Spanienredaktionens julkalender lucka #17
För elfte året i rad presenterar Spanienredaktionen sin julkalender. Bakom årets luckor gömmer sig 24 mål som på ett eller annat sätt har haft betydelse för en spelare eller ett lag. Ett avgörande mål i en VM-final är för de allra flesta det viktigaste målet i karriären, för Andrés Iniesta var det mycket mer än så.
Den 11 juli 2010 stod Andrés Iniesta på den absolut högsta toppen i fotbollsvärlden. Med ett mål i den 116:e matchminuten hade han avgjort en VM-final. När han några månader senare summerade upplevelsen sa han: - att vara lycklig som person är större än någon triumf, det är så jag ser det.
Det var allmänt känt att Iniesta under en längre tid inför VM-slutspelet hade varit extremt skadedrabbad. Vad omvärlden däremot inte skulle få veta förrän sex år senare var att fysiska skador inte varit det enda som Iniesta fått brottats med.
Ett avgörande VM-mål har alltid en stor betydelse, men det där målet på Soccer Stadium i Johannesburg hade flera. Därför har vi valt att dela in den här texten i tre kategorier: Målet, Målskytten och Målfirandet.
Målet - fotbollshistoria.
- I Spanien var det otänkbart [att vinna VM]. Det var något som alltid varit så långt borta. Att se tidningarna med rubrikerna “Spanien världsmästare” var som att vara i en film, Xavi Hernández.
Idag låter det konstigt att säga men innan Iker Casillas lyfte VM-bucklan i Sydafrika så var det många, ja de allra flesta spanjorer som trodde att Spanien aldrig någonsin skulle vinna ett VM-guld. Innan 2010 hade Spanien aldrig tagit sig längre än kvartsfinal i turneringen och innan EM-guldet 2008, hade det spanska landslaget totalt saknat någon som helst vinnarmentalitet.
När Carles Puyol nickade in det avgörande målet i semifinalen mot Tyskland så skrev han fotbollshistoria med det då viktigaste målet som ett Spanskt landslag någonsin gjort.
Utdrag ur boken “Andrés Iniesta the Artist”:
- Förstår du vad du har gjort Carles? Du har gjort det viktigaste målet i spansk fotbollshistoria och alla vet om det, sa en av lagkamraterna vid bordet.
- Förhoppningsvis bara till på Söndag, svarade målskytten och upprepade “Bara till på Söndag”.
- Ta det lugnt Carles, jag löser det. Du behöver inte oroa dig.
Plötsligt var allas ögon på Andrés. Alla var förvånade över kraften i det uttalande som han precis gjort men även hoppfulla. För varje gång som han gjorde en sådan djärv förutsägelse så var det oftast för att han hade sett vad som skulle ske.
Även den här gången skullen Andrés Iniesta ha rätt.
Det var ingen vacker finalmatch. Holländarna spelade med “la furía” vrede. En spelstil som Spanska landslag, sedan en brutal OS-match mot Sverige i Belgien 1920, stått för tills det att Luis Aragones tog över 2004 och man bytte vreden mot bollen. Spanjorerna på sitt håll spelade finalen i Johannesburg med “TotalFootball”, den spelstil som Holland under Johan Cruyffs ledning blivit världskända för på 70-talet.
Det var omvända roller. Fulheten från Holländarna nådde en sådan nivå att även den annars lugna Andrés Iniesta började koka. Frustrationen växte men när bollen i den 116:e matchminuten damp ner framför fötterna på Iniesta, stannade omvärlden.
När jag fick bollen så kunde jag inte höra någonting. När jag tog kontroll över bollen kändes det som hela världen stannade. Det är svårt att förklara. I den stunden kände jag ingenting, det var bara tystnad. Bollen, målet och jag. Det är sant att när bollen passas till mig så tar jag ett steg bakåt, för att att se till att jag inte är offside. Jag visste att jag inte var det men det var något instinktivt. Något din kropp gör automatiskt. Och sen… sen kom tystnaden.
Du måste hålla igen bara för en sekund, så att du kan fånga den perfekt. Du är i kontroll. Du och endast du. Bollen var Newtons äpple och det gjorde mig till Newton. Jag behövde bara vänta på att gravitationen skulle göra sitt. Du kontrollerar situationen. Du bestämmer vilken höjd bollen ska vara på när du slår till den, hur hårt du ska slå till den och när du ska skicka iväg den. I den stunden av tystnad är det bara du och bollen.
Min intention var att skjuta så långt in i hörnet som möjligt så att målvakten inte kunde nå den, men den går mer centralt. Jag slår den hårt, det är det ingen tvekan om. Sanningen är att jag inte tycker om att tänka på processen alltför mycket. När du tänker så tappar du en tiondels sekund och om du tänker för mycket så kan du missa.
Den känslan som jag hade på planen är en som jag inte kan sätta ord på. Det var bara väldigt mycket mitt mål och jag vet att jag aldrig gjort ett mål likt det förut. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag vet inte hur man gör det rättvisa.
Det är så Andrés Iniesta beskriver hur det är att göra ett mål som vinner ett VM-guld och gräva ner en hel nations fotbollsfrustration.
- Hela landet enades… jag tror endast fotboll kan åstadkomma något sådant. Under två, tre eller fyra dagar så glömde hela nationen bort allt annat, Pepe Reina.
Målskytten - Mörkret
Sex år senare berättar Andrés Iniesta i en intervju med Sid Lowe om hur det där målet drog honom ur “en mörk plats”.
Lowes artikel publiceras samma dag som Iniestas bok “The Artist” släpps. Den 6 september 2016, det är första gången som Andrés Iniesta öppet berättar om året som ledde upp till det där målet. En period han själv valt att beskriva som “den värsta i mitt liv”.
I sin bok drar han sig från att använda ordet depression, men när han senare beskriver vad han gått igenom så låter det väldigt mycket som just det. En typ av depression.
Utdrag ur boken: Andrés Iniesta the Artist:
Jag vill börja med den värsta stunden. Det handlar inte om dagar, månader eller ett år; det är en odefinierad period i mitt liv. Jag kan inte heller dela upp det i vinster och förluster i matcher som jag spelat. Nä, det här handlar om den stunden när jag inte kunde se ljuset i slutet av tunneln, när jag inte hade någon väg att följa, för jag hade tappat förtroendet för Andrés.
Det var som om jag var på kanten, någonstans jag aldrig varit förut, något jag aldrig erfarit förut. Förtroendet hade alltid varit där. Så när det övergav mig, kände jag mig sårbar, som om jag var offer för något som skrämde livet ur mig, något jag inte kunde hantera. Jag kände en typ av fatalism. Det finns inget svårare i livet än känslan att du inte längre är du. Det är skrämmande.
Det hela började sommaren 2009. Andrés Iniesta hade precis avslutat en historisk fotbollssäsong, för första gången i klubbens historia hade FC Barcelona vunnit en trippel: Ligan, cupen och Champions League. Den sommar borde ha varit en av de bästa i hans liv, men istället hände något Andrés inte kan förklara.
Helt plötsligt utan att veta riktigt varför så började jag att må dåligt. En dag kände jag mig inte bra. Det upprepade sig nästa dag, sen nästa, och nästa…
Det var en hemsk sommar och på försäsongens första träning drog Iniesta på sig en muskelskada. Muskelskadorna skulle bli ett återkommande problem hela säsongen, en direkt konsekvens av att Andrés psykologiskt inte mådde bra.
Under slutet av försäsongsträningen i USA började det att ljusna, man trodde att man äntligen hade hittat problemet bakom Iniestas muskelproblem. Medicinen fungerade och Andrés kände att det hela gick i rätt riktning. Det var då Carles Puyol kom med de otänkbara nyheterna.
- Dani är död.
Jag frös. Jag kunde inte förstå det. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, vad jag skulle tänka. Jag kunde inte tro på det. Dani, min vän Dani hade dött. Hur? Varför? Detta kunde inte vara sant…
Espanyols lagkapten Dani Jarqué hade helt utan förvarning trillat ihop och dött av hjärtproblem under lagets försäsongsträning i Italien. Dani och Andrés hade varit nära vänner sedan de som barn träffats med ungdomslandslaget. Nyheten kom som en chock och gjorde att Andrés föll över kanten.
De kommande dagarna var hemska. Det kändes som att jag var i ett fritt fall, som om allt hade blivit mörkt. Jag letade upp doktorn. “Jag klarar inte mer.”
Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men jag har lärt mig att när din kropp och ditt sinne är sårbart, så känns det som att vad som helst kan hända dig, att du är kapabel av att göra något väldigt skadligt. Att göra vad som helst. Jag vet inte om detta är för starkt, om det är rätt sätt att förklara det på, men jag kände, på något vis kom jag att förstå hur människor kan drivas till galenskap, göra något helt ur karaktär.
Iniesta sökte professionell hjälp. För första gången i sitt liv var Andrés tvungen att ta sina egna behov framför andras, för första gången var han tvungen att be om hjälp.
Skadorna fortsatte att komma och frustrationen växte. Den 13:e April 2010 lämnade Andrés Iniesta träningsplanen på Ciudad Deportiva i Barcelona i tårar. Han visste att detta var en allvarlig muskelskada, att VM var i fara.
Ur VM-dokumentären av Informe Robinson:
Iniesta: Den dagen dödade mig, det är en av de dagar jag känt mig som mest nerbruten. Min hamstring gick sönder men det var mer som om min själ hade gått sönder. Jag lämnade träningen och kunde inte sluta gråta.
Victor Valdés: Vi försökte trösta honom, men det var omöjligt.
En månad senare skulle Vicente del Bosque ta ut sin VM-trupp och Iniesta var nu säker på att han inte skulle vara med.
När Del Bosque efter uttagningen fick frågan om det var en risk att ta med Iniesta, svarade den spanska förbundskaptenen att det hade varit en större risk att lämna honom hemma.
En vecka innan öppningsmatchen i Sydafrika spelar Spanien en sista vänskapsmatch mot Polen. Iniesta är med från start men tvingas senare utgå. Testerna visar på en inflammation i muskeln. Han är tillbaka i tid för öppningsmatchen mot Schweiz men skadar sig på nytt och missar mötet mot Honduras.
Det är främst två män som ser till att Andrés Iniesta spelar den sista gruppspelsmatchen mot Chile, där han gör Spaniens avgörande mål, och sedan håller sig skadefri hela vägen till finalen: Raúl Martínez och Emili Ricart.
Barcelonas sjukgymnast Emili Ricart har Andrés Iniesta vid flera tillfällen kommit att beskriva som sin personlig skyddsängel. Under detta kritiska år står Ricart ständigt vid Andrés sida och även om han inte fysiskt är med i Sydafrika så är han där för varje steg. Varje dag sms:ar han Iniesta för att få en uppdatering av läget och varje kväll somnar Andrés till den motivationsfilm som Ricart skickat med honom.
Det är den filmen som får Andrés igenom de tuffaste dagarna i Sydafrika.
Raúl Martínez, landslagets sjukgymnast, är den person som Iniesta spenderar mest tid med under VM-slutspelet. Det är även på hans behandlings bord det händer, Raúl träffar rätt punkt. Men Andrés vill inte säga något förrän han är helt säker.
Mitt i natten, går Iniesta ut i korridoren på hotellet. I sin ensamhet börjar han att springa så snabbt han kan. Det är då han vet med säkerhet att Raúl verkligen träffat rätt. Inga ord behövs när han träffar Raúl nästa dag, leendet i Andrés ansikte säger allt.
Några dagar senare gör Spanien mål i VM-finalen. I tumultet som uppstår ser Raúl inte vem det är som slagit till bollen.
Vem gjorde mål? Frågar jag och de säger till mig det var Andresito.. Det var Andrés, det var Andrés…
Raúl får tårar i ögonen när han återberättar sekunden då han insåg att av alla spelare så var det just Andrés Iniesta som gjorde det där målet.
När matchen några minuter senare blåses av slänger sig Iniesta till marken.
Iniesta: I den stunden börjar jag gråta som jag aldrig gråtit förut och Victor Valdés kommer.
Valdés: Jag ser Andrés igen lika känslosam som på den där träningen, men den här gången är det av lycka och det är ett kontrast som får även mig att börja gråta. Att se honom gråta av lycka efter ett år när han lidit så mycket, för mig är det en känsla som om jag hade gjort det där målet eller ännu mer.
Målfirandet - Dani Jarque.
Vad tänkte du på när du gjorde målet?
Med gråt i halsen svarar Andrés kort: Dani Jarque.
Det är den första intervjun som görs med matchhjälten efter det att han för första gången i historien gjort Spanien till Världsmästare.
När Andrés Iniesta stod på den absoluta toppen. När hela världens ögon var på honom, då tänkte han på Dani Jarque och han såg till att hela världen gjorde det med.
Jag visste att något skulle hända sekunderna innan målet. Jag började gråta innan Andrés gjorde mål. Jag kommer ihåg den sekunden när han får passen och är helt själv framför målet. Han gör mål, men då tittar jag inte längre, mina händer är redan över mina ögon.
För första gången sen det att hennes man dog bestämde sig Jessica, Dani Jarques änka, för att titta på en fotbollsmatch. Det hade tagit henne elva månader.
Att se en match utan Dani, var som att acceptera ett nytt liv, ett liv utan honom.
Men av någon anledning, som hon själv inte kan förklara. Så valde hon att VM-finalen den 11 juli 2010, skulle bli den matchen. Jessica satte sig ner framför tv:n med sin mamma och sin nästan 1-år gamla dotter Martina. Dani Jarques dotter, en dotter han aldrig fick träffa.
Jag såg honom skjuta, men sen var mina ögon bakom mina händer. Sen såg jag inget annat. Målet och ännu mer målfirandet som följde fick min mamma att skrika: “Titta! Titta! Titta”. Men jag kunde inte titta för jag visste att Dani skulle vara där. Jag vet inte exakt hur, men jag visste. Jag visste att målet skulle komma: jag visste att Andrés skulle göra det och jag kände på mig att Dani på något vis skulle vara där. Andrés kunde ha dedikerat det målet till vem som helst, till de som står han nära, till sin fru, sina barn. Men han valde att dedikera det till Dani.
När hela världens ögon var på Andrés Iniesta, så slet han av sig sin matchtröja för att visa den text som stod under. Dani Jarque siempre con nosotros (Dani Jarque alltid med oss). Därmed fick hela världen veta vem Dani Jarque var. I sitt hem utanför Barcelona, satt Jessica och grät
När jag äntligen tittade upp så kunde jag inte ens se tröjan som Andrés hade på sig. Min mamma fortsatte att säga till mig: “Titta, titta…” Men när jag lyfte mitt huvud så låg alla redan i hög över Andrés och jag kunde inte se något. Det var först senare när jag såg reprisen som jag såg det meddelandet han hade skrivit till Dani.
Jag har tänkt på det många gånger efter det. Varför var Dani med Andrés den dagen? Varför var jag med dem båda framför tv:n och såg det målet efter att ha spenderat en så lång tid ifrån fotbollen? Vi var alla på olika platser, men vi var alla där tillsammans i Johannesburg. Jord och himmel förenade oss i ett mål.
Det var inte något Andrés hade planerat. Utan beslutet att göra tröjan med budskapet till Dani, hade han kommit på precis innan matchen. Han bad en av de assisterande tränarna, Hugo Camarero att fixa en tröja.
Skriv “Dani Jarque alltid med oss” och se till att det är skrivet stort på framsidan
Sa Andrés till Hugo som såg till att göra bokstäverna så stora som möjligt så att alla skulle kunna se dem. Hugo hade en känsla att detta var en tröja som världen skulle få se. Några timmar senare var så fallet.
För Andrés var det ett viktigt tillfälle. Det gör mig lycklig att inte bara jag utan även Dani Jarque kommer att bli ihågkommen.
Persondata:
Namn: Andrés Iniesta
Född (år): 1984
Klubbar: FC Barcelona
Position: Mittfältare
Antal mål i karriären (hittills): 54 (alla turneringar) + 13 landslagsmål