilla, det hör inte hemma i omklädningsrummet på Sánchez Pizjuán. Det har det aldrig gjort. Ett förutsättningslöst lag hade valt att inte lägga kraft på att vända ett 0-2-underläge efter hemmamatchen mot de eviga stadsrivalerna, utan hade fokuserat på ligaspelet och förhoppningsvis få ett nytt försök nästa år. Ett förutsättningslöst lag hade inte varit kapabelt till att få in en 3-1-reducering i sista sekunden mot Valencia som innebar avancemang till finalen.
Det är nog många klubbar, speciellt idag, som är avundsjuka på Sevillas närmast mystiska kapacitet till att vinna finaler. Detta är ett tecken på att historia betyder något, och att en klubb är mer än ett lag – utöver sin fysiska form är klubben även en samling av känslor och förväntningar, där orsak och verkan kan skifta plats. Eller för att förenkla saken: Sevilla är en vinnarklubb eftersom klubben vinner, och klubben vinner eftersom det är en vinnarklubb.
