”Större än jag någonsin kunnat tro”
Redan inför matchen kändes det som om det var något speciellt på gång. Men själva spelet på planen mellan Valencia och Real Betis var väl inte så spektakulärt. Firandet efteråt däremot – det var större än jag någonsin hade kunnat drömma om. Det var bisarra scener. Fast på ett bra sätt.
VALENCIA (SVENSKAFANS.COM)
Onsdagens El Clasico var speciellt på många sätt.
Dagen efter satte jag kurs mot Valencia. För på torsdagskvällen var det dags att spana in Valencia och den andra semifinalen i Copa del Rey.
Jag trodde aldrig att den skulle nå samma kaliber som Real Madrid mot Barcelona. Men Valencia CF mot Real Betis blev ett minne för livet.
Tre timmar innan avspark påbörjade jag den knappa halvtimmes långa promenaden till Mestalla. Men jag var långt ifrån ensam.
Real Betis hade samlat sina supporterstyrskor. Och sången ekade i gränderna. De blev bara fler och fler. Till slut marscherade omkring 1000 bortafans i ett mäktigt tåg – väl bevakat av polis.
Framme vid arenan möttes jag av nästa mäktiga syn. Tusentals. Ja, tusentals Valencia-supportrar hade samlats på Avenida de Suecia för att ta emot spelarbussen.
Det var tydligt att det här skulle bli något alldeles alldeles extra. Men det blev ändå något jag aldrig kunnat föreställa mig.
När folkmassan skingrat sig kunde undertecknad dessutom ta sig in på Mestalla.
Där bjöds det på kaffe, och sedan ett vackert tifo. Något av en aptitretare inför vad som skulle bjudas senare.
Med 2-2 från första mötet mellan lagen var Real Betis tvungna att göra mål för att ha chansen att ta sig vidare.
Det såg även ut som att hemmalaget Valencia var bekväma med att låta Real Betis ha övertag i bollinnehav. Det kändes smart, och det skulle ge betalt.
Mållöst efter 45. Men i andra small det till nästa omgående. Rodrigo kunde inte missa framspelningen från Kevin Gamerio. Och ett kokande Mestalla exploderade. 1-0 Valencia.
Ett lag som inte varit i en final sedan 2008 hade fått rejäl segervittring. Målfirandet gav en fingervisning om hur stor och viktig den här matchen faktiskt var. Exakt hur stor skulle det snart visa sig.
För 1-0 stod sig. Valencia var klara för final i Copa del Rey.
Jublet, eller snarare vrålet vid slutsignalen, är något jag aldrig kommer att glömma.
Det var mäktiga scener på Mestalla. Det var ärovarv. Det var äkta glädje. Snudd på eufori.
Men det var som sagt bara början.
För det som sedan utspelade sig utanför arenan var helt absurt. Men på ett bra sätt.
Fansen var tillbaka på Avenida de Suecia. De var betydligt fler, och betydligt mer högljudda.
Jag skulle gissa att över 10 000 hade samlats för att fortsätta hylla sina hjältar. Det var verkligen något utöver det vanliga.
Det var otroliga scener. Jag har då aldrig sett något liknande.
Sångerna från folkhavet tog aldrig slut. Och det gjorde inte hyllningarna heller. Spelare efter spelare kom ut på en ”balkong” för att hyllas och fira med fansen.
En timme senare hade inget förändrats. Spelarna fortsatte dyka upp, och festen fortlöpte. Den ville aldrig ta slut. Och frågan är om den kommer att ta slut? I så fall när?
Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så här. Men exakt så blev det.
Och nu vet jag. Nu vet jag vad Valencia är för klubb. Vad den har för supportrar.
Och det var något alldeles extra. Det var alldeles alldeles underbart.
