Spanienredaktionens julkalender – lucka #8
Spanienredaktionens traditionella julkalender fortsätter, idag ska vi prata om ett mål i Johannesburg som fick ett pojkrum i norra Stockholm att skaka, nämligen Andrés Iniestas avgörande mål VM-finalen 2010 som med tiden har blivit ett kärt fotbollsminne värdig att återvända till.
Min löpande teori om VM 2010 är att de flesta supportrar placerar mästerskapet i en av två kategorier. Antingen var den fruktansvärt enkel att glömma eller så var den otroligt tråkig. Det tjatades om bollar som svävade iväg, vuvuzuelor på läktarna och det enda efter det andra.
För Spaniens del var resan fram till finalen inte jättemycket roligare. Man förlorade mot Schweiz i inledningen, spelade 2-0 mot ett Honduras som på pappret skulle vara betydligt svagare och vann 2-1 mot Chile där sydamerikanarna trots tio man höll på att lämna med ett oavgjort resultat.
Gruppsegern till trots skulle inte fortsättningen bli särskilt mycket roligare. Istället tog sig Spanien vidare till finalen i vad som måste vara ett av historiens mest jämna avancemangsräder någonsin. Det blev 1-0 mot Portugal, Paraguay och Tyskland. I finalen väntade Nederländerna som hade förbryllat en hel fotbollsvärld med sin cyniskt tråkiga fotboll som tyckte bryta mot all form av identitet nationen hade byggt upp.
Allt det skriver jag för att verkligen driva hem poängen om att det inte var en rolig sommar vare sig man var spanjor eller neutral, det var VM, absolut, men allting tycktes saknas. Det fanns inga större berättelser att skriva hem om, ingen ledstjärna som klev in i rampljuset.
Romantiken kring mänsklighetens återvändande till kontinenten där den en gång i tiden tog sina första kliv bleknade rätt hårt när spektaklet långsamt tappade gnistan.
Då kom den där finalen, finalen som var väldigt hårt spelad med få chanser att tala om. Finalen som först efter 116 minuter skulle komma att få sitt efterlängtade avgörande.
Det skulle bli Andrés Iniesta som hela världens ansvar föll på, oj va hans axlar klarade av den tyngden.
Man ska komma ihåg att det var ett Spanien som genomgick ett av landets mörkare episoder, finanskrisen 2008 hade slagit hårt och lamslagit stora delar av landets redan skakiga ekonomi. Arbetslösheten steg, missnöjet i de mer autonoma regionerna hade ökat och mitt i allt detta, den 9:e augusti 2009 gick Espanyols ny-utnämnda kapten Daniel Jarque bort.
Antonio Puertas bortgång två år dessförinnan hade redan satt fotbollsnationen i ett långt sorgetillstånd. På två år hade den spanska toppfotbollen förlorat två av sina mer lovande söner. Mörka moln tycktes förfölja hela landet.
Iniesta tog emot den aningen tuffa passningen från Fabregas i bortre delen av straffområdet, mottagningen satte upp skottet som i sin tur utlöste euforin.
Iniestas matchtröja åkte av, under den fanns en annan tröja med ett budskap betydde allt för så otroligt många.
“Dani Jarque siempre con nosotros”
Dani Jarque, alltid med oss.
Iniesta må ha varit på andra sidan av gränsen jämfört med mina egna klubbsympatier, men herre vad man inte kan låta bli att älska den mannen. Han var alltid lite större än sporten, där och då, den natten i Johannesburg bevisade han det en gång för alla.
Att avgöra en VM-final tillhör varenda supporters repertoar av barndomsdrömmar, för Andrés Iniesta blev den verklighet. Jag finner sedan inga ord för hur otroligt osjälviskt det var att i den stunden välja att dela den äran med andra, välja att skicka ett budskap för de som förlorat någon så nära hjärtat.